Våran Lillkisse är född i det fria av en förvildad katthona.
Fadern gav sig aldrig till känna och kattmamman försvann även hon ganska snart och lämnade den lilla oäktingen till sitt öde...
Redan här kunde sagan ha tagit slut, och då hade det blivit en kort och sorglig historia.
Om man inte tänker på rävarna och ugglorna, förstås...
Men ödet ville tack och lov annorlunda.



När Lillkisse bara var en liten hemlös svanskatt så brukade hon sova här i ladan på nätterna,
och det var här i hålet som hon brukade kika ut på oss lite nyfiket, när vi gick förbi ute på vägen.
Hon var så liten, så liten - bara en decimeterlång kropp med svart svans och sidenöron.

Hon såg hungrig ut, så en dag frågade jag om hon tyckte om leverpastej.
Det gjorde hon!
Och då frågade jag om hon inte ville följa med mig hem.
Och det ville hon!



Hon var så kelen och oemotståndligt söt att man knappt kunde ta ögonen ifrån henne.
Så vi hade en liten omröstning, jag och barnen, (maken var tråkigt nog inte hemma och kunde därför inte delta i familjerådet...) där vi bestämde att hon fick flytta in om hon ville.

Och det ville hon!!

Sedan dess förgyller hon vår tillvaro med lika delar mys och katthår och det verkar som om hon trivs rätt bra.
Hon går in och ut som hon behagar, smyger i buskar och klättrar i träd. Brottas med hunden och slickar hans öron. Jagar möss och sparvar med varierande framgång och fantiserar om att hon i själva verket är en livsfarlig djungelkatt.



Tuuur för oss att hon valde att flytta in just här, den där gången för sju år sedan.
Och lite tur för henne också, kanske....