Det inträffade en liten arbetsplatsolycka av lindrigare art på jobbet igår.
Jag skulle fylla på potatismospulver i mosmaskinen och det gick hål i botten på den förpörskade påsen... Det är konstigt, men somliga saker ser liksom mycket MER ut när det ligger utspritt på golvet, än när det ligger i en påse. Det här var en sån sak. Som om en liten bit av Sahara hade hamnat på villovägar, en aning för långt norrut...
Nästan lite exotiskt. Nåja. Det kunde har varit värre.
Jag passade på att unna mig några sekunders verklighetsflykt innan jag röjde upp eländet. Lät pulvret rinna in genom sandalerna och blundade mot lysrörssolen. Kände värmen från korvgrillen slå emot mig och det avlägsna bruset från cocacolakylen påminde nästan lite om vågor mot strand... Faktum är att potatismos känns väldigt mjukt och behagligt mellan tårna. Som värsta Thailandstrandsanden!
Note to self: Potatismospulver bör SOPAS - inte VÅT-TORKAS!! Blött potatispulver blir...TADAAAAA - POTATISMOS!!!
Så där ja - NU är jag äntligen kommit i kapp!! Allra sistaste dagen på månaden är det också, vilket betyder att det är JUNI i morgon!
Kanske lika bra att gå händelserna lite i förväg och köra morgondagens inlägg redan i dag innan jag halkar efter tidsmässigt igen...?
Japp, så får det bli!
Jag tänkte nämligen delge er en liten dikt som jag har lagt på minnet. Den satt uppsatt i behandlingsrummet hos en tandläkare som jag jobbade med för så där en femton år sedan, och jag tycker att den är så fin:
Lärodikt den 1:a Juni
Var glad min själ för vad du har - nu har du hundra sommardar och detta är den första
När solens lopp sin ände tar så har du nittionio kvar och någon blir den största
Giv noga akt på var du står I morgon är med ens igår det går så fort att vandra
Minns min vän, att vad du får är hundra sommardar per år - i morgon är den andra!
...och den andra Juni, det är på Onsdag, det. Där ser man!
Plötsligt är jag inte bara ikapp med tiden utan jag har till och med skaffat mig ett litet försprång...!!! Jag önskar er alla en riktigt, riktigt FIN och HÄRLIG SOMMAR!!!
Jag har kommit lite i otakt med bloggeriet, helgen har rusat i väg så attans snabbt att jag inte riktigt har hunnit med... Så nu tar vi det lilla lugna, betar av dagarna i tur och ordning, så vi inte missar någonting. För det vill ni väl inte...? Nä, jag tänkte väl det.
På lördagskvällen var vi alltså bortbjudna till goda vänner på middag. Vilket var tur med tanke på hur utsliten jag var efter allt trädgårdsarbete... Det var också tur med tanke på den goda maten vi fick, och som vi skulle ha gått miste om ifall vi hade ätit hemma...
Herrn i huset är något av en specialist på den här maträtten och han var vänlig nog att dela med sig av sina kockhemligheter. Det verkar inte alls särskilt svårt! Häng med nu, här kommer receptet:
Först behöver man en stor gasolplattagrej och en jättestor plattgrytasak... Sen lägger man en massa godsaker i skålar runt omkring så att det ser fint ut.
Sen rör man runt lite grann i grytan och serverar vin till gästerna.
Sen häller man på lite saffran och rör runt och serverar mer vin....
Och sen är det klart!!! Paella!! En fröjd för både ögat och smaklökarna!!
Tusen tack till Ullet med äkta hälft, för en mycket trevlig kväll!
I dag har vi jobbat i trädgården, minsann! Detta hör inte till vanligheterna direkt, delsvis beroende på att vi faktiskt inte har någon trädgård... Gropar och högar och stenar har vi däremot gott om. Att köra åkgräsklippare på sådant underlag är ett äventyr i klass med bergochdalbanan, inklusive illamåendet... Och just i dag kom insikten till oss att något måste göras. Sagt och gjort. Först måste man se över utrustningen. Ett sånt här stort jobb kräver rejäla grejor...
Traktor - check! Det är tråkigt och jobbigt att gräva för hand. Och så får man ont i ryggen. Sen behöver man en Trädgårdsmästare som kan leda och fördela arbetet. Det är en fördel om Trädgårdsmästaren som i det här fallet är densamme som Traktorföraren, och det är inte bara en fördel utan en absolut förutsättning att denna person inte är jag...
Utan maken!
Ytterligare en fördel är om man fördelar arbetet på så sätt att han gör jobbet och jag gör en kaka till kaffet... Gott fika förhöjer nämligen arbetsmoralen - det är ju därför det heter Moralkakor!!
Efter fikat skulle det sås, men innan man kan göra det måste jorden plattas till ordentligt och till det behöver man en fyrhjuling utan hjul. Den här fyrhjulingen har fyra plattfötter istället och resultatet blir mycket rikigt riktigt platt!
Sedan var det dags för gräsfrö, och döm om min förvåning när det visar sig att Såningsmannen är densamme som Trädgårdsmästaren tillika Traktorföraren!!!
Maken till mångsidig make får man leta efter!!
Här ska det förhoppninsvis växa gräs. Hmmm....Undrar vem som ska klippa det? Jag röstar på att den som sår får skörda, det är väl inte mer än rättvist, va?
Så, nu är det bara för honom att kratta lite och ställa undan redskapen! Själv är jag HELT SLUT!! TUR att vi är bortbjudna på middag ikväll!!
Jag har tjuvstartat helgen lite och gick på party redan på torsdagskvällen!!
Aloe-vera party.
Blev inbjuden av en vän och hade ärligt talat inte en aning om vad jag kunde förvänta mig. Mer än gott fika, för det brukar hon ha, och det räckte för att locka mig...
Det visade sig att det var en israelisk doktor Melumad som låg bakom det hela. Denne doktor är så till den grad imponerad av Aloe Verans läkande och närande egenskaper att han har producerat en ziljon produkter i ämnet - allt från nagelbandscreme till hundschampo. Och inget av det är testat på djur - sånt ger pluspoäng i min värld!
Eftersom doktor Melumad av denna anledning är en mycket upptagen man, hade han tråkigt nog inte själv möjlighet att närvara utan skickade istället två lokala ställföreträderskor som förevisade oss hela härligheten.
Party-värdinnan fick en total makeover med ansiktsrengöring och sminkning och blev dessvärre alldeles för snygg för en vanlig torsdagkväll i TV-soffan! Dessvärre är nöjesutbudet på orten en smula magert efter klockan 21 en vardagskväll, då macken stänger...
Om jag handlade nåt? Pjaaa, det blev ett och annat smått och gott faktiskt. En stor burk av nån undergörande kräm som är bra mot ALLT - jag älskar multifunktionella saker! Och en tub ren Aloe-Vera som är bra mot myggbett, brännsår, munsår, solsveda, utslag, munsår, brännässlor...ja ALLT. Och en oumbärlig tvål som luktade så gott så gott. Och så är den jättejättebra också. Mot ALLT...
NOT! Detta är råvaran till en av barndomens återkommande vår-traditioner. Varje år skulle denna primör "avnjutas" i form av soppa med en kokt ägghalva seglande i mitten av skålen. Den motbjudande smaken uppvägdes varken av den läskiga konsistensen eller vetskapen om det gränslösa näringsvärdet. Nässelsoppa är nämligen något så otroligt nyttigt, om ni inte visste det. Innehåller massor av järn, bland annat.
Trots det är detta är en rätt som aldrig kommer att serveras i mitt kök, och jag förväntar mig ingen stor besvikelse över det.
Det är som det gamla ordspråket säger: -Bränt barn skyr nässlor.
Våran Lillkisse är född i det fria av en förvildad katthona. Fadern gav sig aldrig till känna och kattmamman försvann även hon ganska snart och lämnade den lilla oäktingen till sitt öde... Redan här kunde sagan ha tagit slut, och då hade det blivit en kort och sorglig historia. Om man inte tänker på rävarna och ugglorna, förstås... Men ödet ville tack och lov annorlunda.
När Lillkisse bara var en liten hemlös svanskatt så brukade hon sova här i ladan på nätterna, och det var här i hålet som hon brukade kika ut på oss lite nyfiket, när vi gick förbi ute på vägen. Hon var så liten, så liten - bara en decimeterlång kropp med svart svans och sidenöron.
Hon såg hungrig ut, så en dag frågade jag om hon tyckte om leverpastej. Det gjorde hon! Och då frågade jag om hon inte ville följa med mig hem. Och det ville hon!
Hon var så kelen och oemotståndligt söt att man knappt kunde ta ögonen ifrån henne. Så vi hade en liten omröstning, jag och barnen, (maken var tråkigt nog inte hemma och kunde därför inte delta i familjerådet...) där vi bestämde att hon fick flytta in om hon ville.
Och det ville hon!!
Sedan dess förgyller hon vår tillvaro med lika delar mys och katthår och det verkar som om hon trivs rätt bra. Hon går in och ut som hon behagar, smyger i buskar och klättrar i träd. Brottas med hunden och slickar hans öron. Jagar möss och sparvar med varierande framgång och fantiserar om att hon i själva verket är en livsfarlig djungelkatt.
Tuuur för oss att hon valde att flytta in just här, den där gången för sju år sedan. Och lite tur för henne också, kanske....
Här i Norr har man ofta rejäla, jordnära efternamn som är hämtade från naturen: Som Lundmark och Marklund, Berglund och Lundberg. Och Stenberg, men det heter man mest i Malå... Sen är det förstås Persson och Larsson och Johansson. En del soldatnamn finns det också, som Kvist till exempel som jag själv hette som ogift.
Och så alla dubbelnamn, men det gäller ju inte bara i Norrland. Lundström-Granberg och Eklund-Lindgren. Bara fantasin sätter gränser. Vad jag faktiskt undrat lite över är hur man väljer efternamn om båda har dubbelefternamn när man gifter sig. Man kan ju förstås fortsätta att heta varsitt namn eller så kan man ju hitta på ett helt nytt. Men om man väljer att behålla sina dubbelefternamn och sedan får barn, vad ska då barnet heta? Blir det dubbel-dubbel då? Typ Annika Lundström-Granberg-Eklund-Lindgren?
Tänk dig själv att skriva det på en namnskylt i första klass. Eller glödrita det under sin nysvarvade träskål på träslöjden....
Det blev sen middag i dag. Eller vad sägs om att inta den första tuggan av den eminenta söndagssteken vid 20.30? Kontinentalt så det förslår, eller vad säger du Ama? Men helt fel är det ju inte - Norrlandskusten kallas ju faktiskt för Nordens Riviera. Och vi har ju faktiskt bara tre mil till kusten...
Och den som väntar på något gott, tycker att den har väntat länge... Kurr kurr säger magen, förutom en massa andra onämnbara ljud som den också har för sig.
Men så till slut... Mmmm!! Aaaah!! Helgrillat rådjurslår!! Så mört att det smälter...
Dottern hade i höstas vissa ogrundade funderingar om att söka gymnasielinje i Umeå, tio mil hemifrån. Vid frågan om var hon skulle bo svarade hon glatt att det var inga bekymmer, hon kunde dela studentrum med äldsta kusinen som precis kommit in på läkarlinjen. Att kusinen i fråga möjligen kunde ha invändningar mot arrangemanget hade hon ingen föståelse för.
- Vaddå? Han kan få forska gratis på mig som tack för hjälpen! - Hur menar du då, frågade jag lite ängsligt. - Jaa, han kan få göra en fotförstoring till exempel. Det skulle jag verkligen behöva!
Är det det som kallas för en win/win-situation? Hon får sina 35/36-fossingar förvandlade till en storlek större och han blir medicinsk pionjär inom transplantationsteknik...?
Nu blev det gymnasielinje i Skellefteå i stället, på pendlingsavstånd från hemmet. Det känns tryggt och lugnt, både för mig och för läkarkusinen.
Det kanske inte ser särskilt mycket ut för världen, men det här är vårt lilla paradis! Här tillbringade jag gårdagen med mor och dotter och putsade och fejade och ställde i ordningen inför sommarsäsongen. Nåja, det var väl jag och mor som städade mest...fast dotter hjälpte till med fikandet och fotandet, i allafall... Stugan ligger på bekvämt avstånd hemifrån, så man kan åka dit utan större planering. Man kan åka hem och hämta sånt man glömt, och man kan stanna bara några timmar om man vill eller hela sommaren... Ingenstans kan man ladda batterierna som som här - inga måsten och inga krav. Det finns ingen el, ingen telefon och inget rinnande vatten. Fast sjön ligger ett knappt stenkast bort och där finns det hur mycket vatten som helst!! Särskilt i år...
Maten lagar man på gasolköket eller utomhus på grillplatsen. Det går så bra så!
Och toaletten funkar bra den med...
Och utsikten är det heller inget fel på!
Öppna landskap och lagom långt till närmsta hus... Nu hoppas vi på många härliga, soliga, lata dagar i sommar, här i vårt eget lilla paradis!
Tid : Torsdagkväll efter jobbet Plats : Källare, vind, uthus, garage med mera Klädsel: Oömma Motto: Släng, släng, släng
En hel, full bilsläp med skräpigt SRÄP blev det, som kördes till återvinningsstationen och lämpades av i avsedd container! Å vad skönt det var att rensa lite i röran! Den avlägsna drömmen om ett ordningsamt hem glittrar retsamt, men också liiite tydligare längst bort i horisonten...
Apropå annat SKRÄP så är det förvånansvärda mängder glasspinnar, kvitton, cigarettaskar, läskflaskor, godispapper och andra sorters förpackningar som samlas på asfaltplanen utanför macken där jag jobbar. Sånt som uppenbarligen är för tungt för att stoppa i fickan och bära med sig hem och för otympligt för att lägga i någon av de FEM papperkorgar/soptunnor som finns tillgängliga såväl inne i butiken som ute på pumpplan...
Bilden är lånad från DN.se
Det som retar mig mest är när man precis har sålt något till en person och strax efteråt hittar förpackningen fladdrande i brisen utanför entredörren. Och det är inte bara barn och ungdomar som tappar saker, även vuxet folk "som borde veta bättre" - men det vet dom inte... Inte vet dom "hut" heller, vad nu det är för nåt, men märkligt är det att en sådan självklar sak som att skräp hör hemma i papperskorgen, inte sitter i ryggmärgen...
Det hivas flaskor och snabbmatskartonger ut genom bilfönster och ned i nämaste dike. Ölburkar kastas ut i skogen eller i värsta fall ut på åkrar och ängar, där de trasas sönder i böndernas slåttermaskiner och finfördelas till vassa hullingar som hamnar i höet och sedan river hål på kornas magar.
Den enes tanklösa bekvämlighet kan innebära raka motsatsen för andra. Och i värsta fall döden...
Tom är min hjärna tradilidaaa Inte en endaste tanke i daaa Men solen den skiner och jag är så glaaa Fast huvudet ekar som jag vet inte vaaa
Inte ett endaste ord får jag fraaam Fast jag gnuggar geniknölen så hårt som jag kaaan men alla ideerna bara försvaaann och rakt ned i avloppet dom bara raaann tradelidaaaaaaaaaammm
Sjungs i valfritt tonläge till okänd melodi Kompositören föredrar tillsvidare att vara anonym... Eventuella STIM-pengar mottages dock med största tacksamhet, och kommer oavkortat att investeras i nästa musikprojekt!
Här fortsätter vädret att låtsas som om det redan är sommar, fast det bara är maj och vi spelar gärna med och låter oss luras. Efter middagen fick alla fullt upp med sitt. Sonen tog "brädan" på pakethållaren och cyklade iväg för att "skejta" med en kompis. Maken behövde tydligen putsa ännu lite till på motocykeln inför besiktningen på fredag. Dottern bloggar och studsar och spelar spotifylåtar (samtidigt..?)
Cosmo håller ett vakande öga på omgivningarna...
Själv har jag precis fastnat i en bra bok...
Undrar om jag måste läsa ut den innan jag kommer loss..?
Vaknade med ett ryck i natt och såg hur klockradion stod och blinkade. Strömavbrott! Tur att jag vaknade i tid innan jag vaknade försent, liksom... Vad kallar man sånt? Slumpen? Ren tur? Sjätte sinnet? Och hur många har man egentligen - sinnen alltså?
Barnasinnet. Lättsinnet. Ursinnet. Vansinnet.
Sedan finns det visst dom som har lokalsinne också, men det har inte jag.
Godmorgon på er, nu ska jag försöka hitta till jobbet!
...kan man vara utomhus just nu! Klockan är snart sju på kvällen, det är 23 grader varmt och solen skiner fortfarande. Inte vill man sitta inne då, och inte vill man ha varma kläder på sig heller. Trots att jag jobbat hårt i ett jädrans tempo hela dagen och vanligtvis skulle se fram emot att däcka i soffan med huvudet före, känner jag mig glad och pigg och nästan (nåja..) lite energisk... Hänger upp tvätt utomhus och laddar nytt i maskinen. Göteborg måtte vara en väääldigt smutsig stad, med tanke på tvättberget dottern hade med sig hem därifrån... Tar med mig vovven och kissekatten och en god bok ut till solstolshörnet och lutar mig bakåt. Bäst att övervaka tvätten så att den torkar ordentligt... Datorn får också följa med. Trådlöst, som sagt. Datorn, alltså - inte jag. Själv sitter jag hyfsat anständig och njuter i kvällssolen. Plockar grässtrån med tårna och lyssnar på fågelsången. En måndag i mitten av maj. Sämre kan man absolut ha det.
Plötsligt är världen grön och frodig, löven utspruckna och milda vindar smeker behagligt mitt trötta anlete. Dessutom är flocken samlad - dottern är lyckligen hemkommen från Göteborgsresan. Kan jag nu bara få till ett inlägg och dessutom komma i tid till jobbet, så har den här dagen alla utsikter att bli bra. Trots att det är måndag...
Solen skiner och vår puckade termometer visar på åska, regn och snö - samtidigt! Den är inköpt på Clas Olsson för några år sedan och har sedan dess varit mera till åtlöje än praktisk nytta om man så säger... Fast själva temperaturangivelsen fungerar (oftast) i allafall, och just i dag just nu visar den på 20.6 plusgrader, vilket jag utan minsta tvivel väljer att tro på!
SOMMAREN ÄR HÄR!!!
Och inte ett ögonblick för tidigt, vad än alla griniga gamla gubbar än har att säga om den saken. Det finns nämligen dom som hävdar att man inte får glädja sig åt värme som kommer redan i mitten av maj,för kommer sommaren "för tidigt" så blir det ingen "riktig" sommar sedan, utan då har vi liksom redan haft den... "Man ska inte ta ut glädjen i förskott!" Det är så dumt så klockorna stannar! Varför ska man inte få glädjas åt det vackra, varma vädret som är just nu? Varför ska man förstöra glädjen med att tänka på hur det eventuellt kan bli sen? Och varför skulle det ena ha med det andra att göra? Det är samma griniga gubbar som på midsommarafton triumferande meddelar att: " I morgon vänder det! Nu går vi mot mörkare tider igen!!" Det gör väl ingen människa gladare?
Verkar som om vi hoppar över våren helt i år... Det gick från vinter direkt till SOMMAR på en gång istället!! I dag har temperaturen gått från sju grader i morse till tjugotvå i skrivande stund!! Vad sägs om det?! Jag säger FANTASTISKT och VÄLKOMMEN!!! Björken vid Konsum som jag ser från mitt jobb, brukar alltid vara snabbast med löven och den har blivit helt grön på bara en eftermiddag!! OTROLIGT!!
Och nu är himlen mörkgråsvart och det bullrar och smäller... Blixtar och Dunder!! HUPP!! Värmeåskväder... Men man får ta det onda med det goda, som bekant....
"Det är med Livet som med att cykla - man måste ha styrfart för att hålla balansen"
Så om man sover för länge, äter för mycket och bloggar för ofta borde det väl jämna ut sig om man också tränar för lite, städar för sällan och tänker för långsamt...? Eller?
Gissa vilket stjärntecken jag är född i förresten..?
Nu ska jag inte plåga er mera med Benjamin. Han är stor nu och har sitt eget liv - tillsammans med Gabriel. Dom är sååå lyckliga - slutet gott, allting gott.
Men visst är det underligt hur lågt man kan sjunka för bloggens skull..? För ett meningslöst inlägg om ingenting! Smyga runt utomhus med en fikus under armen på jakt efter årets sista snöfläck... Jo, jag har grannar, jag också... Men dom har väl fortfarande påsken i färskt minne då jag bar omkring på alla mina konstgjorda "prydnads"fåglar för att få till ett blogginlägg om våren (som förresten fortfarande inte riktigt är här...)
Fast det finns ju alltid dom som är värre... I julas var det faktiskt någon som släpade omkring på en smått alkoholiserad julbock runt halva Spanien som hon fotade i olika omöjliga situationer...Fantastiskt roligt var det i allafall!!
Tänk den som ändå hade fått vara där och fota henne när hon fotade bocken! - DÅ hade man verkligen haft något att blogga om...;D
Jag tänkte att ett litet miljöombyte kanske skulle få Benjamin på bättre humör. Hittills har han helst bara velat dra något gammalt över sig.
Han spjärnade emot lite först, men så gav han med sig och lät sig flyttas till ett annat fönster. Utsikten förändrades på en gång till det bättre... Och se då började det hända saker!
- Hallåååå... Benjamin?? Har du flyttat hit?! hördes det svagt bort ifrån garderoben. Garderobsblomman?! Han som brukar vara så blyg! - Hallååå på dig själv, Gabriel... Vad kul att se dig! Benjamin kikade nyfiket fram under skynket och ett litet hoppfullt ljus blänkte till i bladverket... Gabriel var en gammal kompis från Plantskolan, och fast det var många år sedan dom sågs sist var han precis lik sig.
Lilly har träffat en annan. Inte särskilt oväntat kanske....
En riktig klängranka är han i allafall, bara han inte kväver henne... Han har redan flyttat in och dom verkar lyckliga tillsammans. Ryktet säger att dom ska ha smått...
...och uppenbarligen är det mer än bara ett rykte!! Grattis!
Men stackars Benjamin, han blev utslängd i kylan...
Kastad på sophögen.
Ack ja. Jag får väl hämta in honom igen försöka trösta så gott det går. Och jag lovar att jag inte ska säga "vad var det jag sa..."
Men inte i vem som helst förstås...utan i den här skönheten! Lilly...
Suck... Hon är ju helt FEL för honom! Snobbig och högfärdig och uppklädd i guldkruka minsann, så här mitt i veckan... Hon verkar så konstgjord och plastig på något vis.
Det finns ju så många andra trevliga flickor.
Som Paula, till exempel. Söt och trevlig och jordnära. Äkta vara, liksom.
Vänsterpartiet har tydligen lagt fram ett förslag till riksdagen angående införandet av ett tredje kön. Hon och Han finns som bekant redan. Nu gäller det Hen, som föreslås bli den samlade beteckningen på alla övriga som av olika anledningar står lite mitt emellan.
Tja..pjaa... Om nu Ulf-Britt och Siv-Åke själva vill bli kallade Hen, så är väl det okej...
Men vill dom det?
(Hönan på bilden har ingenting med texten att göra...)
Vart går gränsen mellan allmänbildning och värdelöst vetande? Finns det någon över huvudtaget? Minns att någon beskäftig lärare i min barndom yttrade något om att kunskap aldrig är tung att bära. Säkert sant, men om man ska samla på sig all information man ramlar över så blir det nog med tiden tämligen rörigt och svårorganiserat där uppe på huvudkontoret... TUR då att kroppen (åtminstone min...) är så vist inrättad att överskottsinformationen liksom rinner ut genom andra örat när det inte ryms mer. SYND är det däremot att man inte riktigt kan kontrollera vad det är som rinner ut... Hipps vipps så har det runnit ut nåt viktigt som man inte ens minns att man har vetat (typ lokalsinnet, multiplikationstabellen eller rysslands floder :)
Jag tycker nog att det borde finnas ett filter som håller kvar såna viktiga saker så att dom inte bara försvinner i glömskans mörka landskap till förmån för allt möjligt dravel...
Jag och Cosmo var ute på skogspromenad när vi plötsligt sprang på den här killen.
Lång och reslig var han, ett riktigt praktexemplar faktiskt. Lite grov i hyn, visserligen - liksom ärrad och väderbiten. Det syntes att han hade varit med om en del.
Färgstark personlighet och en rak, kraftig näsa. Livserfaren och jordnära, med rötterna djupt i myllan. Nåt att hålla i när det blåser hårt. Vi såg på varandra en stund utan att säga något. Helt klart den tysta typen.
Cosmo nosade intresserat på honom och innan jag hinner reagera så lyfter han på benet så att det skvalar runt fötterna på främlingen!!! Jag har aldrig blivit så generad i hela mitt liv!! Jag mumlar fram en ursäkt och drar med mig hunden därifrån.
Killen rör inte en min och säger fortfarande inte ett ord. Han bara sväljer förtreten och låter obehaget rinna av... Verkar nästan lite stört på nåt sätt. Att bara stå kvar och liksom finna sig...
Det kan höra ihop med att jag inte är någon trädgårdsmänniska. Skulle aldrig komma på tanken att försöka driva mossan ur gräsmattan med kalkpulver eller hur man nu gör.
Mossa har en massa fina egenskaper som jag uppskattar. Det är grönt, mjukt, vackert och föredömligt lågväxt. Idealiskt gräsmattematerial enligt mig!
I skogen finns det många fina sorter.
En del ser ut som tomteskägg och heter Skägglav. Och så finns det Renlav som heter så fast dom inte alls ser ut som renar...
Vaddå? Trist inlägg? Mossig? Jag? Nähä.....?
Okej. Jag vet! Jag piggar upp med lite skogsromantik!! Vad sägs om en trädkram?
Lite trött i dag (och lite öm där bak..:), men oj vad skoj vi hade igår! Vädret och humöret var på topp och en massa god mat tillsammans med en massa trevliga människor! Tiden sprang i väg lite för snabbt bara, som den har en tendens att göra när man har roligt.
Tvåhundratjugo deltagare blev det allt som allt - all heder åt de duktiga arrangörerna som lyckades sy i hop det hela!
Jisses, vad klockan springer i väg!! Snart är dom här! Undrar vilka som kommer?
Hjälp, hur här ser ut!!!
Plocka, plocka, plocka Gnolar lite nervöst - Hummhummdiddidumhummm... (Herregud, står det påskhönor kvar än!!! Nåja, tomtarna är ju i allafall borta....) Dammtorkar hyllor och lampskärmar h>Host host ost< Hoppas att ingen av gästerna är astmatiker... Gaaaah!! Titta så skåpluckorna ser ut!! Och spisen! Och kylskåpsdörren! Gnida, gnida, skrubba, gnida Och VEM har dött ifrån kläderna på toagolvet?!! Samma NÅGON som har förton par skor i hallen kanske?! Gnolar i falsett - Hmmmmmhummmdiduuuum.....
1. Några driftiga människor tar tar i saken och skickar ut inbjudningarna.
2. De lyckliga inbjudna tackar JA TACK! inom utsatt tid och ser fram emot festen.
3. Några veckor senare får man ett brev där det står om man ska servera förrätt, varmrätt eller efterrätt.
4. Bifogat med brevet finns två kuvert, märkta med dom två rätter som man inte ska servera själv. Dessa kuvert får under inga omständigheter öppnas före den utsatta tidpunkt som anges i brevet! Här står det nämligen vart man ska bege sig, och det ska vara en överraskning in i det sista!
Alltså:
Till oss kommer det fyra personer (två par) i morgon klockan 16.00 som förväntar sig välkomstdrink, förrätt och trevligt sällskap!
Klockan 16:45 öpnnar vi tillsammans våra kuvert märkta varmrätt, och då får vi reda på vart vi ska bege oss. Alla par ska till olika ställen så vi vinkar hejdå till varann och cyklar iväg.
Klockan 17:30 förväntas vi vara framme hos det nyfikna varmrättsparet, som inte har en aning vilka som kommer, och en timme senare är det dags att sprätta kuverten för att se var vi ska inta desserten och cykla vidare...
När desserten är intagen och nedsköljd cyklar vi allihop till själva festlokalen, i detta fall Burträskarnas Hus för gemensamt mingel och dans!
Förstod ni konceptet? Kul va!
Detta är en av fördelarna med att bo i ett mindre samhälle. Allt ligger på cykelavstånd och man får chansen att umgås lite närmare med såna som man kanske inte känner så väl innan.
Och med "par" menas att man är två som hjälps åt - det måste inte vara en sambo eller äkta hälft, utan det funkar givetvis lika bra att man anmäler sig tillsammans med en kompis...
Utvilade och nykära packade vi omsorgsfullt i hop vårt vackra, himmelsblå nylontält i därför avsedd nylonpåse och lade in det i bakluckan på vår Volvo 360 tillsammans med resten av vårt pick och pack.
Kosan styrdes mot Karlstad, för att beskåda trakterna där jag bodde en kort period i späda år. Även maken har släktförgreningar i samma trakter, så antagligen hade vi blivit fast för varandra förr eller senare ändå, ifall familjerna hade bestämt sig för att bo kvar istället för att flytta norrut. Ack ja. Because it was meant to be. A match made in Heaven...eller... Ödet eller nåt. Men nu kom jag ifrån ämnet lite. Att solen alltid skiner i Karlstad, det vet man ju. Det är ju deras varumärke, för tusan! Så givetvis blir vi mäkta häpna när himlen öppnar sig på vid gavel i samma ögonblick som vi passerar den Värmländska länsgränsen. Fast en liten skur får man väl tåla. Vi var ju inte gjorda av socker heller (även om vi var rätt söta :-) Och efter regn kommer ju solsken, och så vidare... NOT!
Vindrutetorkarna kämpade på i lunatic-speed, det gick knappt att se ut. Vi kröp fram längs Mossgatan för att få en skymt av huset där jag en gång bodde. Eftersom vi inte ville att tanten som numera bor i huset skulle bli orolig och tro att vi var inbrottstjuvar på spaningsuppdrag, så stannade vi inte för att fotografera. Så hänsynsfulla som vi var krypkörde vi istället, fyra varv runt kvarteret och fotograferade i farten, genom sidorutan. Stackars tanten såg lite rädd ut ändå, när hon kikade ut bakom köksgardinen, fast vi var så diskreta och omtänksamma. När hon till sist klev ut på trappan och tittade på oss, skyndade vi oss därifrån så fort vi kunde innan vi skrämde henne ännu mer.
På kortet ser man att huset var vitt. Eller möjligen grått. Mycket lyckat.
To be continued...
(Märker ni hur jag liksom delar upp historien i etapper, så att ni inte ska tröttna? Omtänksamt, va? Och om ni ändå skulle tröttna på denna omåttligt rafflande historia, så är det bara att snarka till...)
Men om maten är slut och man är så försvagad av hunger att man knappt orkar handla och än mindre tänka ut någon middagsmat, inspirationen nuddar nollpunkten och dom utsvultna vargarna där hemma väntar otåligt på föda eftersom dom har bråttom i väg till sina kvällsaktiviteter....
När man irrar planlöst mellan konsumhyllorna och klockan springer gatlopp och man känner sig redo att ge upp och erbjuda familjen en näve kallt grus och ett glas vatten...DÅ plötsligt kan det plötsligt hända att man får en uppenbarelse i form av ett extrapris vid frysdisken och hipps vipps så är problemet löst!
Dr Oetker's pizza - 2 för 49:- !! Japp!! Så får det bli! Själva namnet låter kanske inte så aptitretande...
...men det var förnämligt lättlagat i allafall!!
Och smaken var det heller inget fel på. Knaprigt och gott. Riktigt mätta blev vi också. Vad skönt det är när någon annan står för maten!
...trots min kärleksfulla till barndomens husvagnssemestrar som redovisades i föregående inlägg. Med camping menar jag framför allt svettiga, knöliga nätter i trånga tält med knott och mygg och läckande regnskydd och fuktiga sovsäckar med kärvande dragkedjor som luktar unken gammal källare...
Senaste och Sista (so far...) gången jag och maken valde att semestra på detta sätt var sommaren 1990. Vi hade planerat in en ljuvligt romantisk road trip söderut nedåt Dalarna och Värmland, och hamrade förväntansfullt ned tältpinnarna i den förföriska solnedgången vid Siljans strand. Grillade flintastek på engångsgrillen och åt andaktsfullt med klibbig potatissallad och billigt rödvin. Ljuva sommarvindar smekte våra släta ansikten och Love was In the Air...
Orsa Spelmän framförde en smäktande stråksymfoni i bakgrunden och små hjärtformade rosa moln gled sakta fram över sommarhimlen....
En alldeles underbar start på en fullkomligt perfekt tältsemester! Helt perfekt! Vi såg varandra ömt i ögonen och skålade för vår unga lycka.
När jag var liten hade vi husvagn. Vår första vagn var en liten, liten brunvit fyrkant med blommiga gardiner. Bordet fälldes ner på natten och bäddades till en dubbelsäng och i andra änden, det vill säga en och en halv meter längre bort sov min syster och jag i en våningssäng. Varje morgon vaknade jag av lukten av gasol när morgonkaffet tillreddes på plattan som var belägen två decimeter från mitt sovande huvud.
Jag älskade det! Spänningen i att komma till nya platser med konstiga dialekter. Campingplatser med minigolfbanor och glasskiosk och norska familjer i likadana träningsoveraller. Vi lagade korv och pulvermos på gasolplattan och i bland varierade vi med köttbullar. Maten smakade på något underligt vis alldeles särskilt bra på en papperstallrik vid det perstorpsrutiga matbordet i vår lilla husvagn.
Ibland campade vi i det fria, på någon liten skogsväg någonstans på lämpligt avstånd från dagens etappmål. Eller vid en enslig tjärn i vars iskalla vatten man tvättade håret så att det kändes så att det skulle lossna från svålen. Vi besökte metropoler som Sunne och Sveg och jag förundrades över hur lika dom trots allt var oss västerbottningar. Jag fascinerades över sydliga egenheter som ekar och kastanjer och kände mig berest och världsvan varje gång vi återvände från våra husvagnstrippar.
Där och då grundlades nog mitt reseintresse, och även om det är många år sedan nu som jag skumpade omkring i vår gamla peugeot, så värdesätter jag fortfarande dom små, vardagliga detaljerna när jag kommer till en ny plats.
Dofterna och ljuden, växtligheten och snäckorna vid stranden.
Lika självklart som att man kan välja färg, märke och modell på bilen lika självklart borde man också få välja signalhorn, tycker jag.
En liten individuell trudelutt, som en krydda på livets irrvägar och som speglar förarens personlighet. Som ger bilen karaktär och på ett rättvisande sätt kan föra chaufförens talan i trängda trafiksituationer. Kanske ett skämtsamt förebrående "tutelitut" till bilen som vräker sig ut framför dig i korsningen efter att ha missuppfattat högerregeln eller ett vänligt "tutis" för att uppmärksamma föraren på att trafikljuset faktiskt slog om till grönt för en bra stund sedan.
Sen finns det säkert en och annan som emellanåt önskar sig ett något mera kraftfullt läte att ta till, exempelvis när det regnar timmerstockar ur släpet på framförvarande långtradare... Där finns det förstås många ljud att välja bland, men själv skulle jag nog föredra den gamla klassikern: - IDIOT!!!
Ha en fin tisdag, allihop och kom i håg att krama varandra i trafiken!!
Valborgsmässoafton i Sundsvall var en rätt grå och blöt historia, rent vädermässigt alltså, så vi fixade till en festlig brasa inomhus istället!
Fin va?! Och God, var den också!!
Efter denna eminenta förrätt följde vi upp med parmalindade, fetaostfyllda kycklingfileer och en utsökt chokladtårta med färska bär. Vid det laget var vi så mätta och belåtna att vädret kvittade.
Det officiella insjungandet av Våren fick andra sköta medan vi höll oss inne i värmen istället... Eftersom den verkade lite tveksam redan från början, vågade vi inte riskera att skrämma iväg den alldeles med våra ostämda röster.
Aprilvädret med ömsom sol, regn och hagelskurar har övergått till Majväder med ömsom sol, regn och hagel... Same, same but different, liksom.
Fast hur det än är så innebär ju klivet in i Maj månad faktiskt också ett litet kliv närmare sommaren!! Tjolahopp!!!
Allt gick som smort, frånsett en otäck liten incident som inträffade i början av resan, bara några mil hemifrån, då vi hamnade bakom en timmerbil. Jag hann inte mer än snudda vi tanken på vad som skulle kunna hända om en av stockarna skulle ramla av lasset, innan precis det faktiskt hände!!
En halv stock på sådär tre meter dråsade av strax framför oss och jag fick tvärbromsa och gira åt sidan för att undvika att köra på den!
Tack och lov lyckades jag, och tack och lov gick det bra. Men den kunde ju faktiskt lika gärna ha studsat rakt in genom framrutan...och det hade knappast slutat lyckligt! Gulp! Givetvis försökte jag påkalla förarens uppmärksamhet där bakom långtradarsläpet, med både helljusblinkningar och signalhorn, men utan att lyckas. Kan bara hoppas att han kom fram med resten av stockarna i behåll, utan att drabba fler trafikanter...
Förövrigt gick resan bara fint, och jag imponerade enormt på mig själv genom att hitta rätt väg på en gång utan det minsta lilla irrande och letande!
Lite applåder hade varit på sin plats, faktiskt...;D
Lite applåder hade varit på sin plats, faktiskt...;D