Buskis?
Jag har som jag förut nämnt, inte särskilt mycket av värde i min trädgård.
Några ovårdade vinbärsbuskar, några trötta blomster och ett havererat rabarberbestånd.
Men hallonbuskarna har jag tack och lov inte lyckats ta död på än!
Inte är dom lika fina som på Mormors tid, men dom lever i allafall.
På Mormors tid stod hallonplantorna välgödslade och stolta, uppbundna i snörräta rader med fladdrande silvervimplar som skrämde bort snyltande småfåglar.
Bären var stora, saftiga och maskfria.
Numera har dom förvildats och brett ut sig runt ett stenröse.
Bären har krympt ihop till halva storleken, men de är lika goda och härligt ljusröda som förr.
Doften av solvarma hallon är magisk.
Dottern fyller år på fredag och då vankas det hallontårta för sextonde året i rad.
Om det finns några kvar, vill säga...
Det finns nämligen fler än vi (och fåglarna) som tycker att dom smakar gott...
Förvinnande gott!
Fast det är klart att Cosmo också får smaka!
Bara han tackar fint efteråt.
Och det gör han.
Puss på dig, matte!
(Och så tänker vi inte mer på var den där nosen har varit, va? :-)