Får får får...
En sommar för länge sedan när jag var så där omkring tolv eller så, var jag på promenad ensam med två stora boxrar som tillhörde en släkting.
Det var soligt och varmt, ungefär som det är nu och det fläktade skönt när sommarvinden blåste genom trädkronorna.
Vi passerade förbi en stor fårhage och hundarna blev väldigt intresserade av alla fåren som bräkte och betade och sprang omkring där inne i björkdungen.
Så till den milda grad intresserade att dom ryckte iväg åt var sitt håll och slet kopplet ur händerna på mig och hoppade rakt över stängslet och in i fårhagen!
Fåren bräkte vettskrämda och sprang för livet runt, runt i hagen med hundarna skällande tätt bakom sig.
Hur jag än skrek åt dom så vägrade dom lyssna och själv började jag gripas av panik. Jag sprang tillbaka hem det fortaste jag kunde och hämtade hundägarinnan som likblek i ansiktet följde mig tillbaka till olycksplatsen.
När vi kom fram till fårhagen var det fullt av folk därinne som bar omkring på får i olika storlekar. De låg på rygg med benen uppåt, och en lyfte i frambenen och en i bakbenen, medan huvudena hängde livlöst åt sidan.
- Dom har bitit ihjäl allihop!!! viskade jag förskräckt till hundägarinnan, som stumt och sammanbitet nickade tillbaka.
Till sist tog vi mod till oss och klev över stängslet och gick fram till ägaren.
Han lade försiktigt ifrån sig ett får på marken och rätade på ryggen.
Jag fascinerades över att det inte fanns något blod.
Inga bitmärken heller. Jag minns att jag hann tänka att dom måste ha dött av hjärtslag, allihop. Ihjälskrämda av hundhuliganerna.
- Det är ingen fara, lugnade fårägaren oss. Dom har bara svimmat. Får gör så när dom blir rädda.
Och mycket riktigt.
Ett efter ett kvicknade dom till där ute på ängen, reste sig på fötter och fortsatte att beta som om ingenting hade hänt.
Vi samlade ihop hundskrällena och gick tillbaka hemåt igen, lite chockade men överlyckliga över att något som kunde ha slutat så illa, tack och lov slutade så bra.