Som nybliven glasögonbärare måste jag ju erkänna att jag inte riktigt vet hur det funkar. Men jag hade fått för mig att själva poängen med att ha den här grejen på näsan var att man skulle se bättre. Nu har jag haft dom på mig dag ut och dag in, från gryning till skymning i nästan två veckor. Och ser jag bättre? Nä! Snarare sämre, faktiskt. Det blir liksom oskarpt, ungefär så här:
När jag tar av mig dom, eller tjuvkikar över kanten så ser jag faktiskt bättre... Enda gången som bilden blir skarpare med glasögonen på, är när jag läser och när jag bloggar.... Så okej då, helt värdelösa är dom väl inte. Men lite mer hade jag faktiskt förväntat mig för tretusenniohundrafyrtio kronor. Så jag ringde och klagade lite. Och fick en tid om tre veckor. Semester, finns det visst nåt som heter...
Ja ja, jag får väl famla mig fram så gott det går. Blind höna välter ofta stort lass, eller hur det nu heter i visan.
Och JA, alla lustigkurrar. Jag HAR putsat glasen...:D
Nu är ni väl ändå lite tidigt ute? Det har ju knappt hunnit bli sommar än...
Fast det är ju för all del alltid trevligt med nåt nytt att läsa i hängmattan. Tack då, Ellos! Just nu känns vintern så avlägsen att jag inte ens tar den på allvar. (Joo, jag veet att hipps vipps så är vi där, men det låtsas jag inte om...) Jag tänker njuta av sommaren så länge den varar!
En sommar för länge sedan när jag var så där omkring tolv eller så, var jag på promenad ensam med två stora boxrar som tillhörde en släkting. Det var soligt och varmt, ungefär som det är nu och det fläktade skönt när sommarvinden blåste genom trädkronorna. Vi passerade förbi en stor fårhage och hundarna blev väldigt intresserade av alla fåren som bräkte och betade och sprang omkring där inne i björkdungen. Så till den milda grad intresserade att dom ryckte iväg åt var sitt håll och slet kopplet ur händerna på mig och hoppade rakt över stängslet och in i fårhagen!
Fåren bräkte vettskrämda och sprang för livet runt, runt i hagen med hundarna skällande tätt bakom sig. Hur jag än skrek åt dom så vägrade dom lyssna och själv började jag gripas av panik. Jag sprang tillbaka hem det fortaste jag kunde och hämtade hundägarinnan som likblek i ansiktet följde mig tillbaka till olycksplatsen. När vi kom fram till fårhagen var det fullt av folk därinne som bar omkring på får i olika storlekar. De låg på rygg med benen uppåt, och en lyfte i frambenen och en i bakbenen, medan huvudena hängde livlöst åt sidan.
- Dom har bitit ihjäl allihop!!! viskade jag förskräckt till hundägarinnan, som stumt och sammanbitet nickade tillbaka.
Till sist tog vi mod till oss och klev över stängslet och gick fram till ägaren. Han lade försiktigt ifrån sig ett får på marken och rätade på ryggen. Jag fascinerades över att det inte fanns något blod. Inga bitmärken heller. Jag minns att jag hann tänka att dom måste ha dött av hjärtslag, allihop. Ihjälskrämda av hundhuliganerna.
- Det är ingen fara, lugnade fårägaren oss. Dom har bara svimmat. Får gör så när dom blir rädda.
Och mycket riktigt. Ett efter ett kvicknade dom till där ute på ängen, reste sig på fötter och fortsatte att beta som om ingenting hade hänt. Vi samlade ihop hundskrällena och gick tillbaka hemåt igen, lite chockade men överlyckliga över att något som kunde ha slutat så illa, tack och lov slutade så bra.
Jag bad Sonen att plocka undan och dammsuga i TV-rummet på övervåningen, som uteslutande används av just Sonen och hans kompisar. Japp, inga problem. Det skulle han visst göra, innan han ämnade susa iväg till kvällsnöjen såsom bad i iskall sjö och skateboardåkning. Nöjt lyssnar jag till Sonens stökande där uppe, dammsugaren låter övertygande och rätt länge. Efter tio minuter ungefär meddelar han att uppdraget är slutfört, varpå han lämnar hemmet med ett nöjt leende på läpparna. Eftersom han lämnat dammsugaren där uppe och jag behöver den här nere, går jag upp för att hämta den och INTE i avsikt att kontrollera kvaliteten på det utförda arbetet... Men alltså. Jag är ju inte helt stenblind, trots att jag för stunden faktiskt inte hade på mig glasögonen. Vad han har använt dammsugaren till förblir ett mysterium, för på golvet kan den då sannerligen inte ha varit.
Skräp i urval: Två glasspapper, ett chokladkakepapper, fem ritpapper med varierande motiv, tre strumpor, en klubbpinne, en glasspinne, popcorn i mängder och fyra stenhårda marschmallows. Övervägande hittades under soffan och TV-bänken.
Sonen har tydligen sitt eget städmotto: Det man inte ser när man blundar finns inte.
Våran prickiga stövarlurk är en riktigt fegis. Plötsliga ljud, ohörbara ljud, reklam på tv, dammsugare, soptunnor, stora stenar och blåsande löv. You name it - ALLT är en potentiell livsfara för våran stackars stövarkrake. Och nej, han har ingen traumatisk barndomsupplevelse i bagaget. Vi försöker att peppa och visa att det mesta inte alls är så farligt som han tror. Gå i trappor (inomhus) hör till dom saker han inte gör, vilket för det mesta bara är bra eftersom det räcker till gott och väl med hundhår enbart i nedervåningen. Men emellanåt behöver jyckem ett bad och detta brukar ske i duschen på övervåningen, eftersom det känns lite lyxigt att knöla ned honom i bubbelbadkaret på markplan. För att transportera tjugo kilo vettskrämd stövarhund uppför trapporna och in i badrummet krävs muskler, beslutsamhet, en assistent och en näve kattmat. För Cosmo framstår Övervåningen som ett okänt och skrämmande land som man aldrig kan vara säker på att man återvänder levande ifrån. Han kryper runt på darrande ben och ser mer än olycklig ut och när vi dessutom tvingar in honom i duschen och blöter ner honom ser han verkligen deprimerad ut. Som om han inte för sitt liv kan förstå varför vi vill honom så illa. Men han uthärdar. Sitter still med skälvande kropp och låter sig schamponeras. Kanske tänker han att om han nu ändå ska lida martyrdöden, så kan han lika gärna göra det ren...
Hem ljuva hem!!
Att bära ner tjugo kilo blöt hund inlindad i frottehanddukar är om möjligt ett ännu större projekt, men den himlastormande lyckan när han äntligen känner fast mark under tassarna och återser sina hemtrakter (dvs köket, hallen och vardagsrummet..) vet inga gränser och han fullkomligt strålar av glädje och stolthet över att han klarade av det och fortfarande är vid liv.
Nu luktar han gott och vilar ut i korgen efter pärsen. Själv har jag lite att göra. Det finns ett hårbeklätt badrum på övervåningen, nämligen, som kräver min omedelbara uppmärksamhet.
En fantastiskt trevlig midsommarafton med tillhörande midsommardag är till ända. Knytkalas med grillning och goda vänner i vår kära lilla stuga nere vid sjön. Sol och skratt och kubbkastning. Mumsig mat och måttligt med dryck. Glada barn och en hel del mygg. Mycket lyckat, på det hela taget!
Somliga av våra vänner fick dock påhälsning av oönskade gäster i sin husbil fram på nattkröken... Läs gärna Ullets dramatiska berättelse här!
Med lite tur så bleknar de traumatiska minnena till nästa år, för då gör vi om det igen!!
Det verkar dra ihop sig till en riktigt skaplig midsommar!
Solsken och tjugo grader i skuggan - det är inte fy skam efter svenska mått mätt minsann. Hoppas bara att det håller i sig till i morgon, och helst hela helgen. Jag har jobbat min beskärda del av midsommaraftnar genom åren, så i morgon har jag tagit ledigt.
SKÖNT!
Det innebär att den här arbetsveckan i stort sett är avklarad. Bara tre veckor kvar till semestern! Det låter inte så mycket, och känns inte så farligt - nu. Men onsdag, torsdag, fredag sista veckan - då kommer det att kännas oöverstigligt...
Det här är en bild på vår oslagna dikeskant. Tänk att ogräs kan vara så vackert!
Nyslaget hö! Mums, tycker hästarna och kossamunorna.
När jag var liten räfsade vi ihop det slagna gräset för hand och lade upp det i hässjor där det fick hänga tills det blev torrt och skulle ladas.
Eller...vi barn tittade mest på medan dom vuxna jobbade med höet. Vi fikade istället, och kröp och gjorde kojor inne i hässjorna och hoppade i höet. Lite Bullerby-känsla, ni vet. Numera hoppas det inte i något hö, och inte är det särskilt vanligt med hässjor heller. Nu är det inplastade rundbalar som gäller. Mycket mera praktiskt och lättarbetat.
Går mycket snabbare och är inte alls lika väderkänsligt. Men som vykortsmotiv betraktat, vinner hässjorna över dinoraurieäggen med hästlängder...
Det första jag tänkte när jag hörde talas om det här, var faktiskt att det lät lite äckligt. Men smart, samtidigt naturligtvis. Umeå är fullt av fattiga studenter och eftersom det hela är gratis, så när som på 50 kronor för själva lånekortet, kommer nog många att bli intresserade. Just kläder skulle jag nog dra mig för att låna, men verktyg, leksaker, gräsklippare eller kanske en cykel - absolut. Och gärna böcker, förstås.
Jag gillar kretsloppstänket och miljöaspekten, men frågan är hur långt man är beredd att gå?
Skulle ni låna skor? Träningskläder? Snygga underkläder? Mössa och vantar? Smycken?
Nu har jag varit sååå duktig och haft glasögonen på mig på jobbet precis hela dagen! (Trots att dom klämmer lite bakom öronen.) Det har gått riktigt hyfsat. Golvet lutar lite mindre när jag går, men jag känner mig lite som en humla instängd i en glasburk. Med fassettögon, och allt. Kommentarerna ligger på plus-minus-noll. Två komplimanger och två konstateranden att jag har blivit gammal, jag med. Ja, ja. Men jag har överseende...
En kul knapp som man tydligen kan komma åt utan att man vet om det, är den där knappen som gör att alla ord som jag skriver blir översatta till spanska när jag markerar dom! Vet fasen hur det går till, men praktiskt ifall...tja..om jag skulle vilja veta vad något heter på spanska. Undrar om man kan knappa fram andra språk också, eller om det bara är spanska som gäller?
I så fall ökar misstanken om att jag har blivit utsatt för en spansk komplott!! Och jag är ju absolut inte den som vill hänga ut någon eller peka finger men mina efterforskningar gör gällande att det finns en läcka med förgreningar ända ned till spanska solkusten som förser det absoluta toppskiktet med konfidentiella uppgifter från min högintressanta blogg... Jag måste motvilligt erkänna att jag blir lite smickrad av detta internationella intresse för min ringa person. Vare sig jag betraktas som en säkerhetsrisk eller ej, så höjer denna bevakning onekligen kraven på innehållet. Från och med nu är det slut på trams och nonsens. Hädanefter är det substans och balans som gäller.
Såg ni förresten hur vansinnigt stiliga Kung Juan Carlos och drottning Sofia var på bröllopet!? Otrooligt vackra! Ville bara nämna det. Just in case... Hola!
Nu har Chefen gått på semester så nu är det jag som styr skeppet Shanghai. Tja pja. Det ska väl gå även i år, som alla år dessförinnan. Skapa lite ordning i kaoset. Rensa lite i röran och göra saker på mitt sätt. Försöka sätta lite snurr på sommarpersonalen istället för att göra allting själv. Låta jobbet ta slut när arbetsdagen gör det och inte försöka hinna med allt på en eftermiddag. Sitta still i båten och andas lugnt genom näsan när det kör ihop sig. Plättlätt. Om fyra veckor är det min tur. Nedräkningen har börjat.
I går hällvräkte regnet ner över Västerbotten så jag trodde att vi skulle spolas bort. Alltså packade jag in barnen med tillhörande kompisar och flydde över länsgränsen till Norrbotten i hopp om en bättre och torrare tillvaro. Men icke, i Pite-stan var det bara etter värre - folk färdades i kajak efter gågatan och dom som inte fick plats i båten guppade runt som flöten i regnvattenmassorna.
I Piteå pratar dom för övrigt långsammast i hela världen, det är fascinerande hur länge man kan dra ut på orden.. Mycket lite shopping bidde det, men hade man varit ute efter solskyddsprodukter så hade man verkligen kunnat göra klipp - Halva priset på rubbet! Ändå verkade försäjningen gå rätt trögt. Konstigt. Åt en ensam middag på en pub i väntan på att grabbsen skulle leka färdigt på Lasergames och fick komplimanger av ett fyllo.
Sen körde vi dom tretton milen tillbaka hem igen medan regnet troget fortsatte att vräka ner. Tre trötta tonåringar snarkade oberört ikapp i baksätet. Av minerna att döma hade dom haft kul.
Så, JA - denna oövertänkta utflykt innebar att jag missade det historiska bröllopet. Men det verkar ju ha gått bra för dom ändå, även utan min medverkan. TUR att dom sa JA - tänk sånt ståhej, om dom sagt NEJ...
...och en tillhörande INSIKT om att det är så här det måste bli. Från och med nu ska jag se världen genom två glas. Jag har tränat hela dagen FAST det snurrar i huvudet så jag nästan mår illa. Men det går över med tiden, sägs det.
Som helt ny glasögonbärare är det mycket att vänja sig vid. Både hur man SER ut. Och hur man ser UT.
Så...säg hej då till den "gamla" Ulrika...
...och HEJ till den NY(-gamla..) förbättrade Ulrika!! (Ser jag inte ryyysligt intelligent ut, förresten...:)
Japp! Mina första, som jag har lovat att använda flitigt. Så småningom ska vi nog lyckas vänja oss vid varann... Vem vet. Kanske blir vi till och med vänner.
Just hemkommen från hundpromenaden kan jag bara konstatera att myggen verkligen är på bettet i år! Det känns som om jag har blivit av med halva blodmängden och svullit upp till dubbla storleken... Man kan knappt stanna till länge nog för att vovven ska hinna lyfta på benet.
Jösses, så ettriga dom är!! Och MÅNGA!!
Men det kanske inte är så konstigt, när man tänker efter, eftersom dom använder sig av världens sämsta preventivmedel.
I dag var det ÄNTLIGEN dags för SOMMARLOV i vårt lilla hörn av världen!! För Sonen var det sjuan som tog slut och för Dottern som gick ut nian är hela grundskolan till ända!! En stor dag med slutbetyg, lövad skrinda, vit ärmlös klänning och skyhöga klackar på skorna. Vacker sång, vackra tal och smörgåstårta såväl som prinsess.
I kväll har niorna avslutningsmiddag tillsammans och jag gissar att det blir massor av både skratt och tårar... Somliga kommer att hålla kontakten och somliga kommer att driva isär. Sånt är livet. Till hösten är det dags för gymnasiet och nya kontaktnät kommer att skapas.
Men dessförinnan hägrar ett långt, härligt sommarlov!! Grattis!! Själv har jag fyra veckor kvar till mitt...
(Och JA. Nu har jag äntligen upptäckt att det är FREDAG..:)
Just hemkommen från Vårkonsert med sonens klass!! En och en halv timmes ljuvlig underhållning och en lyckokänsla i magen. Det är nämligen så att det finns lärare.
Och så finns det LÄRARE!
Som med engagemang, pedagogik, hjärta och hjärna och kompetens tar sina elever till helt nya nivåer. Som tar initiativ för elevernas bästa, utanför sin yrkesroll och dessutom gör det med smittande glädje. Sonen har den stora turen att ha denne lärare både som klassföreståndare och i diverse ämnen, bland annat musik.
Eftersom läroplanen tydligen numera föreskriver att alla elever ska lära sig att spela ett instrument så pass bra att de klarar av att kompa en kompis som sjunger, var det framförallt dessa kunskaper som förevisades. Alltså spelade eleverna och läraren sjöng, vilket han dessutom gör med ett jädrans tryck i rösten.
Repertoaren var långt i från traditionell...eller vad sägs om Ugglas "Kung i baren", Kiss "Heavens on fire", Creedence " Living next door to Alice" och Twisted Sisters " We're not gonna take it" för att bara nämna några. Tilläggas bör att denne lärare även fungerar som konfirmationsledare... Det är ungefär så långt ifrån den musiklärare som jag själv hade på högstadiet som det över huvudtaget går att komma. Då var det skalor och fugor och dammiga notböcker och det enda man fick prova på att spela var blockflöjt och triangel.
Syftet med denna konsert var förutom att visa upp vad eleverna har lärt sig, att samla in pengar till klasskassan. Lokalen var fylld till sista plats, så det gav nog ett rejält tillskott gissar jag. Det var länge sen man fick så mycket valuta för en femtiolapp!
Sådärja. Som socker på gårdagens galna vädertopp klämde vi till med en jordbävning också, fram på nattkröken!! Det skakade ordentligt i knävecken vid halvelva-snåret i går kväll vill jag lova... Trodde först att det var värmepannan som exploderade. Eller att en långtradare hade kraschat i husknuten. TUR att det bara var ett jordskalv... Det höll på rätt länge också. Eller..ja...tjugo sekunder KÄNNS länge när världen nästan håller på att gå under. Enligt morgonens uppgifter har det graderats till 4,1 på Richterskalan - ganska kraftigt alltså. Epicentrum låg tre mil söder om Skellefteå. En mil från mig, ungefär alltså...
Till sist besannades alltså den lätt förljugna och något överdrivna landsbygsslogan som i urminnes tid oförtröttligt har cirkulerat runt bland bygdens lokalpatrioter:
-He som hänn, he hänn hänna!
I översättning: Det som händer det händer här!
Och för en gångs skull vad det ju faktiskt nästan sant... Ha en fin onsdag!
Det springer omkring en trana på åkern vid vårt hus. Stor som en struts är han, och alldeles ensam. Tranor ska vara två, annars blir dom ledsna och gråter.
Vet inte om det är sant som det sägs att tranor och svanar är monogama och lever i par för livet? Både vackert och sorgligt i så fall. Tranor ska ju dansa - inte gråta!
Hoppas att tranan och alla andra som letar hittar kärleken i sommar. Det är roligare att vara två.
Det låter som om en enorm, outröttlig, övespeedad megagigantmyggsvärm på crack har intagit vardagsrummet!! Ring Anticimex! Rök ut eländet! Nervgift, dynamit eller vadsomhelst - Bring it on!!
Eller så stänger man helt enkelt bara av TV:n.... Men det kan man väl inte...?
Idag är det grått, grått och vått, vått. Det är som det ska vara, jorden behöver sitt - så att gräset kan växa så att vi har nåt att göra när solen tittar fram igen... Och så blir ju maskarna så glada!! Men jag förstår inte varför dom envisas med att springa upp på asfalten så fort det blir lite fuktigt i marken?!
Överallt ligger det badsugna daggmaskar i vattenpölarna och om jag säger så här... Det är långt ifrån alla som kommer helskinnade hem till maskeraden. Mycket kan man beskylla maskarna för, men långbenta och lättfotade, det är dom inte!! Och simma kan dom inte heller. Annars är dom förstås bra till mycket. Fiskmat, fågelmat och igelkottsmat för att bara nämna några saker...
En annan bra sak med att vara mask är att dom aldrig behöver vara ensamma. Har dom tråkigt så delar dom sig bara mitt itu, och hipps vipps så är dom dubbelt så många! Och vill dom inte leka med dom andra, så kan dom alltid leka med sig själva...:D
I dag har jag pimpat stugparadiset med nya sommarblommiga gardiner av högsta postorderkvalitet, ett nytt överdrag på soffan och två skinande vita plädar! Snabbt som attan gick det också, så vi fick gott om tid över till det som vi egentligen kom dit för... Nämligen att dricka kaffe och göra ingenting!
Pst... Om ni någonsin har undrat över vart flugorna tar vägen när dom dör, så kan jag berätta det nu. Dom hamnar på fönsterbänkarna i nämnda paradis-stuga.... Jisses vad med flugor!!
Man kanske skulle ha samlat ihop dom och skickat dom till den här killen... Där kan man snacka om kreativt tänkande!
Den biologiska klockan verkar ticka en smula i otakt med den geometriska... Hur ska man annars förklara cirklarna runt ögonen, vikarna i hårfästet och att timglasfiguren numera snarare är rektangulär...
Nuförtiden bakar jag väldigt sällan, till barnens stora förtret.
Men så händer det ju att man blir sugen på nåt gott till kaffet, och vad gör man då? Om man inte orkar åka och handla förstås, och det gör man inte. Det är ju ÄNNU jobbigare än att baka på riktigt...
TUR att man kan FUSKBAKA!!
Det är minsann alldeles tillräckligt ansträngande.
Titta bara på elvispen - han blir ju helt utsliten, stackarn!
Har ni sett, kakan ser ju nästan RIKTIG ut fast den egentligen bara är fusk... Undrar om den SMAKAR riktigt också...?
Japp!! Det gjorde den!! Och vet ni vad som är det bästa av allt...? Eftersom kakan bara är fusk så innehåller den bara låtsaskalorier!! Bra va?!
Jag önskar att jag hade sån där självdisciplin som folk pratar om, men som jag tyvärr knappt kan stava till. Att stänga av omvärlden och skriva mellan givna klockslag istället för då och då och pö om pö som det blir nu. ibland går det flera veckor mellan försöken. Har jag tur rinner inspirationen till ordentligt och resulterar i några sidor till. En dålig dag ifrågasätter jag hela projektet, min egen förmåga om om jag överhuvudtaget någonsin kommer att bli klar.
Men det rullar på ändå, så sakteliga och även om jag varken har slutet eller mitten riktigt klart för mig än så är jag ändå rätt nöjd med vad jag åstadkommit hittills.
Mitt mål är att boken ska vara färdigskriven innan året är slut. Om jag klarar av det återstår att se. Och om den någonsin blir utgiven är en helt annan historia.
Glömde att informera intresseklubben om att jag faktiskt klippte mig i går också. Drop in såklart, oplanerad och spontan som jag är av naturen. Det vill säga ute i sista minuten... Lite slitna toppar som försvann och en allmän uppfräschning. Som vanligt innebar det ingen synbar förändring för blotta ögat, åtminstone inte för mig som ju uppenbarligen knappt har ledsyn... Men bara känslan av att vara nyklippt är ju värd sin vikt i guld. Tydligen. För vad sägs om femhundra spänn för en halvtimmes småputsning? Dyrt, säger jag. På gränsen till ocker.
Ibland är det bara att stirra ödet i vitögat och bita ihop. Eller i mitt fall snarare kisa och blinka och slå numret till optikern...
Och idag kröp jag till korset och underkastade mig en ytterst motvillig men högst nödvändig synundersökning...
Jo då. Det var väl ungefär vad jag hade väntat mig.
Rejält översynt, är jag uppenbarligen. Fast jag föredrar att kalla mig överseende...
Fick lite bassning för att jag slarvat med att använda glasögonen som jag skaffade för ett år sedan, som jag inte tyckte jag behövde. Nu hjälper dom inte längre, så nu är det bara att börja om på ny kula...
Kul. Inte. Men som sagt nödvändigt. För så här kan jag inte fortsätta - ögonen känns som uttorkade flörtkulor och i värsta fall skulle mitt kisande och blinkande kunna uppfattas som desperata inviter, och det är ju verkligen oftast inte meningen... Och eftersom hjärnan hela tiden är så strängt upptagen med att justera synskärpan, blir det ju helt naturligt inte särskilt många celler över att tänka med, vilket faktiskt känns som en rätt bra förklaring till varför man inte alltid känner sig som den vassaste kniven i lådan.
Men vänta bara.
Om en vecka får jag mina Brills, och jisses vad skärpt jag ska bli! Både i huvudet och i blicken.
Förr i tiden stod det en gungstol hos varenda mormor och morfar. Man gungade tills man kräktes eller tills man klämde tånaglarna blodiga under gungstolsmedarna. Nyfödingarna vyssjades till sömns i vaggor och i trädgårdarna stod det antingen en hammock eller så hängde det en hängmatta mellan två klena björkar.
Det skulle gungas! Överallt, hela tiden.
På skolgården gungades det skyhögt i bildäcksgungorna så att det gnisslade i trävirket och hissade i maggropen. Eller så snurrades samma gunga runt, runt, runt så högt som kättingarna tillät för att sedan spinna loss i en ursinnig tornardo nära medvetslöshetens gräns.
Men allt har sitt pris. Numera kan jag knappt se en gunga utan att må illa. Att släppa loss på tivoli kommer inte på fråga. Och när jag blir gammal kommer jag absolut att skippa gungstolen.
Myggor är verkligen inte särskilt smarta. Ju mer man slår efter dom, desto fler kommer fram och bits. Fast dom kanske bara har missuppfattat alltihop...
I kväll går årets upplaga av studentbalen av stapeln. En stor begivenhet för alla inblandade naturligtvis och herreguuuud vad snygga och uppklädda och tillsnoffsade dom är!!!
Solen skiner dagen till ära och stormen har bedarrat. Tjusiga bilar glider i procession genom staden i triumf, veteranbilar och cabrioleter med flaxande hårsvall, bländvita leenden och Silvia-vinkningar till folket!!
Vingliga steg på röda mattan i ovana klackeskor och välkomstskål i "champagne." Trerättersmiddag och vita dukar.
Det både smakar och kostar. Mest för flickorna, för att göra sig i ordning hemma och handla klänning på H&M går inte för sig. Inte när man ska på Bal. Enligt uppgift i lokalbladet här om dagen får man räkna med fem-sextusen, en kväll som denna. Håruppsättning går på en tusing och en proffsmake-up på ännu en. Billigaste hyr-festblåsan går loss på 2500 och sen ska det vara skor och väska och smycken till det. Hur har dom råd? Har alla råd?
Men vansinnigt fina, det är dom i allafall. Hoppas dom får en underbar helkväll och ett glatt minne för livet!
Det ränner brunbjörnar runt knuten här ute på vischan... Under gårdagen sågs det björn från köksfönstret i en villa inne i byn och samma morgon hade en man i en grannby besök av en hona med två ungar på tomten. Spännande! Nästan lite för spännande när dom kommer så nära... Jag vill också se en björn i vilt tillstånd, fast helst från bilen, på lagom avstånd inne i skogen.
Undrar vad som är bäst att bjuda på ifall man skulle få oväntat besök? Honung eller blåbär?
Min syster kan vända ett Marie-kex i munnen på högkant! Utan att det går sönder och utan att käkarna går ur led!! Nu blev ni allt imponerade! Det är min syster det! Maken kan öppna kapsyler med tänderna. Eller kunde åtminstone, förr i tiden då han fick - när jag jobbade som tandsköterska och han hade gratis tandvård... Dottern kan sjunga imse-vimse-spindel med munnen stängd och sonen kan svälja en kondom och dra ut den genom näsan! Själv kan jag bara vifta lite på öronen, men såna banala talanger bleknar ju lätt i jämförelse med dessa begåvningar!! There is no buisness like showbuisness...
Det där gick ju som smort!! Och resultatet lät inte vänta på sig! Titta bara!!
Vad kallar ni DET om inte en MAGRUTA!!? Jo, jag vet att det är en bit kvar till ett riktigt six-pack... (närmare bestämt fem rutor till om jag räknar rätt) - men jag är starkt på gång! Härligt när man får lön för mödan så här på direkten!
Innan helgen förväntar jag mig att vara i toppform!!
Jag tror minsann att jag ska rivstarta veckan som en Stattinska!! Ni vet, studsa upp ur bingen halv fem med ett energiskt leende på läpparna. Köra femtio situps och femtio armhävningar i snabb följd innan man snör på sig löparskorna och hastar i väg på en milslång joggingrunda på väg till gymmet. Jag önskar att jag gjorde det. Att jag förmådde masa mig ur sängen åtminstone i tid att hinna ta cykeln till jobbet. Men det är dåligt bevänt med karaktären. Usel nivå på motivationen. Jag behöver en spark i baken!
Jag är en slow-starter och en no-starter... Hatar att frysa men tycker inte om att svettas heller. Fast just Pilates funkar rätt bra tycker jag. Ensam hemma på vardagsrumsgolvet där ingen ser mig. Enda problemet (ursäkten?) är att få igång DVD-spelaren...
Nej, nu jädrar är det dags för en halvtimme på mattan!
Nationaldagen bjöd på spridda solglimtar och kraftiga vindar vindar som fick Sverige-flaggorna att vaja tjusigt mot det gråblå himlavalvet. Jag och maken har tillbringat eftermiddagen i stugparadiset, klippandes gräsmatta och oljandes trädgårdsmöbler. Närhelst värmen nu känner för att komma tillbaka så är allt förberett för vertikalt viloläge i solstolen!
Sonen ska få sommarjobba lite med diverse målningsarbeten, utedasset ska bli falurött och fönsterbågarna skulle må bra av lite vitt. Dollartecknen lyser i ögonen på honom, uppenbarligen lever han i den villfarelsen att några dagars slit ska göra honom ekonomiskt oberoende för resten av framtiden... Nåja, vi ska nog komma överens hoppas jag.
För närvarande visar termometern på elva grader vilket gör att man trivs bäst inomhus. Hoppas verkligen att sommaren kommer igång på riktigt snart, inte minst med tanke på alla studenter som ska firas i slutet på veckan. Grundskolan slutar inte föränn fredag den artonde här uppe hos oss - otroligt sent tycker jag! Sonen slutar sjuan och dottern går ut nian, så för henne blir det verkligen en speciell dag att minnas! Ett första steg ut i vuxenvärlden, man får större ansvar och större inflytande över sin egen framtid. Valmöjligheterna blir fler och svårare och det blir allt viktigare att välja rätt. En spännande tid tar sin början, full av utmaningar, svårigheter och glädjeämnen. Själv minns jag som igår hur fantastiskt stolt och jublande lycklig man var där man stod på den lövade traktorskrindan och sjöng. Frihetskänslan som blandades med vemodet över att skiljas från klasskamrater sedan nio år.
Men det är fjorton dagar kvar som sagt. Den som väntar på något gott får allt finna sig i att vänta länge.
Inga krig, ingen svält, tak över huvudet och åsiktsfrihet. Allmän skolplikt och förbud mot barnaga. Allemansrätt och demokrati. Köttbullar, sill och pitepalt. Norrsken och midnattssol, snörika vintrar och midsommarmygg.
Av alla världens länder känner jag mig lyckligt lottad som hade turen att födas just här!!!
Ja, inte begriper jag hur det går till och antagligen ingen annan heller. Magi? Tja, det är ju iallafall en slags förklaring. För hur kan det annars komma sig att hans lilla vackra assistent placeras i en låda med händer och fötter synliga och därefter delas i NIO separata, fristående lådor för att sedan sättas ihop igen?
Samma assistent lade sig sedan i en papperslåda som sedan veks och veks och veks tills den blev till en liten kub på kanske 30 cm i kvadrat. När den sedan veks tillbaka till ursprunglig storlek igen kliv hon ur med samma breda leende MEN med andra kläder!! Och jag tycker att det är tillräckligt trångt att byta om i badrummet...
Denna hårt prövade, ständigt leende kvinna fick även finna sig i att bli genomborrad av svärd och spjut och vid ett tillfälle gick Labero själv rakt genom hennes kropp.
En mycket underhållande kväll var det hursomhelst, och i sista numret fick faktiskt Dottern vara med på ett hörn också!!
Trollkarlen begärde in ringar från publiken och dottern erbjöd sin dödskallering innan hon hunnit tänka efter. Två ringar till kom upp på scenen och framför våra ögon (samt på alla tv-skärmar) sammanfogade han dessa tre helljutna ringar till en solid kedja!! Alla ägarna fick komma upp och identifiera sina ringar och en man som hade offrat sin vigselring såg en smula orolig ut innan Labero med sitt magiska handlag återigen skilde dom åt igen.
Dottern fick tillbaka sin ring samt en kyss på handen och påstår nu att hon aldrig kommer att tvätta sig mer... Inte mycket klokare men flera upplevelser rikare lämnade sedan vi cirkustältet och begav oss hemåt med en hel del märkvärdigheter att fundera över...
- Det här är jättelätt, försäkrar bevakningskamerainstallatörskillen med ett leende. Inte det minsta svårt alls.
Jag och chefen ser på varandra och suckar i samförstånd. Nä nä, det har man ju hört förr... I ultraspeedrapid hastar han sedan igenom alla självklarheter, fingrarna flyger över tangentbordet och skärmen fladdrar mellan olika kameravinklingsmöjligheter.
-....å här ställer ni in intervallet och här går man på filmläge och om man vi se det här efteråt så trycker man här och här och sparar ner och sen drar man bara över informationen härifrån och...
Chefen skakar uppgivet på huvudet och mumlar något om förtidspension.
- Kan du ta det en gång till, fast l å n g s a m t, ber jag. - Visst, säger grabben och drar hela klabbet en gång till. Några frågor? - Ja, säger jag. Finns det någon knapp som vi INTE får trycka på? - Jaaa, säger grabben. Den där ska ni inte trycka på. - Okej, om jag nu ändå skulle göra det, vad händer då? - Ptjaaa, säger grabben osäkert, då stänger man av alltihop och det får ni inte göra. - Men OM jag nu skulle RÅKA göra det, vad ska jag göra då? envisas jag. - Ja, då ringer ni mej... - Bra! Och om vi inte kommer i håg var vi ska trycka nånstans när vi.... - Då ringer ni mej! - Jättebra! Och ditt nummer... - Här! säger han och räcker fram en bunt visitkort. Inget annat ni undrar över? - Nej tack, säger jag och tar emot kortbunten. Vi ringer dej.
Det installeras övervakningskameror på jobbet i dag. På tiden tycker jag, för tyvärr behövs dom även här. Det är så många som glömmer att komma ihåg att dom har tankat. Som betalar för tidningen och coca-colan men glömmer att tala om att dom har tankat också. Går det så går det, och frågar inte kassapersonalen så får dom skylla sig själva? Vi försöker fråga alla, men helt plötsligt finns det en tankning över som ingen vill kännas vid... Sen finns det ju förstås dom som glömmer att komma in överhuvudtaget, också. Förhoppningsvis blir minnet lite bättre nu, när vi får våra kameror.
När man ska montera upp övervakningskameror behöver man två pigga gossar, en lång stege och massor, MASSOR med elkablar. Det är sladdar i taket och sladdar på golvet, härvor med sladdar och sladdstumpar överallt.
Ja ja, det blir nog bra med det. Friskt kopplat - hälften brunnet, som man brukar säga.
Gaaaahhh!! Det har kommit ohyra i blommorna! En STOR rackare är det också!! Undrar vad det är för sort?
Den ser lömsk och elak ut tycker jag! Titta vad den STIRRAR!!! Schas! SCHAAAAAAS!!! Nähä. Han vägrar. Sitter där han sitter och rör sig inte ur fläcken.
Okej då.
Men om du ska vara med på bild får du faktiskt se lite glad ut. Såna där sura miner vill jag inte veta av!
Säg CHEEEESE!! (Och tänk på Västerbottensost...)
Aha!! NU ser jag vad det är... Titta bara som han flinar upp sig när jag tar fram kameran!!
En LINS-LUS!!!
Tusan också, dom som är så svåra att bli av med....
Jag jobbar ju bekant på mack. Denna mack är belägen i ett mindre samhälle en bit inåt landet utefter Norrlandskusten. Samhället heter Burträsk, det är inte hemligt på något vis. Jag har jobbat där orimligt länge, åren har liksom bara rullat på av sig självt och med tiden har jag förvandlats från osäker extrapersonal till luggsliten inventarie...
Men det var inte det jag tänkte avhandla egentligen. Jag läste ett inlägg hos min favorit fusk-spanjorska, Ama de Casa och kom att fundera lite över attityder. Ama hävdar nämligen att hennes motto är: "Det kommer aldrig att gå!" (Vilket jag i och för sig STARKT ifrågasätter eftersom hennes underbara inlägg snarare vittnar om att ALLT är möjligt!!!)
På mitt jobb har jag genom åren mött massor med människor som antagligen utan att själva tänka på det inleder sin fråga med ett uppgivet: "Det är väl inte lönt att fråga men..." Andra varianter på samma hopplösa tema är exempelvis: "Det torde väl aldrig gå att få hjälp med..." eller "Ni har väl aldrig.." och "inte kan väl du..."
Jag blir alltid lika full i skratt när jag hör det. Varför ställer man en fråga på det viset? Sätter man ribban så lågt för att man rädd att bli besviken? Utgår man på allvar från att allt ska gå åt skogen? Alltid?! Eller är det ett uttryck för en missriktad önskan att inte vara till besvär? Jag har ingen aning om detta är ett typiskt norrländskt beteende eller om folk uppför sig så även i resten av landet?
Foto: Petter Friberg
Godmorgon, förresten...:D
