Första mötet. Jag viker upp kragen och drar ett djupt andetag innan jag skyndar ned för trappan till den slitna källarlokalen någonstans i Sverige. Dörren knarrar varnande när jag slinker in sist av alla och tar plats på bänken längst bak i lokalen. Dom har redan börjat. En ung flicka avger sitt vittnesmål med darrande stämma. Om tvångsmässiga uppdateringar och Dagens Outfit. Besattheten av besöksstatistik. Det ständiga suget efter nya kommentarer. Hon lämnar scenen med böjt huvud och tackas med applåder.
Jag tittar mig diskret omkring i den sparsamt belysta lokalen och känner igen ett och annat ansikte från Facebook. Och dom känner igen mig. Vi hälsar inte utan viker genast undan med blicken. En medelålders herre berättar självutlämnande om hur han trillat dit på Farmville, och hur hans liv numera består i att plantera ris och plocka auberginer. Vilka kval han led då han en gång missade att skörda vetet i tid och hur stolt han känner sig då han belönas med gula rosetter. Rörande i all sin ynklighet. Jag noterar hur några stryker sig med handen i ögonvrån.
Vi får veta att missbruket kryper allt lägre ned i åldrarna. Bjuds på brutala skildringar av hålögda barn som stiger upp mitt i natten för att skörda jordgubbar. Som försakar såväl kompisar som skolarbete till förmån för äppelträd och små bortsprungna bruna kor.
Facebook är tydligen inkörsporten. Ofta leder det till ett blandmissbruk - Farmville, Mafia Wars och allehanda till synes harmlösa förströelser. Innan man vet ordet av så har man börjat Blogga. Och då är man fast på riktigt. Plötsligt sitter man där med en laptop i knät, uppkopplad på nätet och bortkopplad från verkligheten. Avkopplad, på sin oas i etern. Suktande efter nästa ping. Kommer ni på nästa möte?
Tackar ödmjukast för alla kreativa ideer. Ska ta dom i beaktande vid nästa väskshoppningsrunda. Har kikat runt lite redan och hittat några intressanta modeller. Vad tror ni?
Full insyn. Vore väl tusan också om man inte skulle hitta det man söker. På bekostnad av privatliv, visserligen. But nothing comes for free...
Nyckelringsmodellen. Attityd i miniförpackning. Det är å andra sidann det enda som ryms...
Eller den här batteridrivna väsklampan (ja, ja "boklampan" då..) Och behåller min gamla väska. Bring som light into the darkness of the Black Hole..!!! Som sagt - Beware!! Vet inte om jag vågar. Pannlampan. Ja.. Inte helt såld på den faktiskt. Och vit väska? Nej. Helt enkelt.
Nej, det handlar inte om senaste Starwarsfilmen. Det är värre än så. En gåtfull plats där föremål sugs in och ibland försvinner för alltid. Min handväska. Beware!!!
Klurar på en teknisk lösning på problemet. Jag menar, lampa i diskmaskinen i all ära, men tänk om man hade belysning i handväskan! Där det verkligen behövs. Och jag menar fast montage. Lös ficklampa - gissa vad som händer? Japp - sugs in och försvinner!
...och mina åtta oskrivna bästsäljare har filmats med Micke Persbrant och Tuva Novotny i huvudrollerna (svenska versionen) och Brad och Angelina (hollywoodversionen) och bringat mig såväl litteraturpris som ekonomiskt oberoende, då ska jag köpa det här:
Vingård i Arezzo, Toscana, Italien! Fem sovrum, fem badrum, öppen spis och fantastisk utsikt över olivlundar och vinrankor. Poolman och trädgårdsmästare. Gourmetkock och privatchaufför. Kom gärna och hälsa på! Adressen är Villa dei Ruscelli... http://novasol.se
Maken har åkt iväg på kurs i Skåneland en vecka. Vinkade av honom i Anka-style - med vit spetsnäsduk och förkläde och klädsamt blänk i ögonvrån. Kalle Anka, inget annat.
Det är inte utan att jag är lite orolig. Hur ska han klara sig? Utan Mej? En hel vecka? I Skåne?
Va? Var det ett ondskefullt skratt jag hörde? Flott hotell, god mat och minibar. Hundrafemtio mil söderut, där det fortfarande är sensommar. Lugn och ro. Moa ha ha ha hahahaha... - ekar det ända från Skåne.
Lillkisse är som sagt Härskarinna i huset, och som sådan äger hon givetvis rätten att dominera sina undersåtar. I bland går det dock en smula för långt...
Tävla med din bästa barnhistoria och vinn biljetter till mässan Underbara barn! I Stockholm, förstås. 80 mil härifrån, visserligen. Men ändå. http://susolson.blogspot.com
Lillkisse är egentligen en riktig Djungelkatt. Smyger omkring som en Panter i långgräset, på spaning efter byten vid vattenhålet. Orädd och livsfarlig. Snabb som en gepard. Skarpa klor och sylvassa tänder. En dödsmaskin.
Det är några år sedan nu, som hon som ynklig, övergiven vildkattunge valde att flytta in hos oss. Lite leverpastej räckte för att hon skulle bestämma sig för att stanna. Hunden tog hon genast kommandot över, i fast förvissning om att storleken inte spelar någon roll. Krut kommer i små paket.
Numera är hundarna två, och även den yngre har fostrats till en lydig undersåte. Ungefär en gång om dagen fastställer de rangordningen med en brottningsmatch på Bråkmattan - en nästintill utsliten golvbeklädnad i vardagsrummet. Så länge de båda håller sig inom mattgränsen pågår fighten, och den kan hålla på rätt länge, ibland med pausvila när båda två ligger utmattade sida vid sida. Men så petar någon till den andra med tassen och så är det hela igång igen. Hela katthuvudet inne i stövargapet. Han behöver bara stänga munnen så är det slut. Lillkisse skulle lätt kunna klösa ögonen ur Stövis, och lämna nosen som en blodig smet. Om hon använde klorna, vilket hon aldrig gör. Klagorop, jamanden och gläfs. Tunga stövartassar och smidiga kattkullerbyttor. Så får kisse nog, hoppar bort från mattan och matchen är över. Lillkisse vann. Som vanligt.
Hygien är viktigt, särskilt så här i svininfluensatider och mot bakgrund av detta beslutades att skattemedel skulle tas i anspråk för att förhindra smittspridning bland internerna. Handsprit inköptes, till fångarnas stora glädje. Partyyyy!! Drinks are on the House!! Jailhous ROCKS!!! Brööööl....!! Somliga drack den ren, de mer sofistikerade blandade med socker och frukt och lekte cocktailparty. Nu är spriten förbjuden och bacillerna får frodas i frihet. Hellre svininfluensa än fyllesvin?
Det sägs att vägen till mannens hjärta går genom magen. Kanske är det så. Vägen till mitt hjärta tar definitivt en sväng förbi näsan. Man ska lukta gott. Fräscht och rent.
Med dagens bekvämligheter och hygienutbud är det helt obegripligt att någon överhuvudtaget väljer att vara smutsig och lukta illa. Varmvatten och bubbelbadkar. Det är inte som om man måste bada isvak precis. Ändå finns det folk som luktar. Illa. Why? Min svettfobi grundlades på Folkets Hus i tonåren. Långsam tryckare med näsan i armhålan på en något längre kille som buggat loss i elva danser innan. Genomblöt skjorta och drypande hår som droppar på min bara axel.
Uäckk!!
Topp tre, världens äckligaste jobb:
1) Brottare. Oräkneliga Otäcka Svettiga Positioner. Tack och lov att fantasin sätter gränser...
2)Kranskulla. Hedersuppdraget från Helvetet. Svett, Snor, Loskor och blåbärssoppa i djävulsk förening.
3)Vasaloppsåkare. Av samma anledning som ovan. Plus tio mil.
Ett doftminne kan på ett ögonblick kasta en åratal tillbaka i tiden. Ett schampoo man använde flitigt högstadiet. Solcremen från Cypern -87. Äppeltvättmedlet som luktar faster Berta. Gödsel på våren. Smultron. Svett.
I kväll gäller det. Igen. Har jag hört. Skellefteå AIK möter Luleå. Ska visst vara särskilt spännande. Eller nåt. Jag spelar inte sport. Tittar inte heller. Begriper mig inte på det alls, varken regler eller strategier. Fattar inte grejen, och har aldrig gjort. Går genom livet i lycklig okunnighet om spelarköp och skadelägen. Landslagsmatcher, VM eller OS kvittar lika. Har nog ingen tävlingsgen helt enkelt. Kan inte frammana någon fighting spirit hur jag än försöker, vare sig det gäller brännboll på midsommarafton eller bowling med jobbet. Kul - javisst, för all del men vinst eller förlust spelar ingen större roll. En glad förlorare? Hmm... Inget man skriver i sitt CV precis. Men detta innebär inte att jag är helt utan ambitioner. Jag vill klara allt på jobbet och gå ännu fler kurser. Vara världens bästa mamma och världens bästa fru. Och jag vill fortfarande skriva bestsellerdeckare och ha en vingård i Toscana. Njuta av livet och glädjas med andra. Så, förr all del... Hoppas AIK vinner!!
I morgon inleds årets bokmässa i Göteborg och jag är inte där. Djup Suck. I år är det 25-års jubileum. Tema är Spanien och spanskt litteratur och en av föreläsarna är min favvo Isabel Allende. Och jag är inte där. Isabel Allende har skrivit Andarnas hus, en mustig chilensk skröna som hör till de få böcker som jag med glädje läser om, gång på gång. Färgstarka personligheter och miljöer, mystiska omständigheter och förvecklingar, och en ibland ganska makaber humor. Historien har filmatiserats också, med Meryl Streep i huvudrollen. Mycket bra film, men som alltid är boken så mycket bättre. Prova också Ödets dotter och Porträtt i sepia, av samma författare. Garanterat underhållande läsning. Stefan Einhorn kommer att prata om visdom och konsten att vara snäll - vilket för övrigt är en klart underskattad egenskap i mitt tycke. Jan Guillou kommer att vara där i sin rutiga flanellskjorta med uppkavlade ärmar. Han kommer antagligen att prata mest om sig själv. Och Camilla Läckberg och Henning Mankell och en hel massa människor i ryggsäck och näbbstövlar som trängs mellan montrarna och i rulltrappan och provsmakar smakprover och spiller rödvin på varandra. Men inte jag. Och på kvällarna blir det mingel på Park Avenu och mera vinspill och tjuvlyssnande på djupa, intellektuella samtal mellan halvpackade skribenter. Knökfullt. Alla kommer att vara där. Utom jag. Suck. Men jag är inte bitter... Jag sparar mig till 26-årsjubileet nästa år.
Försökte hjälpa en kvinna att skicka brev till Iran idag. Jag skrev avsändaradressen på baksidan av kuvertet, läste hennes namn innantill från en hyresavi. Inga svårigheter. Hon skrev själv den iranska adressen på framsidan. På persiska med persiska krumelurer. Hon ville veta hur man skrev "Iran" med svenska bokstäver. Jag visade och hon präntade ned detta med stor noggrannhet i övre vänstra hörnet. Arma svenska postverk, tänkte jag tyst. Hon såg min tveksamhet och försäkrade mig om att hon skickat brev på detta sätt förr. Skickat ja, men har något verkligen kommit fram? Thailändska är inte heller något enkelt språk, vare sig i tal eller skrift. Teckenspråk och gissningar och en del fantasi är många gånger nödvändigt. Exempel: om en thailändsk man klämmer sig upprepade gånger på ena bröstet så vill han köpa mjölk. Kan vara bra att veta. Vill man känna på hur det känns att inte begripa ett dugg och inte kunna göra sig förstådd behöver man faktiskt inte ta sig längre än till finska gränsen. Semestrade tre dagar i Haparanda i somras och gjorde små avstickare här och var. (IKEA, Kukkolaforsen, IKEA, Tornio. IKEA.) Man behöver bara åka över bron, så är man borta. Ingen engelska, ingen svenska. Enbart obegriplig finska 1 km från Sverige. Försöker föreställa mig hur det måste kännas att vara helt ensam i ett främmande land med ett obegripligt språk med bokstäver som man inte känner igen. Utan en aning om hur samhället fungerar, utan arbete och socialt nätverk. Utan väg tillbaka och utan framtidstro. Utsattheten. Vi behövde bara köra tillbaka över bron igen. Thailändarna har varandra, och skuldsatta eller inte så åker dom hem igen när bären är slut. Kvinnan från Iran var alldeles ensam. Jag hoppas att brevet kommer fram.
Femtonåringen har överträffat sig själv och slagit världsrekord i självbehärskning! Very Impressed I Am, som Yoda skulle ha sagt. Har besvarat dumma frågor från Moderskeppet med lugn och vänlig röst, samtidigt som hon kopierat koder och klistrat i stilmallar och flyttat klockor och lagt in saker som jag tyckte såg kul ut men inte har en blek aning om hur man får till. Emellanåt blev det inte alls som hon hade tänkt sig, men bryter hon ihop i raseri och kastar datorn i golvet? Inte då! Hon bara andas lugnt och gör om och gör rätt. Och som den kärleksfulla och förstående Moder jag är, belönar jag hennes hårda slit med ett smaskigt kvällsfika, perfekt tajmat precis i tid för att undanröja det hotande psykbrytet, som trots allt kommer allt närmare... När hon har samlat nya mentala krafter ska vi/hon lägga in fler roligheter! Det ser åtminstone jag fram emot.
Hösten är inte enbart en regnig och deprimerande årstid som innebär att sommaren oåterkallerligen är över och att det hädanefter bara blir mörkare och mörkare och kallare och kallare, tills snön kommer och man får skotta sig ut ur huset på morgonen och skrapa isen från bilrutorna för att man glömt sticka i kupe'värmaren kvällen innan. Nej, hösten är mycket mer än så. Den kan vara ganska vacker också, när solen skiner. Och Lillkisse hälsar att det är bra mycket bättre att vara Höstkatt än Sommarkatt.
Svensk kriminalserie på söndagskvällarna, Kommisarien och havet. Utspelas i vacker, gotländsk miljö. Baseras på böcker skrivna av Mari Jungstedt. En del hyfsade skådisar - borde kunna bli rätt bra. Pippi som obducent, bara en sån sak. Men så bränner det plötsligt till lite i snåltarmen, och man bestämmer sig för att göra en svensk-tysk samproduktion. Ingen bra ide. Ingen skådespelare blir bättre av att dubbas till svenska av en intetsägande, tonlös röst utan minsta inlevelse. Man kommer på sig själv med att följa läpprörelserna för att se hur det misstämmer och därmed avslöja smygtyskarna. På bekostnad av handling och intrig, givetvis. Ska det nödvändigtvis samproduceras så låt för tusan tyskarna prata tyska. Den här taffliga smörjan liknar ju ingenting. Vore jag Mari Jungstedt skulle jag skämmas. Det producenterna tror sig vinna ekonomiskt, förlorar dom helt säkert i tittarsiffror.
En gång var den riktigt fin. Ren klädsel och djup i lacken. Innan ansvaret föll över på mig. Långt före första bucklan. En hastigt uppdykande lyktstolpe till följd av backning i kombination med vänstersväng. Publiken på första parkett upplyste hjälpsamt om att den bucklan aaaaldrig skulle gå att fixa. Minns inte om vi försökte så noga, men den sitter där den sitter. Sedan var det en traktor som stod i vägen. Hade bråttom iväg (som vanligt). Skulle hämta dotterns kompis på busstationen. Hör maken ropa sin vanliga förmaning efter mig ute i hallen: - Backa inte på traktorn! Han brukar säga så, med lagom retsamt tonfall. Byter ut själva objekten efter behov, såsom akta stenen, cykeln postlådan osv. Grundlösa insinuationer som jag slutat bry mig om för länge sedan. Mitt svar blir följdaktligen: -Det gör jag som jag vill! Vrider på tändningen, bryter in backen och trycker på gasen. Kommer fyra meter, sedan en stor smäll och tvärstopp. Djupandas några gånger innan jag lägger in växeln och fortsätter mot busstationen. Dotterns kompis ska ju fortfarande hämtas. Tänker att det blev nog inte så farligt. Syns nog knappt. Som sagt. Till mitt försvar ska sägas att det bara hänt dessa två gånger och att jag dessutom valt att enbart backa på stora, stillastående saker.¨ Min snälla bil är mycket förlåtande. Startar snällt i tjugofem minusgrader även om jag glömmer motorvärmaren. Drar inte mer bensin än man kan förvänta sig av en bil i sina bästa år. Och träratten är fortfarande blank och fin. Stereon fungerar bra och soliga dagar på sommaren kan man öppna takluckan och rocka loss på högsta volym. Då överröstar man också skramlet från underredet och det märkliga motorljudet. Och den oavbrutet blinkande varningslampan på instrumentpanelen känns nästan som en vän på vägen. Måtte den gå igenom ännu en besiktning och rulla vidare i många mil till. När det ändå en dag är dags att byta åk blir det svårt att hitta något som fyller ut kostymen. Kan möjligen tänka mig någonting i den här stilen.
Jag heter Ulrika. Åsa Ulrika efter ingen, tror jag. Mellqvist efter maken. Hette Kvist innan, så det blev lite löjligt med dubbelnamn, hur man än vred på det. När jag gick på högstadiet ville man helst heta nåt franskt som Nathalie, Stephanie eller Angelique. Dom coola killarna hette nåt som slutade på y. Ronny, Johnny, Conny, Sonny, Jerry, Jimmy, Benny. Såna namn ser man inte hos förstaklassarna i dag. Inga Ulrikor heller. Tydligen tar det omkring sextio år ett namn att bli modernt igen. I bästa fall. Om man går en sväng på kyrkogården kan man hitta många namn som inte visste fanns. Eufrosyna. Kalista. Nikanor. Hesekiel. Sadura. Vackra men ovanliga. Ett riktigt trendigt namn ska helst vara unikt. I synnerhet kändisar vänder ut och in på sig själva av kreativitet i jakt på det perfekta namnet. Ett varumärke som ska hålla en livstid i strålkastarljuset. Det finns knappt ett enda hollywoodbarn som har ett normalt förnamn. Peaches, Apple, Rumer, Suri. Inga dussinprodukter precis. I Sverige försöker man ta efter så gott man kan. Lena Philipsson tog i från tårna med Noa Månfare. Om man ville sticka ut på farfars tid så döpte man barnen efter filmstjärnor. Då var det ingen ovanlighet med en Errol eller Shirley eller Valentino i stugorna. Böcker är en annan väg att gå. Ronja och Birk börjar bli stora nu. Än så länge syns de inte i några nyckelpositioner, men det är bara en tidsfråga. Partiledare och riksbankschefer namngivna av en sagobok från åttiotalet. Huvudsaken är att det känns rätt och att det passar hyfsat ihop med efternamnet. Exempelvis heter man Silver i efternamn döper man inte sonen till John. Quick - då låter man bli Thomas. Och så vidare. Skattemyndigheten sätter tack och lov stopp för de galnaste ideerna, den sorten som ger men för livet. För kom ihåg: Det är personligheten som gör dig unik. Inte namnet.
Scen från vardagsrummet, en vanlig torsdagskväll. TV:n står på men ingen bryr sig. Inget av intresse. Det vill säga: inget av tillräckligt intresse för att någon av oss av familjen närvarande ska lyfta blicken från det vi håller på med. Fullkomlig tystnad.Djup koncentration råder. Spelas det månne sällskapsspel? Ett spännande parti Alfapet eller Trivial som kräver fullständig uppmärksamhet? Icke, här finns inte plats för någon spelplan. Tre par fötter på soffbordet samt en härva av sladdar och kablar. En laptop i varje knä. Facebook. Dottern har just adopterat En liten brun ko på Farmville. Makens sojabönor är strax redo att skördas. Jag visar mitt gillande med en tyst tumme upp och hänger mig till mitt bloggande. Sonen är den ende som umgås IRL och tillbringar kvällen i ungdomsgårdens sunda miljö. Noterar att dotterns jordgubbar artar sig bra och att hon har skaffat gris också. Maken har fått en utmärkelse för sitt utmärkta arbete på fälten. Lillkisse hoppar upp i mitt knä ihopp om att favoritplatsen i mitt knä ska vara ledig. Hon tränger sig ner så gott hon kan i konkurrens med tangentbordet. Hon är rätt så i vägen, men kurrande och sällskapssjuk. Klockan är mycket och sonen kommer hem. Hundarna skäller och det blir liv i huset igen. Kvällsfikar lite, som vanligt folk. Maken skickar ett god natt på Facebook. Loggar ut. Borstar tänderna och går och lägger oss. In Real Life.
Teknik är, med en lätt underdrift inte min starkaste sida. Allt från symaskiner till kopieringsapparater sätter all heder i att motarbeta mig på alla sätt och ogillandet är från min sida ytterst besvarat. Antagligen är det hela grundat i ett genuint ointresse att lägga ner tillräcklig tid på att sätta mig in i hur saker och ting egentligen fungerar. Lättja, om du vill. Hellre läser jag Krig och Fred baklänges på originalspråket än läser instruktionsmanualen till valfri teknisk produkt. Jag provar mig fram. Trial and error. Oftast error. Teknik ska förenkla saker, om jag har förstått det rätt. Fungera. Inte jäklas och gå i baklås. Min erfarenhet är att saker lika ofta gör saker svårare. Räknar till fem fjärrkontroller på soffbordet. Fem. Som ska kombineras på olika, outgrundliga sätt för att åstadkomma önskad kanal. Ett sabla mysterium. Har provat mig fram även här. Verkligen försökt. Går inte. Lyckas jag byta kanal försvinner ljudet, alternativt ligger ljudet från föregående kanal kvar. Med oftast är resultatet tyst och svart. Ingen fara, då läser jag en bok istället. Eller hänger upp tvätten. Men det retar mig att jag inte kan. Och mest av allt retar det mig att jag känner mig dum i huvudet för att jag inte kan. Barnen kan ju. Men inte jag. Och så jäkla dum är jag inte. Klamrar mig fast vid hoppet om att det handlar om en medfödd egenskap. Som man har. Eller inte. Om jag hade den skulle den här bloggen vara ett stilexempel på smakfull design. "Header" och "Banner" i välkomnande utförande. Kamerabilder (just den nöten ska jag knäcka) och youtubelänkar och en presentation. Synliga kommentarer som går att kommentera. Och apropå mysterier så har jag ingen aning och varför texten i förra inlägget plötsligt jäste till femdubbel storlek. Lite teknisk support, någon??
Hjärnan är en komplicerad historia. En gråaktig klump med virvlar och krusiduller som är kapabel till det mesta. Glädje, kärlek, ilska och sunt förnuft. Teknikintresse och lokalsinne. En del har sångröst - de flesta inte och en del kan måla tavlor. Ni fattar principen. En begränsad yta i ledningscentralen står till vars och ens förfogande. En del har tilldelats större yta, andra lite mindre. Innehållet skiftar, beroende på grundutbudet i själva programvaran och på vad var och en väljer att fylla den med. Det börjar redan vid första andetaget. Intryck tas till vara, bearbetas och lagras. Sen lagras det och lagras det och lagras det genom småbarnsåren och ungdomen och hela vuxenlivet. Mer och mer utrymme tas i anspråk och till slut blir det fullt. Ryms inte mer. Och precis som när inkorgen är full på mobilen måste man radera gammalt för att ge plats åt nytt. Problemet är att man inte själv väljer vad som ska ge plats för vad. Har man otur kan det bli ett nedköp. Dagens inköpslista till istället för multiplikationstabellen. Ibland fastnar det gammalt skräp också, som tar upp onödig plats som skulle behövas till annat. Värdelöst vetande helt utan allmänbildningspoäng. Registreringsnummer till bilar skrotade för tjugo år sedan. Telefonnummer till klasskamrater på lågstadiet. Och till deras mormödrar. Texten till Finlands nationalsång. Kunskapens pris är högt och nyckfullt. Av estetiska skäl och med tanke på all känslig information hjärnan har tillgång till rekommenderas förvaring i förslutet utrymme, bakom tjockt pannben, oåtkomligt för obehöriga.
500 channels and nothing's on... Det är inte utan att jag ibland saknar den gamla, goda (?) tiden utan valfrihet... Då det fortfarande fanns något som kallades sändningsuppehåll och en färggrann testbild att vila ögonen på. Bara Ettan och Tvåan innan Fyran kom och ställde till det. Sedan gick det snabbt utför. Trean och Femman. Ett nytt ord. Dokusåpa. Närgångna studier i mänskligt sönderfall på bästa sändningstid i otaliga upplagor. Det krävdes inte längre skådespelartalang för att bli TV.kändis, bara låg självkänsla och dåligt omdöme. Talkshows, Freakshows och allehanda lekprogram. Dokumentärer, musik och nyheter. Barnprogram. Hur mycket som helst. Sport i parti och minut. Med detta digra utbud borde det verkligen finnas något för alla. Rent teoretiskt. Som inte börjar 02.35. Tycker mig inta ha särskilt höga krav på underhållning. Jag vill se blod och mord, en bra film och något kul emellanåt. Cirka tre timmar kan jag ställa till förfogande. 20.00 - 23.00 och femhundra kanaler. Förutsättningarna är lysande. Eller borde vara.
För tjugo år sedan drömde jag om att vandra Inkaleden och sova under stjärnorna. Livsfarligt?! Näääähh... Transsibiriska järnvägen skulle åkas, liksom Orientexpressen och alla de Rosa bussarna, kors och tvärs över världen - ju längre bort desto bättre. Leva i kappsäck ihop med tjugo andra insvettade nomader - nemas problemas. Mellan varven tänkte jag hinna med lite volontärarbete också. Kibbutz i Israel, gräva brunnar i Mocambique och kämpa för mänskliga rättigheter i Nicaragua. Sen kom Kärleken emellan och vi tågluffade Europa runt två somrar i rad. Bodde på de sjabbigaste pensionaten och i de sunkigaste rummen. Gemensamt tvättfat i korridoren. Kackerlackor och smutsiga lakan. Den stilen.
En sommar tältade vi. Aldrig har sola i Karlstad lyst starkare med sin frånvaro än just det året. Vi blev anvisade en pöl på campingplatsen in Sunne där vi slog upp vårt tvåmanstält. Satte på regnskyddet också, för säkerhets skull. Allt var genomblött, inifrån och ut, uppifrån och ner. När vi kom hem hade tältet möglat och sedan dess har vi aldrig campat. Någon enstaka natt i husvagn, men där går gränsen.
Så tog Livet över, hus och barn och verklighet. Ett äventyr det också, på sitt vis. Forfarande älskar jag att resa, njuter av vackra vyer, dofter och andra kulturer. En energikick för själen som man kan leva på till nästa resa. Drömmer, planerar och längtar. Men numera ska det vara bekvämt. Fräscht badrum och hyfsat läge. Skön säng och gärna bar i lobbyn. Frukostbuffe och pool till barnen. I dag kom nya Allt om resor. Hawaii. Sydafrika. Argentina. New york. Jag måste ta ett snack med Chefen. Här krävs förhandlingar. Högre lön och mer semester.
Ju mer plats man har desto mer skräp samlar man på sig. Så är det iallafall för mig. Skräp, skräp och mer skräp som man vet att man borde göra sig av med men som får ligga kvar där det ligger tillsvidare just för att det ju trots allt finns plats. Det är ju trots allt ett visst besvär att fylla en släp och köa sig fram till rätt container på återvinningsstationen. Sorteras rätt ska det göras också.
Därför kan jag glädja er alla med att jag har jobbat hårt på en lösning på problemet som inom kort kommer att finnas på marknaden.
Magic Touch.
Det är i grunden ett helt vanligt trollspö. Prototypen är handsnidad i masurbjörk med stjärna i Bolidenguld, men den kommer givetvis att finnas tillgänglig i en mängd andra utföranden. Levereras i en stilren liten ask, som även blir en trevlig inredningsdetalj.
En lätt beröring av det oönskade föremålet, och - PING så är objektet smidigt förpassat till det eviga kretsloppet, utan vare sig tunga lyft eller källsortering.
Produkten är mycket användarvänlig, varken lösenord eller besvärjelser är nödvändiga. Den är helt outslitlig och drivs av ren viljestyrka, som i otaliga studier utsetts till det mest miljövänliga alternativet.
Feng Shui är inte längre en ouppnåelig dröm. Alla har rätt till en välkomnande hall, ett trivsamt kök och garderober som går att stänga.
156 miljoner kronor kan man vinna på Lotto i helgen om man kryssar rätt. Sju rätt plus två rätt på Joker är allt som skiljer mej från evigt ekonomiskt oberoende. Borde väl inte vara så svårt. Hm, jo någon hake verkar det vara eftersom professorerna har räknat ut att chansen att vinna är en på 336 000 000.
Men någon kommer trots allt att vinna en sjuk summa pengar i helgen. Grattis säger jag och don´t spend it all in one place!
Ska man tro tidningarna så verkar det finnas två huvudkategorier av miljonvinnare.
Dom som löper amok och lever loppan så till den milda grad att skulderna uppgår till dubbla vinstvärdet redan efter ett halvår. Förhoppningsvis finns det en del minnesvärda höjdpunkter från storhetstiden att vila tankarna på, som värmer lite i höststormen på parkbänken under returpapperstäcket.
Och så är det dom som låtsas att allt är preciiis som vanligt. Jobbar vidare på samma trista jobb, går i samma gamla trasor och handlar med kuponger på Konsum medan slantarna sväller orörda på bankkontot. Vad är det då för mening med att vinna? Om man inte unnar sig en liten guldkant? Vinner man 156 miljoner kan man unna sig vad som helst och ändå ha pengar kvar till att göra en del gott i valfri del av världen.
Great news! Galaxhjälten Christer Fuglesang har landat helskinnad i den Kaliforniska öknen. Välkommen ner!
Hur var resan? Lång? Hur var vädret? Jaså...kallt, mörkt och blåsigt. Som en ordinär norrländsk vinter, minus snön? Jaså, ännu värre?! Du kanske valde fel årstid. Men maten då? Torrfoder. Näringspiller. Ja, men vem vill stå och laga mat när man är på semester. Och nöjeslivet då? Party? Träffat några trevliga, spännande...nehej, inte det. Viktlösa kullerbyttor låter ju jätteskoj. Verkligen! Men naturen då, kan inte vänta tills jag får se bilderna. Vilken fantastiskt utsikt...oändlig tomhet är ju så ...vackert! Vilken underbar utomjordisk upplevelse! Inga baksidor alls, säger du? Jaha..jaså... Bara en.
St. Barthelemy är en soldränkt söderhavsö, en glittrande pärla mitt i karibiens turkosa vågor. Klimatet är torrt och tropiskt, temperaturen pendlar mellan 28 och 33 behagliga grader året om. Ändlösa sandstränder, böljande palmer och steeldrums. Detta paradis fick Sverige i gåva av Frankrike år 1784 i utbyte mot handelsrättigheter i Göteborg. Än idag heter huvudstaden Gustavia ( efter Gustav III som satt på tronen vid den tiden) och gatorna har namn som Östra Strandgatan och Kungsgatan. I nittiofyra år styrde svenskarna med fast hand.Det var hårda bud, slavhandel och bomullsplantager, allt har ju dessvärre en baksida... År 1878 blev det slut på det roliga. Sverige fick ebb i stadskassan och erbjöd Frankrike att köpa tillbaka hela härligheten för 300 000 riksdaler, en bra slant på den tiden får man förmoda. Frankrike högg direkt förstås och sen dess heter Sveriges soligaste ö Gotland. Eller Öland, vet inte så noga.
Till saken: Om vi startar en insamling och får ihop en summa motsvarande köpeskillingen i dagens penningvärde finns kanske möjligheten att Frankrike är intresserat av en deal. Om vi får köpa tillbaka St. Barth's så lovar vi att lära oss franska. Allihop. Flytande, utan brytning. Fransoser älskar folk som kan franska. Allvarligt, det kan det väl vara värt? Vi får väl bjuda till lite. Om vi lyckas samla ihop riktigt, riktigt mycket pengar så tänkte jag att man kanske kunde bogsera hela ön lite närmare. Med klimatzon och allt, givetvis. Det är en rätt liten ö, 21 kvadratkilometer bara, så det borde gå. Någonstans uppåt längs norrlandskusten, i höjd med Umeå.
Detta är en investering som kommer att betala sig flera tusen gånger om!! Turist- och skatteparadis i samma saliga blandning! Tveka inte, fram med plånboken!!!
Var på en föreläsning i försäljningsteknik på Riga-resan förra veckan. Professorn var en långhårig kille med svart kavaj, slitna jeans och röda skinnboots. Han talade om nödvändigheten av att skapa en förväntning på varan, ett rykte som banar väg och leder till efterfrågan redan innan produkten kommit ut på marknaden. (?!) Exempelvis berättade han att Iphone röstats fram som bästa mobilltelefon i USA långt innan den gick att köpa. Otroligt!
Liksom killen från Chicago som tyckte att hans hemstad var det blåsigaste hålet på jorden, och startade en insamling på nätet för att glasa in hela rasket. Orealistiskt? Inte då. Minns inte hur många miljoner folk var villiga att bidra med.
Som av en händelse har jag själv ett litet projekt som skulle må gott av lite ekonomiskt support... Mer info kommer senare....
Världen rör sig försiktigt idag, håller andan och smyger med lätta fötter på minerad mark. Ber om att ingen självutnämnd världsledare ska få ett psykbryt och utplåna städer som tilltugg till morgonkaffet. Och att dom folkvalda världsledarna ska få dricka sitt morgonkaffe i fred. Eller shoppa på NK, för den delen.
Osäkerheten inför morgondagen har blivit ett permanent tillstånd, något vi måste lära oss att leva med. Vår jord är en oroshärd. Det smäller till emellanåt, än här än där och numera är det inte "bara" krigshärjade länder på avlägsna platser som drabbas utan även turistmål och lekplatser för välbärgade västerlänningar. Mallorca. Bali. London. New York. Vi vet inte var det smäller nästa gång, bara att det kommer att göra det. Heder, hämd, religion eller politik. Storhetsvansinne och ren galenskap. Oavsett anledning blir resultatet detsamma. Död och förstörelse och elände.
Om dom bara kunde hejda sig en stund innan dom låter sig svepas iväg på vågen av maktfullkomlighet. Andas djupt och ställa sig frågan: Vad gott ska komma ur detta??
Hörde Joe Cocker på radion idag, och flyttades genast tillbaka till tidigt åttiotal. Denna bekymmersfria tid då ens ekonomi mättes i antal bubbegum (Jenka eller Shake, 50 öre stycket.) Då man bara behövde välja mellan två TV-kanaler och telefonen alltid gick att hitta när den ringde eftersom den satt fast i väggen.
Vet inte mycket om Joe och hans vidare karriär, men 1982 sjöng han soundtracket till En officer och en gentleman och alla tjejer ville vara Debra Winger och drömde om att bäras ut från från sjuans klassrum av Richard Gere i vit uniform. Suck... Och Joes hesa, raspiga stämma förstärkte våra pubertala känslor till bristningsgränsen...
Ända tills man offrade en betydande del av bubbelgumskassan till förmån för vinylsingeln "Up where we belong" och därmed drabbades av vetskapen att Joe var en skäggig, vildvuxen man i sextioårsåldern och inte hade den minsta likhet med det filmhjälteideal som vi målat upp i ett romantiskt skimmer. Somliga gör sej bäst på vinyl. Men låten är fortfarande bra.
Jo visst, jag fattar konceptet. Underhållning. Tittarsiffror. Utmaningen i att vaska fram ett guldkorn eller två ur en väldig gryta full med gråsten. Vägen dit är lång och hård. Tårar och krossade drömmar. Förödmjukelse och missräkning. Besvikelse. Hånskratt. Det är själva lyteskomiken har jag svårt för. Att uppsåtligen förnedra och offentligt krossa någons, låt vara fullständigt orealistiska drömmar. Men alla har rätt att drömma. Vuxna människor utan vare sig taktkänsla eller självkritik. Tonåringar med ett ego större än världshaven men som inte kan ta en ton. Klart de måste få veta att de inte kan. Att de inte passar in. Det sorgliga är att ingen sagt det till dem förut. Att nederlaget måste komma just där framför TV-kamerorna. Jo visst, kanske vet de vad de ger sig in på. Men kanske inte helt.
Klart är i allafall att i min skola på 80-talet hade det aldrig gått. Hade man vågat ens tänka tanken att ställa upp i Idol skulle man ha varit brännmärkt och till åtlöje forever. Man hade fått lämna allt och flytta från stan.
Jag tappade andan i motvinden i dag. Vet inte vad det är med höst och storm. Varför en hel årstid ska förknippas med virvlande skräp och bortblåsta räkningar... man får hålla hårt i posten på väg in från brevlådan om man ska slippa kronofogden;-) En enkel regel att komma ihåg:Force majeure gäller bara extrema väderförhållanden i situationer som är till min nackdel, aldrig om de någon gång skulle råka vara till ens fördel. Exempelvis: du har bokat en 40 000 kronorskryssning till Tahiti men en extremt oväntad hagelstorm drar plötsligt förbi och medför att hela söderhavet fryser igen. Ingen kryssning blir det, men gissa om du får betala? Japp! Detsamma gäller givetvis bortblåsta räkningar. Du betalar.
Har en arbetskompis som dricker grädde till lunchen i lycklig övertygelse om att High Fat - Low Carb är den raka vägen till hans smala lycka. -Sådär, då gick man ned ett kilo till! förkunnar han nöjt och slickar sej om munnen. Tja, vad vet jag?
"...Saliga äro de korkade, ty de skola flyta när syndafloden kommer..."
Min vän har nyss fyllt 40. En dryg månad före mej. Hon är lite äldre än jag. Lite klokare. Min present borde vara genomtänkt in i minsta detalj. Den borde matcha det faktum att hon är den vän som jag har haft längst av alla och som står mitt hjärta närmast. En humoristisk, guldhjärtad kompis som alltid finns där, no matter what. Så vad ska jag köpa? I fantasin tillåter jag mej en obegränsad budget och släpper tanken fri...
*En tågresa till Afrika, eftersom du inte gillar att flyga och tycker att Mitt Afrika är världens bästa film. *En osänkbar havskryssare för djuphavsfiske i Det Stora Blå. *En riktigt stadig (men ändå lätt och smidig) kajak för ljudlösa naturupplevelser inomskärs. *Ett eget fjäll att vandra i, alldeles runt knuten - utan björnar men ändå orört, med fina fjällbäckar fulla av fisk. *Ett rött litet hus, med rätt läge och precis lagom stort för dej och din man. Med gäststuga, förstås ;-) *En storvinst på Harry Boy! Eller Lotto, eller Triss... Och såklart Hälsa, Lycka och Evigt Liv!!!
Konventionella presenter som böcker och blommor känns inte relevanta. För futtigt... Verkligheten är onekligen begränsande!! En god middag blir det åtminstone. Blodigt kött, gott vin och Wästerbottensost. Sedan får vi se.
Stort Grattis Kompis! ♥ ( Det är ju i allafall tanken som räknas...)
I en vecka har femtonåringens plattång varit trasig och lika länge har hon levt på randen till sammanbrott. Tänk dej själv. Du är femton år. Och du kan inte platta håret. En ny trotjänare inhandlades på nätet samma kväll som katastrofen var ett faktum, leverans utlovades inom två arbetsdagar. Detta var en onsdag, vilket således innebar att frisyren skulle vara räddad redan fredag morgon eller i vart fall innan helgen. Så blev det givetvis inte. Inte heller måndagens brevskörd bar med sig någon tröst till trassliga lockar. Femtonåringens obefintliga tålamod började tryta. Svininfluensan, svält och växthuseffekten blir till bleka petitesser i sammanhanget. Hon vill ha platt hår och behöver således en plattång. Som inte kommer.
Samma reaktion ses även hos vuxna människor, företrädesvis äldre medborgare som inte alltför sällan säger sig ha upplevt hur det var Förr i Tiden. Förr i tiden fick man göra rätt för sig. Man fick vara glad om man fick äta sig mätt emellanåt och inte dog i spanska sjukan. Man fick gå en mil i djupsnö till skolan varje morgon, efter morgonmjölkningen och läraren luggades och slogs med pekpinnen om man inte kunde katekesen utantill. Att dessa hårt prövade människor gitter uppröras över att morgontidningen är sen, att äggen är tillfälligt slut i affären eller över behöva visa legitimation på posten övergår mitt förstånd.
Men allt är relativt. Nyss hemkommen från en tripp till Riga kan jag redovisa åtskilliga skillnader att vara tacksam över. Exempelvis: Inget barnbidrag till barn över 1 år. Skolböcker köper man själv. Lunch i skolan - skulle inte tro det. Barnomsorg kostar skjortan, inget som gemene man har råd med. Slutsats: Barnafödande är inget man ägnar sig obekymrat åt i Lettland. Och en Bad Hair Day är ingen stor grej...
Det blev en bra dag idag! Fick en hel del gjort på jobbet, känns skönt att rensa undan lite! Sover så gott om natten, i sovmask o öronproppar, liksom instängd i mitt eget huvud... Lugnt och fridfullt! Sedan drar jag täcket över huvudet också, och täpper till alla eventuella lufthål. Andas gör jag på dagen, inte på natten ;-) Sov gott!!
Status: Morgontrött. Märken efter kudden i ansiket. Uppstramande ansiktsmask och mirakelcreme på det. Fil med blåbär o grönt te medan jag inväntar förvandlingen. Kollar spegeln. Suck. Behöver mer tid... Tar ut hundarna på morgonsvängen, inget fel på energin där inte. Vinkar åt Kisse i fönstret när vi kommer tillbaka. Hon vill ut på äventyr, taggad till tusen, redo att erövra världen. Släpper ut henne och önskar lycka till. Fixar fejset efter bästa förmåga, lyster på tub och rosor på kinderna. Ser lite piggare ut. Rycker bort några grå hårstrån från tinningarna - bättre flintskallig än gråhårig? Lite färg på läpparna. Positiva tankar: Ingen snö (än) Mat på bordet, kläder på kroppen (och kroppen ser rätt hyfsad ut - än...) Inga stora, svarta moln i horisonten vad jag kan se (än). Borde bli en bra dag!!
Hela mitt liv har jag levt med ett funktionshinder som försvårar tillvaron allt som oftast. För mej tar det i allmänhet längre tid än för andra att på egen hand ta sej från punkt a till punkt b. Spelar ingen större roll om jag gjort samma förflyttning fem eller tjugofem gånger tididgare, det blir fel ändå. Jag får gå tillbaka, prova nya vägar, fråga mej fram innan jag slutligen når målet som andra så självklart hittar redan på första försöket. Orättvist är bara förnamnet! Och vilken tid det tar, detta letande och irrande. Onödig tid som jag inte har, eftersom jag antagligen är sen redan från början. Är nämligen tidsoptimist också. Allt detta för att någon lite detalj uppenbarligen glömdes bort när vindlingarna i hjärnan färdigställdes. Lokalsinnet kom helt enkelt bort på vägen!! Borde väl egentligen inte vara helt omöjligt att fixa till med dagens läkarvetenskap och lite hjärnkirurgi. Ett litet chip monterat på rätt ställe bara och livet skulle bli såå mycket enklare! För en icke-drabbad kan det säkert vara svårt att förstå att en gata/korridor ser helt olika ut beroende på om man kommer från det ena eller andra hållet. Det är lätt hänt att man ses som mindre begåvad, att man inte kan ta vara på sej själv för att man inte hittar. Och ja, visst är det ett hinder. Fruktansvärt frustrerande! Men, i nödfall tar jag en taxi. Jag frågar mej fram och har tålamod. Och har jag ingen tid att passa och ingen annan att ta hänsyn till så kan jag upptäcka guldkorn som ingen annan hittar till eftersom dom går raka spåret. Att jag sedan inte hittar tillbaka dit igen, för att visa mina vänner är ju en helt annan historia...
...som ett vilset frö i ett gränslöst universum blåser jag runt nätet!! Förhoppningsvis får något jag skriver emellanåt chansen att gro i någons tanke, eller i värsta fall kanske det fastnar som ett skavande skräp i ögonvrån... Om det skulle hända är mitt råd till dej att blinka några gånger så försvinner det! Mitt syfte är att roa snarare än uppröra. Hoppas att ni tar emot mej!!
