Kom att tänka på när jag själv kom hem med en sådan liten för första gången.
Det är femton år sedan nu, tänka sig vad tiden smyger iväg utan att man märker det.
Jo, jag har märkt att hon har blivit större, det har jag.
Jag är ju inte döv.

Hursomhelst.
Jag tänkte berätta om mitt första möte med BVC.
Historien är desvärre helt sann, utan överdrifter.
På den tiden gjorde dom hembesök några dagar efter hemkomsten, vet inte om dom gör det fortfarande.
Jag står där med min lilla på armen.
Hel och ren och nybadad.
Rätt nöjd med livet och omständigheterna.

Distriktssköterskan som fallit på min roll, en äldre kvinna med en osannolik svada, är där för att informera,
vilket hon gör grundligt.
Hon betar av alla diagnoser i tur och ordning, även på latin för säkerhets skull.
Utan andningspaus.
Den ena åkomman värre än den andra.
Jag bara gapar.

Det visar sig snart att allt kan gå fel, och att chanserna för att just mitt lilla gryn ska klara småbarnsåren utan bestående skador är näst intill obefintliga.

- Skelar hon? vill Syster Tant veta.

Öööö...ja? Lilla hjärtat är fem levnadsdagar gammal, och ja - hon har vissa svårigheter att fästa blicken någon längre stund.

Tough luck.
Skelögdhet kan leda till blindhet. Så var det med det.

Vidare är torsk "som ett vitt ludd, VITT LUDD i hela mag/tarmkanalen!"
Detta kan i sin tur slå ut hela matsmältningssystemet!!
Detta är dottern lyckligtvis förskonad ifrån, åtminstone för stunden.

Jag andas tillfälligt ut. Förgäves.
Det blir värre.

Fontanellen är mycket mjuk och mycket känslig och kan väldigt lätt skadas och då får barnet hjärnskador som ett brev på posten.

Sen har inte naveln hunnit läka ordentligt, och det är ett riskmoment minsann får jag veta. Speciellt som flickan har ett litet sår på huvudet också, efter skalpelektroden. Om man inte är väldigt försiktig när man badar henne och verkligen separerar kroppsdelarna ordentligt (!) så är sannolikheten stor att hon kommer att drabbas av allmän blodförgiftning, och då dör hon. Obönhörligt.

Därtill har vi skållningsolyckor, fallolyckor, förgiftningar och plötslig spädbarnsdöd.
Allergichocker, kolik och tredagarsfeber. Bland annat.

Jag är tjugofyra år gammal, ensam hemma med min femdagarsdotter och helt ny i föräldrarollen. Det sista jag behöver är en hop nya mammanojor som jag inte ens visste existerade.
Det blir för mycket.
Jag kan inte ta in det, utan blir stående tyst i hallen med ett sinnessjukt leende på läpparna.

Syster Tant tar på sig kappan och mumlar något om förlossningspsykoser och mjölkstockning.
Jag drar en lättnadens suck när ytterdörren äntligen slår igen bakom henne.
Tänker igenom allt jag nyss har fått lära mig, för att på bästa sätt kunna återge det för barnafadern som väntas ansluta till familjen vid middagstid. Hinner inte längre innan dörren öppnas igen och Syster Tant sticker in sin bleka näsa igen.

- Jo det var en sak till.
Det är väldigt vanligt att när barnet är så där två - tvåochetthalvt år, så drar pappan.
Lämnar familjen. Statistiken talar sitt tydliga språk. Väääldigt vanligt. Det var bara det. Hej då.

När dörren slår igen på nytt, bryter jag i hop i hysteriskt fnitter.
Hon var fullständigt vettlös, omöjlig att ta på allvar! En helakademiker utan minsta känsla för pedagogik.

Vi har skrattat och förfasat oss över detta besök många gånger genom åren, jag och maken.
Som by the way fortfarande inte har kommit sig för att lämna oss.
Efter två - tvåochetthalvt år utökades familjen med en son och bägge barnen är i hyfsat skick.

Ett statistiskt mirakel. Nothing less!!!


 Nyfödigen, femton år senare!