Gäsp!
God morgon!
Eller förmiddag, då...
Blev inte många timmars sömn i natt.
Spökjakten drog ut lite på tiden.
Lite som att jaga mygg, om ni förstår vad jag menar.
Man ligger där med lyset släckt och ska precis till att somna,
då man hör hur det där enerverande surrandet precis intill örat.
Omöjligt att ignorera, hur man än försöker.
Så man suckar, tänder och konstaterar att myggan är som bortblåst.
Man letar en stund, ger upp, släcker och så hörs det igen.
Surret.
Eller i det här fallet osaliga suckar och stönanden.
Rasslande benknotor och vemodiga suckar.
Knarrande trappsteg.
Kalla kårar.
Scaaary.
Not.
Spökena visade sig vara ena bleka stackare.
En sorglig samling, och lättskrämda dessutom, när man väl fick tag på dom.
En kaxig en gnällde lite om att rommen var slut, men det hade han inget för.
Femton gastar och en flaska rom, står det i visan. Punkt slut.
Är den slut så får dom faktiskt skylla sig själva.
Passar det inte är dom välkomna att hemsöka någon annan.
Vi drev ihop dom med en flugsmälla och slängde upp dom på vinden igen, där dom hör hemma.
Hotade med vitlök om dom inte höll sig lugna.
Då blev dom minsann rädda.
Nu är det tyst som i graven.