Hela mitt liv har jag levt med ett funktionshinder som försvårar tillvaron allt som oftast.
För mej tar det i allmänhet längre tid än för andra att på egen hand ta sej från punkt a till punkt b. Spelar ingen större roll om jag gjort samma förflyttning fem eller tjugofem gånger tididgare, det blir fel ändå.
Jag får gå tillbaka, prova nya vägar, fråga mej fram innan jag slutligen når målet som andra så självklart hittar redan på första försöket. Orättvist är bara förnamnet! Och vilken tid det tar, detta letande och irrande. Onödig tid som jag inte har, eftersom jag antagligen är sen redan från början. Är nämligen tidsoptimist också.
Allt detta för att någon lite detalj uppenbarligen glömdes bort när vindlingarna i hjärnan färdigställdes. Lokalsinnet kom helt enkelt bort på vägen!! Borde väl egentligen inte vara helt omöjligt att fixa till med dagens läkarvetenskap och lite hjärnkirurgi. Ett litet chip monterat på rätt ställe bara och livet skulle bli såå mycket enklare!
För en icke-drabbad kan det säkert vara svårt att förstå att en gata/korridor ser helt olika ut beroende på om man kommer från det ena eller andra hållet. Det är lätt hänt att man ses som mindre begåvad, att man inte kan ta vara på sej själv för att man inte hittar.
 Och ja, visst är det ett hinder. Fruktansvärt frustrerande! Men, i nödfall tar jag en taxi. Jag frågar mej fram och har tålamod.
 Och har jag ingen tid att passa och ingen annan att ta hänsyn till så kan jag upptäcka guldkorn som ingen annan hittar till eftersom dom går raka spåret.
Att jag sedan inte hittar tillbaka dit igen, för att visa mina vänner är ju en helt annan historia...