I en halvtimme har maken förgäves försökt knäppa en vettig bild på mig.
Det går ta mig fasen inte!!!
Jag blundar eller blinkar eller gapar eller räcker ut tungan.
Eller så skärper jag mig och sitter blick stilla och ser ut som om jag är livrädd för fotografen.
Det är jag ju inte, det ser bara ut så.
Och så försöker jag lätta upp det genom att le lite,
med påföljden att jag ser ut som om jag just fått en hjärnblödning.
Och det har jag ju inte, fast det ser ut så.

Det är helt otroligt att det ska vara så omöjligt!
Och det är inte bara som jag säger!
En liten tröst är att jag är bättre live...
Till slut gav vi upp och tog det som var minst dåligt.

Vad jag ska ha det till?
Det ni...
Det tänkte jag berätta en annan dag.
Kanske i morgon...;D

1989 firades tvåhundraårsjubileet av Franska revolutionen,
och inför dagen D - den sjuttonde juli skulle allt vara tip top.
Stadens stoltheter putsades och fejades så allt från Eiffeltornet till Notre Dame
var insvepta i vita tygstycken under renoveringsarbetet och givetvis tillfälligt avstängda för allmänheten.
Lite surt för två kulturtörstande backpackers som oss, men det fanns ju mycket annat att titta på.

Triumfbågen, exempelvis, den ville vi gärna titta närmare på.
Men...för att komma riktigt nära måste man korsa en åttafilig motorväg med fransk stadstrafik.

Livsfarligt är bara förnamnet!

Franska bilar har nämligen ingen broms.
Franska bilar har dubbla gaspedaler och signalhorn i stället.

När vi sprang för livet mellan bilarna och duckade för hyttande nävar och franska förbannelser,
undrade vi faktiskt över hur man kan placera ett sådant stort turistmål som Triumfbågen på en sådan idiotisk plats!



Men vi tog oss dit, med hjärtat i halsgropen och livet i behåll!!
Nöjda och glada tittar vi oss omkring, och upptäcker ett lämmeltåg av turister som kommer upp ur underjorden...

Det fanns tydligen en tunnel.
Okej.
Vi provade den på vägen tillbaka.

Fast det kändes lite fegt.

Sommaren 1989 tågluffade vi europa runt för första gången, maken och jag.

Bland annat besökte vi Paris.            

Minns att vi hittade ett riktigt billigt rum mittemot tågstationen Gare de l'est.
Man gick in på ett snabbmatshak, vidare genom en porrbutik och så en trappa upp.
"Hotellet" var antagligen en vanlig lägenhet från början, eftersom det fanns dörrar mellan alla rum.
Mot denna dörr stod sänggavlarna i bägge rummen placerade.
Detta blev väldigt tydligt nattetid, då grannarnas sänggavel dunkade rytmiskt och oavbrutet mot vår.
Rummet intill hyrdes uppenbarligen en timme i taget av en flitig flicka som alldeles tydligt jobbade hårt för pengarna...
Den gemensamma toaletten var ingen vacker syn, direkt.

Men Paris var underbart, och rummet var som sagt billigt.

I dubbel bemärkelse.

I dag ligger jag lågt.
Kurerar min svidande hals och snoriga nos.
Håller mig hemma istället för att hosta på arbetstid.
Ryggläge i soffan, te och macka och en god bok.
Lillkisse som värmer på magen.
Ska försöka blogga lite också.
Om jag hinner.
                                                    
Jag har fullt upp, som ni hör.

Angela Merkel gör succe' i de tyska folkhemmen.

Som citronpress!

Tydligen är hon helt oöverträffad i konsten att krama fram syrligheter...
Fast ganska söt ändå, eller hur?

Tack vare kartan hittade vi till middagen utan problem.
Italien ligger närmare än man tror!
Det är sant som man säger, att världen är liten.

Bordet stod vackert som vanligt vackert dukat, denna gång i de italienska färgerna.

Ruccolasallad med mozarella och grissini lindade med parmaskinka till förrätt.
Sedan en fantastisk spaghetti carbonara och så cassataglass på det.
Proppo mätto...

Julia tog några bilder på maten!


Som vanligt hade vi lite uppgifter också, denna gång var det att tyda italienska texter.
La Bella Carina (som för övrigt fyllde år också, Grattis!) hade förberett små lappar,
både på italienska och med den svenska översättningen.
Det gällde att läsa den italienska lappen med hjärta och inlevelse
så att de andra kunde gissa vilken översättning som var den rätta.

Bland annat dessa texter avverkades:

Du snarkar som en cirkelsåg, men jag tycker om dig ändå!

När månen speglar sig i ditt öga, som en bit pizza, då vet man att det är kärlek!

Kloka ord, och en mycket trevlig kväll!

...från Italienska Republiken!!!

Spännande! Vad kan dom vilja..?

Välkommen på en Italiensk supe´!!
Trevligt! Men var då?




Tur att dom hade skickat en karta... då hittar vi nog.

Mmm...en massa smaskens!
Bellissimo!!
Mille grazie!!

Ciao e arrivederci!

Ställde en ödmjuk liten fråga till maken igår kväll,
och möttes av ett flatskratt.

Djupt försjunken i såväl soffhörn som kvällstidning undrade jag lite försynt:

-Eeehh, är det nåt OS eller nåt på gång snart eller..?

Tydligen var det det.

Skönt!
Det lär inte bli några storverk uträttade den här helgen heller...




Ha en riktigt bra helg allihop!!

Vi har sophämtning på fredagar.
Jättesvintidigt på morgonen, så soptunnan ska dras ned och ställas vid vägen redan på torsdagskväll.
Vi har två tunnor, en grön för brännbart skräp och en brun för matavfall.

Varje tunna töms varannan vecka.
Och HÄR börjar problemen.
Vilken tunna töms vilken vecka?
Brun?
Grön?
Ingen aning.
Att det ska vara så förbaskat svårt att hålla reda på.
Vi har ju ändå 50% chans att få det rätt.
Det är rätt hyfsade odds.
Hur kan det då komma sig att det blir 100% fel?

I dag har vi helgarderat.
Båda tunnorna står framme för säkerhets skull.
Borde väl bli 100% rätt.

Eller 200% fel...

Nåt som såg ut som en tanke smet just förbi.
Snabb som sjutton var den, hade inte en chans att hinna upp den.

Undrar vad den handlade om?

Nåt riktigt smart, antagligen.
Ännu ett genidrag som världen gick miste om.

(För inte var det väl bara en dammråtta...?)

..en bok skulle jag vara telefonkatalogen.  

Jag har ett otroligt sifferminne,
och glömmer aldrig ett nummer...

Recept på hundavel:

Tag 1 hundmamma och korsa med en räkpappa...               



   +       =   

Ja, inte vet väl jag hur det gick till rent praktiskt, heller!
Hundmamman kanske simmade lite i havet en dag när räkpappan flöt förbi...
Och så gick det som det gick.

And the rest is history.

Trettiofyra mil och 27 minusgrader.
Femton renar som höll sig snällt vid vägrenen.
En halvkul kursledare som repeterade urgamla sanningar.
En hyfsad lunch och kaffe efteråt.
Hittade dit och hittade hem.
Inga missöden.
Skönt att vara hemma.

...dit ska jag i morgon.

Till Lycksele, alltså.

På kurs, igen. Säljutbildning för hundraförtonde gången.
Sjutton mil enkel väg och sen lika långt hem igen.
Hoppas vägen är plogad och att det slutar snöa.
Och att älgarna och renarna håller sig borta från vägen.
 
Och att jag hittar dit.
Och hem.