Våran prickiga stövarlurk är en riktigt fegis.
Plötsliga ljud, ohörbara ljud, reklam på tv, dammsugare, soptunnor, stora stenar och blåsande löv.
You name it - ALLT är en potentiell livsfara för våran stackars stövarkrake.
Och nej, han har ingen traumatisk barndomsupplevelse i bagaget.
Vi försöker att peppa och visa att det mesta inte alls är så farligt som han tror.
Gå i trappor (inomhus) hör till dom saker han inte gör, vilket för det mesta bara är bra eftersom det räcker till gott och väl med hundhår enbart i nedervåningen. Men emellanåt behöver jyckem ett bad och detta brukar ske i duschen på övervåningen, eftersom det känns lite lyxigt att knöla ned honom i bubbelbadkaret på markplan.
För att transportera tjugo kilo vettskrämd stövarhund uppför trapporna och in i badrummet krävs muskler, beslutsamhet, en assistent och en näve kattmat.
För Cosmo framstår Övervåningen som ett okänt och skrämmande land som man aldrig kan vara säker på att man återvänder levande ifrån. Han kryper runt på darrande ben och ser mer än olycklig ut och när vi dessutom tvingar in honom i duschen och blöter ner honom ser han verkligen deprimerad ut.
Som om han inte för sitt liv kan förstå varför vi vill honom så illa.
Men han uthärdar.
Sitter still med skälvande kropp och låter sig schamponeras. Kanske tänker han att om han nu ändå ska lida martyrdöden, så kan han lika gärna göra det ren...


Hem ljuva hem!!

Att bära ner tjugo kilo blöt hund inlindad i frottehanddukar är om möjligt ett ännu större projekt, men den himlastormande lyckan när han äntligen känner fast mark under tassarna och återser sina hemtrakter (dvs köket, hallen och vardagsrummet..) vet inga gränser och han fullkomligt strålar av glädje och stolthet över att han klarade av det och fortfarande är vid liv.

Nu luktar han gott och vilar ut i korgen efter pärsen.
Själv har jag lite att göra.
Det finns ett hårbeklätt badrum på övervåningen, nämligen, som kräver min omedelbara uppmärksamhet.