Jag försöker packa lätt.
Smart och praktiskt.
Men det liksom sväller ut sig när det hamnar i väskan.
Neccesärer.
Japp - plural...
Dusch & hår. Smink. Naglar. Solskydd.


Reseapoteket är makens avdelning och det sköter han med den äran.
Värktabletter, flytande sprayplåster och marknadens samtliga förekommande magsjukepiller.
You name it - he´s got it.
I en parantes kan nämnas att vi hittills aldrig varit sjuka på någon resa någon gång, såvitt jag kan minnas.
Men man vet ju aldrig, så vi packar för säkerhets skull.
Fina klänningar till kvällen och strandkläder.
Bikini. (Just den tar ju inte så stor plats, om jag ska vara ärlig:) 
Sommarens första dopp. Nu ska det tamejtusan bli av!
Sandaler och klackar.



Nu bär det av mot Medelhavet!

Mormor håller ställningarna här hemma och hunden vaktar mormor.
Det ska nog gå bra, både för dom och för oss.
Däremot kan det bli lite si och så med bloggeriet.
Datorn får stanna hemma, nämligen.
Men kameran får hänga med, så inläggen kommer i efterskott.
Så ni får ha det så gott, allihop!
Det ska jag ha, det lovar jag!!!

Luftfuktigheten ligger på etthundrasjuttiofem procent och temperaturen på plus tjugofem.
Detta är det närmaste regnsskogsklimat vi kommer här uppe i norr.
Mjölken surnar redan innan den hunnit ur kon och samtliga kalvar och kattungar föds med tre huvuden och åtta svansar.
Magsjukor och matförgiftningar sticker upp sina fula trynen ur varenda picknickkorg och fluffigt mögel växer på varenda brödkant i skafferiet.



Svampsäsongen är här...

I lördags var det trädgårdsvandring här i byn.
Bara några hus ifrån vårt ligger en riktig visningsträdgård med damm och bro och stenpartier.
Träd och buskar och rara blommor.

Kön ringlade lång med intresserade besökare så vitt jag kunde se.
Bilarna stod dubbelparkerade längs dikena, men själv höll jag mig hemma.
Jag menar, min "trädgård" var ju också öppen...

Om man intresserar sig lite mer för det karga, vildvuxna vill säga...


Har även en del krukplanteringar, som har artat sig riktigt hyfsat.





Den här krukan kommer säkert att blomma närsomhelst nu...kanske.
Ogräset får man med på köpet!
Och lägg märke till hur fint den rostiga spiralgrejen i krukan matchar de soltorkade ormbunkarna i bakgrunden!
Genomtänkt, eller hur?

Hursomhelst var det klent med besökarna för min del.
Inte ens nån som gick fel.

Konstigt.

Lillstrumpan sommarjobbar på cafe' i år, och hon är såååå duktig!
Modershjärtat sväller av stolthet när jag ser henne pila iväg mellan borden med kaffekannan i högsta hugg och ett vänligt leende på läpparna.
Tjänstvillig och tillmötesgående.
Kan det verkligen vara samma tjej som som fräser ilsket och himlar med ögonen här hemma, när man ber henne plocka ur diskmaskinen eller ta in tvätten...?

Sådärja, då har man fått sig årets festivaldos till livs.
Här i Staan heter den Trästocksfestivalen och är både gratis och välordnad.
Humöret på topp och massor att titta på.
Fyra timmar tillbringades i myllret bland rosa kalufser, illgröna dreadlocks, flätade skägg och batikmönstrade plyschoveraller.
Barnfamiljer och tonåringar och gamla tanter.
Kufar i afghanpäls och halmhatt.
Och så dom här...



Plagget kallas för Morphsuit, och verkar ju onekligen praktiskt på många sätt.
Man sticker ut, samtidigt som man kan vara anonym, och smink och hår behöver man inte heller bry sig om.
Som sagt...
Det finns förstås mycket att höra på, på en festival också.
Och gratis öronproppar till den som vill slippa.
Först ut var det gamla reaggeaproggrapsynthbandet Dag Vag med Stig Vig, Zilverzurfaren och allt vad dom heter.
Tja. Pja. Njäe.
Konstiga rymdljud och...allmänt konstigt.
Markus Krunegård som spelade efteråt var betydligt bättre.
Bra ös och djupa texter.
Jag fäste mig särskilt vid en textrad: "Jag är en vampyr, jag suger och spyr..."
Begåvad grabb!
Langos och suovas och thaiwok fanns att välja bland när man blev hungrig.
I samråd med min gallblåsa valde jag souvas, det brukar gå bra och mätt blev jag också.
Och bäst av allt - klockan 22 hade Krunegård spelat färdigt och då fick vi äntligen åka hem.
Tjo hooo!!
Japp, det var det, det!
Och helt plötsligt har lördagen omärkligt förvandlats till söndag.

Makens mormor arbetade på såväl restaurang som bageri i yngre dagar, något som avspeglades i hennes livslånga kärlek till matlagning och bakverk som allt som oftast kom släkt och vänner till del.
Hon är numera avliden sedan ett antal år tillbaka, och med henne gick en hel epok i graven.
Kaffekalasen.
Med sjuttiosju sorters kakor.
Det var alltid med en slags skräckblandad förtjusning som man tackade ja till dessa tillställningar.
Det gällde nämligen att förbereda sig rätt.
Mormors stuga ligger i en liten by några mil bort från vår, efter en krokig, slingrande grusväg som ofelbart fick barnen att kräkas i baksätet redan på vägen dit.
Så var det bara, och inte mycket att göra åt.
Dessutom var en fullständigt tom magsäck mer eller mindre en förutsättning för att klara sig genom det som väntade. Alltså hade vi vuxna inte ätit något sedan kvällen innan och således var man både kaffesugen och förväntansfull när man klev över tröskeln till makens mormors lilla kök.
Man behövde aldrig bli besviken.
Tvärtom, hon lyckades på något underligt vis liksom överträffa sig själv varenda gång.


Om jag minns rätt, gick det till ungefär så här:
Först kaffe, lättöl eller ramlösa till smörgåstårtan.
Därefter kaffe med dopp, det vill säga wienerbröd, kanelbullar, mazariner, sockerkaka, hallongrottor, drömmar, rulltårta, rullrån, gräddstrutar, syltkakor, biskvier och en hel massa annat.
Man måste smaka av alla sorter, eventuella försök att smita undan avslöjades obarmhärtigt,  ty tanten hade järnkoll.
Därefter serverades kronan på verket, prinsesstårtan.
Hemgjord, omsorgsfullt täckt med illgrön tunt kavlad marsipan.
Gudomligt god, men något svår att uppskatta till fullo efter den kalorifyllda inledningen.
Sen kunde man förledas att tro att det var över.
Typiskt nybörjarmisstag.
Nu dukas det fram ett dignande fruktfat med assietter och servetter och fruktknivar.
Läsk i små frostade färglada glas och en godisbunke stor som en bålskål.
Lite mineralvatten på det, innan det var dags att tacka för sig och rulla ut till bilen.
Åt eventuellt frånvarande familjemedlemmar som av en eller annan (giltig) anledning var förhindrade att närvara,
gjordes det iordning en "doppkopp" - en plastlåda innehållande samtliga sorter, att ta med hem.
 
Behöver jag förresten nämna att barnen vanligtvis kräktes i baksätet, även på hemvägen.
Och att Gammel-Ebba var en djupt älskad kvinna, som är mycket saknad.

Över stock och sten i skog och mark tog vi oss till sist fram till ån...



Hmmm...
Verkar aningen torrlagt, om man bortser från det imponerande vattenfallet långt där borta.



Ser ni? Alldeles bakom det där omkullfallna jätteträdet! Tjusigt va?
Påminner lite om Niagarafallet, tycker jag nog.
Vatten som vatten, liksom...
När vi hade beundrat färdigt bar det av därifrån.



Titta vad det bär i väg! Hjortronen är nästan klara!

Plötsligt knakade det till.
Brumelibrum.
Vem lufsar där?



Ser ni?
Eller behöver ni en tydligare bild?



Så! NU ser ni väl alla fyra björnfötterna i leran?!
(Tur att jag inte hade glasögonen på mig, för då hade jag aldrig sett det...)



Skiter björnen i skogen?
Jo då, och älgen och räven och en hel massa andra också, enligt maken.
Hursomhelst blev den där bilden en värdig avslutning på detta inlägg, vars nivå är lika låg som vattenståndet i Lillån....

I går hade jag tid hos optikern igen, för ett snack om mina nya glasögon.
Saken är ju den att jag upplever att jag ser sämre med dem än utan, och trodde därför i min enfald att allt kanske inte stod helt rätt till.
Det visade sig dock att allt var helt i sin ordning.
Jag SKA se sämre med glasögon än utan.
Jag är nämligen översynt, vilket tydligen innebär att jag ser bättre än jag får...
Då så.
Skönt att veta att allt är som det ska.
TUR att nån vet mitt eget bästa, när jag inte begriper det själv.
Glasögonen är alltså till för att justera NED min syn till normalnivå, eftersom jag uppenbarligen ser mer än jag tål att se..?
Hmmm.
Jag undrar just vad det är för syner som dom försöker undanhålla mig med den där lite suddiga, oskarpa slöjan som glasögonen bidrar med?
För säkerhets skull kommer jag nog att tjuvkika lite över kanten ibland, så att jag inte går miste om nåt kul.
Now I see you, now I don't...

Andra semesterdagen har just inletts, med solsken och tjugofem sköna grader.
Känns riktigt bra faktiskt...
Tanken är att spendera dagen i stugparadiset vid vattnet, med en kaffekorg och mor och syster med familj i släptåg. Lyssna på Sommarpratet i P1, ifall det är nån som har nåt att säga. Om inte, så räcker det att lyssna på vinjetten för att få den där härliga sommarsemesterkänslan i kroppen.
Äta nåt lätt, dricka nåt gott, läsa en bok och kanske ta en sväng med båten ifall den startar.
Stillsamma nöjen räcker gott just nu.
Titta på molnen som sakta flyter över himlen. Måsarna som dyker efter småfisk. Andmamman som simmar med ett koppel av dunungar efter sig. Trollsländorna som vinglar omkring i tistelsnåren. Doften av nyklippt gräs och solvarma jordgubbar.
Jag tänker samla på mig så många sommarbilder jag kan, så att jag har ett rejält lager att plocka fram ur huvudet i vinter och värma mig med, när snön viner runt husknuten och sommaren känns som en avlägsen dröm.

Vi har inte släktträff särskilt ofta i min släkt.
Måste nog vara omkring tio år sedan sist vi var så många samlade.
En driftig kusin gjorde slag i saken och lyckades över förväntan med både vädret och uppslutningen.
Trettiotvå stycken spontant sammankallade surströmmingssugna släktingar lyckades finna tid att umgås i några timmar. Många glada återseenden och snabba sammanfattningar av vardagsliv och höjdpunkter.

Somliga har fallit ifrån sedan sist, andra har tillkommit.
Barnen har vuxit till oigenkännlighet och de allra flesta har blivit längre än sina föräldrar.
Grånade kalufser har bleknat till vitt medan andra är sig precis lika.
Minnen flyter upp till ytan, virvlar förbi och förskönas av ett nostalgiskt skimmer.

Eftersom min farbrors sambo har sitt ursprung i Skåne, blev det spettekaka till efterrätt.
En behaglig, men något oväntad kombo.
Kan vara första gången någonsin som Suströmming och Spettekaka har samsats på samma meny.
Nyss hemkommen från kalaset lägger jag upp benen och vilar ut i favoritfåtöljen.
Mätt och belåten och lite bubblig i magen...

För femton år sedan, det vill säga den femtonde juli 1995 gifte vi oss i Burträsk kyrka, jag och maken.



Solen strålade i kapp med oss och kyrkan var fullsatt.
Lilla dottern, knappt året gammal, höll sig tyst och snäll i mormors knä under hela vigselakten.
En kompis överraskade med att sjunga "The Rose", smäktande vackert och jag minns att jag kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
Efteråt åkte vi häst och vagn till Wärdshuset där festen hölls.
Det är fortfarande den roligaste fest jag har varit på.

Femtonårig bröllopsdag innebär tydligen Kristall-bröllop!
Oromantiskt nog, kom jag på det här först i morse så något vidlyftigt firande från min sida blir det inte tal om.
Maken däremot, som är något mera romantisk till sinnet, överraskade rejält...



Både med blommor...



...och fin present!!
Ååååh så vackert! Precis i min smak!

I kväll tar vi fram kristallglasen och skålar för våra femton fina, roliga, spännande år tillsammans.
Tänk vilken tur att just vi hittade varann.
Skål darling!

Finska tanten i klockradion har tydligen gått på semester och fixat en vikarie.
Väcktes nämligen halv sju av en morgonjojk på högsta volym.
Något oväntat, men effektivt - det fick mig på fötter rätt snabbt kan jag lova.
Inte riktigt my type of music, måste jag erkänna.

Förövrigt går det fortsatt hett till på jobbet...
AC:n är fortfarande ur funktion.
Ringde ventilationsfirman igår, och smågrät lite tills dom lovade att skicka ut en reparatör.
Så nu ser jag fram emot besök av en riktigt cool kille som förhoppningsvis kan sin sak.
Lita på att han ska få ett varmt mottagande... ;D

Tänkte bara meddela mina eventuellt kvarvarande läsare om att ryktet om min död är betydligt överdrivet...
Latmasken gnager ihärdigt på kroppen och som ni märker gör jag inte särskilt mycket motstånd.
Livet är gott.
Solen skiner, sjön glittrar, värmen är närmast tropisk och om fyra dagar går jag på semester!
Inte en dag för tidigt.
Ska bli alldeles, alldeles underbart!
Förberedelserna är redan i full gång.
Frysen full av färdigmarinerat grillkött - check
Surströmming inköpt och redo att avnjutas - check
Syster yster med familj på ingång till helgen - check
Ny utemöbel inköpt och på plats vid solväggen - check



Snyggt va?!
Några små, små detaljer återstår dock:
Färg på nämnda solvägg (samt i och för sig även på alla övriga väggar också..) - O-check (som man säger på norrländska..)
Altan, trädäck, marksten eller dylikt (in my dreams...) att ställa nämnda möbel på - O-check
Fast jag tänker inte klaga.
Om man blundar mot solen ser man inte det omålade och att rycka gräs med tårna verkar vara det närmaste fysisk ansträngning jag orkar komma den här sommaren.
Livet är som sagt gott.

Jag sitter ensam hemma med datorn och husdjuren.
Barn och make har tillfälligt förlupit hemmet till förmån för allehanda aktiviteter och jag njuter av the sound of silence...eftersom jag vet att dom snart kommer tillbaka.
Makens tisdagskvällar är vigda åt Moppeklubben, vilket är precis som det låter.
En klubb för medelålders mopedfantaster som träffas, mekar och puttrar runt på sina ögonstenar till allehanda roligheter och utflyktmål.



I kväll är dom för övrigt på konstutställning.
Kulturellt så det förslår.
Intresset färgas givetvis av ett nostalgiskt skimmer, många av medlemmarna är i samma ålder och tillhör samma gäng som i tonåren en gång då det begav sig. Det står nämligen inskrivet i stadgarna att föraren måste vara minst trettio år gammal och moppen minst tjugo.
Det är tävlingar och fester och årsmöten och långstyrningar.
Många skratt och mycket struntprat och gamla minnen.



Nördigt?
Kanske lite, fast med glimten i ögat.
Kul har dom i allafall, och det är ju huvudsaken.

Jag erkänner.
Jag är inte riktigt så kaxig som jag låter...
Så det blev skjorta på idag, trots värmen.
Det blev nog bäst för alla på det viset.
Dessutom så har jag lite svårt för bar överkropp i allmänhet, och inte bara på mig själv.
Hänger ihop med min svett-fobi, antagligen.
Alltså.
Blir man för varm blir man svettig.
Blir man svettig försöker man hålla sin svettiga kropp för sig själv så gott det går tills man kommer hem till duschen.
Tycker jag.
Andra tycker tydligen tvärtom och vill gärna dela med sig så gott det går av kroppsfukten.

På stranden, den egna tomten, campingen eller tennisplanen är det enligt min mening helt okej att exponera kroppar av alla de slag. Det finns säkert fler ställen också.
Men när folk (karlar, i allmänhet..) går runt i stan (eller i mitt fall byn) , på affärer, matserveringar (!!) banker och andra allmänna platser utan kläder upptill tycker jag att det lite äckligt, alldeles oavsett om mannen har figur som Schenkenberg eller Lilla Fridolf.
Hur fräscht är det egentligen med kladdigt människokött draperat över frysdisken?
Inte särskilt.

Förövrigt finns det fler problem, utöver de rent hygieniska, med att jobba på macken med bar överkropp.
Det finns ju ingenstans att fästa namnskylten.
Fast ifall jag verkligen hade vågat fullfölja det hela, så skulle jag nog ha fördragit att vara anonym...
Vilket är lättare sagt än gjort, i en by där alla känner alla.

I rest my case.

Vi har ett litet men exlusivt arbetsmiljöproblem på jobbet.
Det är nämligen så att airconditionlådan som sitter monterad snett ovanför kassadisken har varit lite krasslig på sistone.
Ålderskrämpor, antagligen efter som den måste vara tillverkad under Gustav Vasas tid.
Hursomhelst så läcker den kondensvatten som ett såll.
Det plaskar och porlar och rinner som ett vattenfall ner i en röd plasthink som vi har ståendes på golvet.
Rofyllt kanske, men ack så opraktiskt.
Hinken behöver nämligen tömmas, ofta.
Ibland tömmer vi den utan att det är meningen också, ett snedsteg i brådrasket bara så är pölen ett faktum.
Ventilationsfirman påstår att den inte går att laga, men eftersom det nya, dyra ventilationssystemet inte fungerar överhuvudtaget och dessutom aldrig har gjort det sedan den dag det installerades är den här läckande blåslådan det enda vapen vi har i kampen mot den olidliga värmen inomhus.
Och det är som sagt inte mycket att skryta med.
Svetten lackar när man arbetar i trettiogradig värme.

Överväger att jobba med bar överkropp i morgon...

...har det varit i helgen.
Minst sagt.
Inte ett ord har blivit varken skrivet eller läst.
Hjärnan fungerar tydligen inte så bra i värmen.
Den blir liksom lite mosig och sönderkokt, och tankarna förångas innan dom hinner rinna genom fingrarna och in i datorn.
Dåligt med inspirationen men desto mera transpiration, kan man säga.
Jeeezus, så varmt det har varit.
Och är, fortfarande.
Ovant men underbart, fast lite jobbigt samtidigt...
Jag ser det som en inskolning till Rodhos-veckan i början på augusti.
Där lär det nog bli hett om öronen kan tänka...

Nu vankas det ny arbetsvecka, den näst sista före semestern.
Hoppas ni har det bra allihop, vare sig ni svettas på jobbet eller slöar i solstolen!

Suck.
jag HADE glömt nåt, precis som jag misstänkte.
Ibland är det inte alls bra att ha rätt.
Idiotiskt var det också.
Så idiotiskt att jag inte sa nåt om det utan bara snabbt åtgärdade problemet och låtsades som ingenting.
Eller som om det regnar, vilket det ju faktiskt gör.
Glömskan hade inte alls med vare sig bokföring eller månadsavslut att göra, nämligen.
Mycket simplare än så.
Jag hade glömt locket till frysen på vid gavel...
I så där tre-fyra timmar.
Skulle bara hämta korv och bröd och bullar och plötsligt hade jag så stökat om så väldigt och hade så mycket att bära att jag inte kunde stänga locket, utan tänkte gå tillbaka och göra det så fort jag att lastat av, men så kom det något emellan, så där som det brukar och så gick det som det gick.

Så går det när man har mer att tänka på, än med...

...känner jag mig idag (också..) men jag skyller på glasögonen.
Trots detta har jag lyckats bli klar med både bokföring och månadsredovisningen redan före lunch.
Jag imponerar på mig, samtidigt som jag inte riktigt kan släppa tanken på att jag måste ha glömt nåt...
Man blir lite misstänksam när saker och ting liksom går för lätt.



Hemma i nyponbusken jobbas det också minsann!
Där uppför sig humlorna mera som flitiga bin och eftersom dom verkar vara omkring en sådär sjutusen stycken på arbetspasset låter det som värsta vuvuzelakonserten utanför köksfönstret.
Minus fotbollen, vilket jag ser som ett plus.
Plus blomdoften, som är ljuvlig!
Så det blir två-noll till humlorna, då.
Heja!

Där smet juni månad i väg bakom kröken,
och hipps vipps är det JULI!!
Här inleddes den med åska och ösregn runt midnatt, så min utehängda tvätt fick sig en extra genomsköljning.
Bra, då var ovädersbiten redan avklarad.
Resten av månaden duger det gott med klassiskt sommarväder, såsom strålande sol och värmebölja.
Vädergudarna kan gärna få börja träna redan i dag, så att dom får riktig kläm på det.
Semestern börjar om två veckor, och då om inte förr vill jag ha SOL!!

God morning!