Första mötet.
Jag viker upp kragen och drar ett djupt andetag innan jag skyndar ned för trappan till den slitna källarlokalen någonstans i Sverige. Dörren knarrar varnande när jag slinker in sist av alla och tar plats på bänken längst bak i lokalen.
Dom har redan börjat.
En ung flicka avger sitt vittnesmål med darrande stämma. Om tvångsmässiga uppdateringar och Dagens Outfit.
Besattheten av besöksstatistik. Det ständiga suget efter nya kommentarer.
Hon lämnar scenen med böjt huvud och tackas med applåder.

Jag tittar mig diskret omkring i den sparsamt belysta lokalen och känner igen ett och annat ansikte från Facebook.
Och dom känner igen mig. Vi hälsar inte utan viker genast undan med blicken.
En medelålders herre berättar självutlämnande om hur han trillat dit på Farmville, och hur hans liv numera består i att plantera ris och plocka auberginer. Vilka kval han led då han en gång missade att skörda vetet i tid och hur stolt han känner sig då han belönas med gula rosetter.
Rörande i all sin ynklighet. Jag noterar hur några stryker sig med handen i ögonvrån.

Vi får veta att missbruket kryper allt lägre ned i åldrarna.
Bjuds på brutala skildringar av hålögda barn som stiger upp mitt i natten för att skörda jordgubbar. Som försakar såväl kompisar som skolarbete till förmån för äppelträd och små bortsprungna bruna kor.

Facebook är tydligen inkörsporten.
Ofta leder det till ett blandmissbruk - Farmville, Mafia Wars och allehanda till synes harmlösa förströelser.
Innan man vet ordet av så har man börjat Blogga.
Och då är man fast på riktigt.
Plötsligt sitter man där med en laptop i knät, uppkopplad på nätet och bortkopplad från verkligheten.
Avkopplad, på sin oas i etern.
Suktande efter nästa ping.
Kommer ni på nästa möte?