Tack för att jag fick igenom min ledighetsansökan, trots att jag var lite sent ute... (Majoritetsbeslut, Janne...Sorry;D ) Och en liten förklaring är ni faktiskt värda!
Tänkte dra ned till Sundsvall i kväll efter jobbet, för att fira in våren! Och fira in Svågern, också faktiskt, som har passat på och fyllt jämna!!
Maken jobbar dessvärre så han får vackert stanna hemma. Osten måste ju ystas även om det så är valborgsmässoafton, så är det ju bara. Vi kan ju inte riskera att stå utan Västerbottensost heller, hemska tanke...!!!
Så det blir till att packa bilen med barn och mormor och ratta själv 40 mil söderut. Det ska väl funka. Så länge jag följer E4:an och vänder bilen åt rätt håll så borde jag väl hitta...
Förhoppningsvis hittar jag hem igen någon gång framåt söndagskvällen, så vi hörs igen då om inte förr!
Ha en riktigt trevlig Valborgshelg nu allihopa! See you!
Härmed anhålles å det allra ödmjukaste om tre dagars bloggpermission. Ledighetsansökan avser torsdag kväll den 29/4 fram till söndag kväll den 2/5. Under denna tid kommer inga inlägg att skrivas och ej heller några bloggar att besökas. Givetvis kommer jag att göra mitt yttersta för att ta igen vad jag har missat när jag kommer tillbaka och planerandet av nya, fantastiska och begåvade inlägg kommer naturligvis att fortgå även under denna tid.
Jag hoppas på Eder förståelse och önskar Er alla en riktigt trevlig helg!
En förstaklass hade i läxa att rita en teckning föreställande deras föräldrars yrke.
Efter att modern fått ett samtal från läraren skrev hon följande brev:
Kära lärare: Jag vill gärna förklara min dotters teckning. Den föreställer INTE mig vid en strippstång! Jag jobbar i järnaffär och berättade för min dotter hur mycket vi tjänade efter förra veckans snöstorm. Teckningen föreställer mig säljande en snöskyffel!
Ooops! Så tokigt det kan bli...
PS. Tack till Agneta som skickade mig detta mail. DS. Hon jobbar inte i järnaffär (och inte heller som strippa..)
Men har ni sett på ma..jag menar MÅNEN?!! Att han inte skäms!!
Alldeles FULL är han! Så här mitt i arbetsveckan! Och visar upp sig gör han också, så att alla kan se... Han verkar ha allvarliga problem, stackarn. Jag hoppas verkligen att det bara är en fas...
Tiden vill inte riktigt räcka till. Det är mat som ska lagas, golv som ska dammsugas och tvätt som ska hängas. TV som ska tittas och bloggar som ska läsas och inlägg som ska skrivas. Fullt upp med andra ord.
Nååågra fler timmar på dygnet är väl egentligen inte så mycket begärt? Det är lite snålt tilltaget med bara 24, kan jag tycka! Varför inte jämna till det lite och klämma till med 30 jämnt?
Vadå omöjligt? Det gäller väl att se möjligheterna istället för svårigheterna!
Undrar just när extratimmarna skulle göra mest nytta... På natten kanske. Då skulle man kunna vara uppe längre och stiga upp tidigare och ändå få tillräckligt med skönhetssömn! Smart!
Eller mitt på dagen - tänk vad man skulle hinna med på jobbet!! Fast arbeta dubbelt så länge för samma lön... Nja... Låter som arbetsgivarens dröm, mera än min...
Nej, jag tror faktiskt att jag skulle ha bäst nytta av dom just precis nu, så här på kvällskvisten. Mellan sju och tio ungefär. Om varje timme liksom fick gå ett varv extra runt urtavlan. Förresten kan vi göra likadant mellan sju och tio på morgonen också!! Det skulle vara helt perfekt!! Då blir det ju 30 timmar precis!!
Det var skolan som arrangerade, en inbjuden teatergrupp från Staden framförde en halvtimmes föreställning på temat ungdomar, alkohol och rattfylla.
Handlingen var som sådan att ett antal ungdomar i sådär 15-19 -årsåldern hade fest hemma hos en killkompis som hade föräldrafritt. Skratt och flams och trams så som det kan vara. Så kommer dom på att dom behöver cig ("för annars kan dom ju inte röka...") och ena killen som har bil säger att han kan köra till macken och köpa, det är så nära dit - men för långt för att gå... Ena tjejen är vääldigt röksugen och hejar på, medan killens flickvän är ytterst tveksam och kompisen som ordnat festen är helt emot. Såsmåningom övertalas flickvännen att ge med sig, festfixaren luras in i huset och dom tre övriga skyndar i väg med bilen. Naturligtvis går allt på tok - bilen voltar och slår runt. Flickvännen dör, tjejkompisen blir svårt skadad och killen som körde blir så klart helt förkrossad.
Niondeklassarna fick se samma föreställning tidigare på dagen, och fick precis som vi ta ställning till olika frågor i en så kallad fyrahörnsövning.
En av frågorna gällde vilket straff som föraren skulle få. Alternativen var:
Hörn 1) Inget straff - det är straff nog för honom att leva med skulden Hörn 2) Villkorligt, någon sorts samhällstjänst Hörn 3) Fängelse - precisera gärna strafflängd Hörn 4) Egen ide´
Av oss vuxna blev det några stycken i varje hörn, vi fick motivera och förtydliga våra val. Sedan fick vi, liksom barnen fått göra tidigare, föreslå åtgärder för att förhindra olyckan, och dessa förslag spelades sedan upp för oss.
Mycket intressant och välspelat. Och inte minst väldigt angeläget.
Vi ska på gåbortsmiddag i kväll och jag ska ta med mig efterrätten. Funderade länge på vad jag skulle hitta på, men så kom Afrodite till min räddning! Persikopaj låter ju jättegott! Men det är ju så med mig att jag har lite svårt att hålla mig till regler och recept. Vill gärna stoppa ditt lite extra och fylla på med lite eget... Funkar ibland och ibland inte, men jag har svårt att låta bli. Så alltså öste jag på med hallon ovanpå persikorna.
Och eftersom det ändå fanns vit blockchoklad med lime hemma så vore det ju synd och skam att inte använda den! Sen blev det ju blandas äggulor i cremefraichesmeten och då blev ju äggvitorna över och av dom kan man ju göra marängsmet och hälla över alltihop!
Sen är det bara att försöka grädda lagom länge samtidigt som man fixar håret och naglarna och bloggar lite... En timer med alarm är en nödvändighet, det har jag bittra erfarenheter av...
Men den här gången gick det ju riktigt bra! Lite glass till det där så blir det nog smaskens, hoppas jag... Puh! Det är jobbigt att baka!!
Titta bara på elvispen! Han ser ju alldeles slut ut stackarn...
Hupp!! En plötslig stickande smärta i hjärttrakten!! Jag drar snabbt efter andan och tänker det värsta. Livet passerar revy och tanken svindlar. Är det slut nu?! Redan??? Det känns som om ett vasst spjut vill tränga in mellan revbenen... Fast...vänta nu... Det..kanske..bara...
Arbetsmarknaden krymper oroväckande. En sådan klassisk barndomsdröm som att bli Upptäcktsresande är numera inte att tänka på. Det är ett dödsdömt, utrotningshotat yrke. För vad ska man göra när alla platser på jorden redan är upptäckta? Man kan förstås utforska rymden och andra solsystem, men om man föredrar den här planeten så blir det genast svårare. Eller finns det fortfarande en möjlighet att det finns ett orört hörn kvar någonstans i världen som lyckats hålla sig borta från mänsklig exploatering? Om det ska få förbli orört så är det väl bara att hoppas på att ingen någonsin hittar dit...
Äventyrare kan man förstås bli, om man nöjer sig med att utforska platser som redan är upptäckta av någon annan. Då blir det vägen istället för målet som blir det viktiga, att ta sig fram till avlägsna trakter på ett så extremt sätt som möjligt. Som till exempel att gräva sig tvärs genom jorden med en spade, och se om man verkligen kommer ut i Kina.
Helt plötsligt och utan förvarning har Sonen växt om mig med nästan en decimeter! Han som var en liten plutt, bara alldeles nyss. Hur fasen gick det till? Och varför har han inte sagt nåt?
Såna fasoner att smygväxa så där, bakom ryggen på Mor sin...
Fast skillnaden mellan 1969 och 1996 är ju faktiskt bara en fråga om hur man vänder siffrorna...
Jag har en kompis som sedan många år har ett färdigt manus till Sommarpratet i radio liggandes i byrålådan, just in case - ifall hon skulle få frågan. Det kallar jag att vara förberedd. Hon har valt ut alla låtar som ska spelas och som passande ska smygas in och falla naturligt på plats i historien. Jag hoppas verkligen att hon får sitt Sommarprogram, jag är säker på att det skulle vara fantastiskt att lyssna till!
Själv är jag mera inne på Dokumentären om mitt liv. Det lär inte bli någon kioskvältare precis, och eftersom historien förhoppningsvis ännu är långt ifrån färdigskriven så vet man ju inte hur det slutar... Men musiken kan jag ju fundera över i alla fall!
The soundtrack of my life rymmer inga såsiga ballader och smäktande smörsångare. Det handlar om puls och livsglädje och rytmiska moves. Att lägga tid och kraft på sånt som är roligt istället för på sånt man "borde".
Den här låten ska helt klart vara med på ett hörn!
Massor av vårfåglar har redan kommit!! Rena paradiset för fågelskådarna...
Titta, där är den Enbenta Stål-Storken! Den är väldigt ovanlig på dessa breddgrader!! Men den ser lite stel och frusen ut, tycker jag... Kallt om foten kanske?
Och den lilla Sothönan! Vacker i all sin enkelhet, tycker ni inte? Inte alls lika prålig som sin make...
Pärltuppen i parningsdräkt!! Det är ett väldigt kacklande och galande här i omgivningarna vill jag lova...
Och så till sist den lilla skygga Grönskvättsnäppan, som slår sin kristallklara drill!
Nu väntar vi bara på Kaffegöken, Ruggugglan och Storboven.
Har vi tur så kanske dom dyker upp redan till helgen...
I morse var det inte Finska Tanten i klockradion som väckte mig. Det var en helt annan klocka. Den biologiska. Dock inte min egen, som har tickat på rätt behärskat de senaste åren, utan jag talar om Stora Stövarlarmet. Hundhormonerna tjöt ut sin frustration så högt att det bara var att stiga upp, en hel timme före utsatt tid.
Det är som om all världens löptikar gjort gemensam sak och med utstuderad list bestämt sig för att driva just vår hund till vansinne. Hjärntvättad till ett viljelöst offer med glasartad blick och tungan hängande utanför mun. Han suckar och kvider och längtar och lider. Det är riktigt synd om honom, låter han meddela.
Moder Jord har varit på synnerligen dåligt humör på sistone. Lättretlig och irriterad. Hon exploderar och får utbrott om vartannat. Marken skakar och rämnar och raseriet sköljer i jättelika flodvågor över klotet.
Kanske är hon helt enkelt less på att ta hand om skiten som mänskligheten drar fram. Hon rensar och städar så gott hon förmår, och vad får hon till tack? Är det konstigt att hon tänder till? Att hon tar till basrösten för att få en gnutta respekt? Enough is enough! Vad ska en stackars Moder ta sig till när ingen lyssnar? Tänk att ständigt få alla sina behov ignorerade samtidigt som hon väntas tåla allt och ställa upp dygnet runt. Utsliten, utarbetad och missförstådd. Hon är kanske inte längre lika vacker och oförstörd som hon en gång var, men är det verkligen tillräckliga skäl för att behandla henne så illa? Kanske är det dags att ge lite tillbaka till den som har gett så mycket. Erbjuda en hjälpande hand och städa upp sin egen röra. Låta henne luta sig tillbaka en stund och lägga upp benen, och tala om för henne att hon är älskad.
I rätt sällskap pratar jag rätt mycket. Och lyssnar, vill jag i allafall tro.
Att prata inför andra är svårare - då lurar paniken oftast runt hörnet, jag tappar ord och sammanhang och det blir gröt i hjärnan. En övningssak, antagligen. Får försöka träna på det.
I måndags hade jag nöjet att vara med på en föreläsning med den här killen, som verkligen har talets gåva! Jösses vilken svada! Man blev nästan andfådd bara av att lyssna... Underhållande och ansträngande på samma gång.
Att skriva är en annan sak. Då finns tid för eftertanke och formuleringar. Man hinner väga orden och välja ut dom bästa. Utrymmet för missförstånd blir mindre.
När det kommer till allmänna kommunikationsmedel väljer jag hellre bussen än tåget. Det känns så mycket tryggare. Jag ser vem som kör och kan fråga vart bussen går. Jag får betala på bussen och slipper köpa biljett i någon konstig automat på perrongen.
Samma sak med tunnelbanan. Jag vet att det inte är svårt. Egentligen. Men ändå lite läskigt för en som är ovan.
Efter den iskalla upplevelsen på Ice Bar, hamnade vi på ett bättre ställe. Eller åtminstone ett varmare. Mysigt, eller hur?
Dom hade väsk-tema! Överallt var det rosa väskor, till och med i taket!
Häftigt! Påminner mig lite om den där ramsan: Andersson hänger upp hinkar i taket, Andersson hänger upp hinkar i taket... Säg det tio gånger i snabb följd. Kommer ni håg den? Kul va? ;D Väskor i taket låter kanske inte lika roligt, men det är mycket trevligare!
Ett litet tips bara: Prova inte gurk-drinken! Den smakade urk.
På lördagen åkte vi in till Schtoor Schtaan och shoppade loss lite. Det gick så bra att vi firade med en liten barrunda innan vi tog tåget hemåt. Och vart går man då, om man är en frusen norrlänning på besök i Stockholm och längtar efter våren?? Japp! Svaret är givet:
Tja...vad ska man säga. Det var ett sånt där infall som låter bra i teorin men som imponerar mindre i praktiken. Fast lite kul var det förstås, när man betraktar det rent idiotiska i att betala 180 spänn för att slussas in i ett litet utrymme med väggar och inredning av is, där det är fem minusgrader. Men Snövits-kappan som vi blev påklädda var riktigt fin tycker jag. Det ingick en drink också, som serverades i isglas av en huttrande bartender som med en dåres envishet hävdade att detta jobb var det bästa han någonsin haft, trots att vi gjorde vårt bästa för att få honom att erkänna motsatsen.
Han påstod att det brukar vara smock-knökfullt där inne, och att folk skulle stå i kö för att komma in lite senare på kvällen... Av den anledningen hade dom också satt en tidsbegränsning på hur länge man tilläts njuta av härligheten. Fyrtio minuter. Längre fick man inte stanna. Okej. Jag kan avslöja att vi inte hade några som helst problem med att uppfylla det kravet - vi var nog ute igen efter sex - sju minuter. Vakterna hånskrattade.
Fast vackert var det, det måste jag erkänna. Alldeles klar, gnistrande is från Torneälven. Temat för skulpturerna verkade vara teknik - mycket kugghjul och maskindelar. Och under den korta stund som vi var där kom det faktiskt två fransoser och en familj från Indien. Förhoppningsvis upplevde dom det hela som snäppet mer exotiskt än vi...
Förra fredagskvällen spenderades som sagt i Uppsala. Efter ett tips från Gun gick jag och bästa kompisen på restaurang Peppar, peppar där vi åt god mat och drack gott vin och pratade och skrattade i flera timmar.
Vi har en liten egenhet när vi träffas, att vi ofta bryter lite på olika språk när vi pratar. Vanligtvis blir det värre ju längre kvällen lider... Det börjar med lite Silvia-tyska, lite pölse-danska och hurtigruttnorska. Därefter brukar det fortsätta med lite frrraanskt chict yttal framemot efterrätten för att därefter urarta i rullebör-skånska och saunafinska. Plus ytterligare en tre, fyra döda språk om vi är i toppform. Och det är vi ju, så fort vi är tillsammans!
Denna fredagskväll kommer dock att avnjutas i hemmets lugna vrå. Inte fy skam det heller!
Uppsala tog emot mig med lite mer regn och lite mindre vår än förväntat. Dessutom lyckades jag tajma in precis den dagen dom stängde det gamla stationshuset.
Detta innebar bland annat att förvaringsboxarna inte gick att använda. På boxarna satt lappar med hänvisning till det nya flotta Resecentrumet strax intill, där det utlovades att det skulle finnas boxar en trappa ned vid toaletterna. Det lät ju bra, så jag rullade hoppfullt i väg genom sandhögar och grusgropar på smala brädbroar mot nybygget.
Gick in genom glasdörrarna och såg mig omkring. Ljust och luftigt. Inte särskilt mycket folk heller. Rulltrappan fungerade inte så det blev till att bära väskan nedför trappan. Dom få människor som rörde sig därinne hade nästan uteslutande hjälm på huvudet. Och snickarbyxor. Men för mig får väl folk se ut som dom vill. Tänkte jag, och klev över några rör och elsladdar för att nå fram till de efterlängtade förvaringsboxarna. Bara för att upptäcka att dom saknade dörrar.
DÅ började till och med en godtrogen norrlänning som jag att ana oråd... Ingen dörr?!! Hur ska man då kunna lägga i pengar och låsa in bagage? Det går ju inte.
Generat mötte jag byggjobbarnas roade blickar när jag släpade väskan tillbaka uppför trappan och tillbaka till gamla stationen där jag ställde mig i kö vid informationsdisken för att fråga efter alternativa förvaringsmöjligheter.
Efter en god stunds väntande kom jag fram till killen i kassan och fick veta att det inte fanns några. Fredagen den 9/4 fanns det ingenstans i hela Uppsala där man kunde låsa in en resväska.
Tydligen skulle man ha haft med sig en egen. Men inte hade jag tänkt på det heller, min slarver!
Så det var bara att dra bagaget med sig på stadsrundturen. Tur att min resväska är både snäll och lättstyrd. Så det gick ju bra för all del. Den hängde med på såväl shopping och bloggfika som resturangbesök och krogrunda.
Men liiite dumt var det väl att stänga det gamla stället INNAN man har öppnat det nya...?
Hade i min vilda fantasi trott att jag skulle kunna blogga lite under semes...hrmmm...jag menar Tjänsteresan men det kunde jag ju förstås inte, trots att jag faktiskt är lycklig ägare till en Aj-Fån.
Den tekniska begränsningen sitter således i mitt oförstående huvud och inte i själva telefonen. Hursomhaver är detta den pinsamma anledningen till min veckolånga bloggpaus, och ingenting annat...
Annars har det spekulerats friskt i möjliga orsaker, exempelvis att Cinderella skulle ha gått på grund, vilket jag kan dementera..Den flöt som en kork sist jag såg den i tisdags - och vad som eventuellt har hänt sedan dess kan åtminstone inte jag lastas för! ;D
Någon ny, långdragen bloggdejt var det alltså inte heller tal om - och som väl alla vet vid det här laget så var det ju Gun som jag träffade i Uppsala i fredags!
Vi satt på ett mysigt café som heter Landings, snälla Gun bjöd på fika och vi pratade i flera timmar! Det var verkligen spännande och jätteroligt att träffa henne i verkligheten. Vi har ju haft så gott som daglig kontakt genom bloggarna det senaste halvåret, så samtalet flöt på lätt och glatt!! Hon är verkligen en genomrar och trevlig människa, precis som jag trodde!!
Tack för all omtanke, och alla kommentarer jag har fått trots att jag varit "tyst" en hel vecka!! Ni är verkligen underbara - vilket tålamod ni har!! Det är precis som jag och Gun sa - det är en skön stämning här i vårt lilla hörn av bloggvärlden!! Välvilja och omtanke genomsyrar varenda kommentar, härligt!!
KRAM på er!
I'm BACK! Jag har massor att skriva om, och en del bilder också... Men först ska jag hasta runt ett bloggvarv och säga HEJ!!!
Enligt mina källor ska den hålla till i trakterna runt Uppsala, så dit tänker jag bege mig. Jag förväntar mig gröna gräsmattor, tussilago och uteserveringar.
I grunden beror min lilla tripp på jobbet. Men impulsiv och effektiv (?) som jag är förenar jag ju gärna nytta med nöje!! Så först hälsar jag på hos Bästa Kompisen! Det är ett Rent Nöje! Sjäklar, vad kul det ska bli!
Sen på Söndag till Tisdag blir det inköpsmässa ombord på Cinderella. Om jag inte ser upp ordentligt kan det nog råka slinka med lite nöjen där också mitt i allt jobbande..;D
Undrar om det verkligen kan bli för mycket av det goda? Det har jag hittills aldrig varit med om!
Det allra första intrycket av en annan människa består ju oftast av yta. Hur vi ser ut. Hur vi uppför oss. Hur vi klär oss.
Fel klädkod ger fel intryck. Glittrande långklänning på tisdagseftermiddagen i kassakön på ICA är lika fel som jeans och t-shirt på Nobelfesten.
Samtidigt ska man gärna sticka ut lite, för att inte försvinna i mängden. Men med stil. Vid klädvalet ska hänsyn tas till tillfälle, kroppsform och ålder...
Men Humör, då? Dagsform? Om man är glad och glammig en måndagmorgon, är det okej att klä sig därefter då? Utan att bli betraktad som underlig?
Vad finns det för regler att hålla sig till? Vem avgör vad som passar sig och vad som inte gör det? Och ifall det passar mig?
Det var en gång en liten flicka som var fem år och bodde i ett rött hus vid en grusväg. Huset låg lite avsides på landet så det fanns inga jämnåriga barn som flickan kunde leka med. Det gick ingen nöd alls på flickan, hon hade sin mamma och pappa och mormor, en massa djur och rätt bra fantasi, men ibland tänkte hon att det skulle vara kul med en kompis. En dag stannade brevbäraren till och frågade flickan om inte hon kunde springa över till ett hus längre bort med ett brev som han hade glömt att lämna.
I det huset bodde det sommargäster, såna som pratade stockholmska och egentligen bodde någon annanstans. Det kändes lite spännande att gå dit med brevet alldeles ensam, men flickan tog mod till sig. Och tur var väl det, för se där i huset bodde det en flicka som var precis lika gammal och som inte heller hade någon att leka med. Och sedan den dagen var flickorna de allra bästa vänner!! Den här historien är alldeles sann. Jag bor fortfarande kvar i det röda huset fast vägen är asfalterad nu och inte ligger det så avsides längre heller... Fast trettiofem år har gått är vi fortfarande bästa vänner. Hon är gudmor till våra barn och med henne kan jag tala om allt.
Kraaam, kompis! På fredag kommer jag!! Huuurrrraaaa!, vad kul vi ska ha!!
Efter en fredag som blev en söndag som sedan följdes av en lördag och därefter två söndagar i rad, känns det ju fullkomligt logiskt att det är...eh...Tisdag i dag!! (?)
Ibland händer det att min syster och jag känner för att utmana vår intellektuella kapacitet. Det händer inte särskilt ofta, men då och då till jul och påsk och midsommar händer det att storhetsvansinnet griper tag i oss och vi försöker oss på ett korsord. Det är ju så avkopplande och roligt. Vi anser oss bägge två som hyfsat allmänbildade människor som inte nödvändigtvis är dummare än andra. Vi brukar värma upp med något lätt, och oftast tar det stopp redan där. Som det gjorde i förrgår. Om det berodde på någon kemisk obalans i hjärnan på grund av alltför högt kaloriintag eller om korsordskonstruktören helt enkelt var fullständigt inkompetent, ska jag låta vara osagt. Men jag vet ju vad jag tror. Och inte är det vårt fel...men plötsligt blir nöjet snarare ansträngande och frustrerande.
"Gjort av fanstyg" - nio bokstäver.- Borde bli Korsordet, eller hur? "Är lår-lång" - fem bokstäver - Flera förslag, inget var rätt... "Stor med tofsar" - sex bokstäver- ??????
Det här korsordet är det däremot helt klart nåt FEL på! Ni ser ju! Men vi vägrar att låta oss nedslås och tar nya tag till sommaren. Någon gång ska dom väl lyckas få till ett korsord som faktiskt går att lösa...
Bloggeriet är det enda som det varit magert med under helgdagarna.
Den stackaren har fått klara sig med ett absolut minimum av näring och kärlek på sistone, och nu ligger den kraftlös och understimulerad och känner sig lååångt ifrån Fabulous... Dags för en räddningsinsats med andra ord!!
Rädda vad som räddas kan!! Konstgjord andning och hjärtmassage. Sjukdomskurvan ser iiinte bra ut... Bara det inte är försent!!
Får nog ge mig ut på en bloggrunda på jakt efter inspiration!
Så var påsken över för i år. Två kalasfina solskensdagar fick vi, med massor av frisk luft och rosor på kinderna. Ynglingarna har kört skoter runt, runt och tolkat efter med skidor och snowboard. Hunden har sprungit runt runt efter skoter och ungar, och katten har lurpassat på hunden och sprungit runt runt i största allmänhet. För oss innebär påsken just det - lättsam samvaro med familjen, fint väder och god mat.
Jag vet att det finns en kristen aspekt på det hela också, med Jesu död och uppståndelse, men i och med att påsken flyttar och byter datum varje år så har jag lite svårt att ta just den biten på allvar. En dödsdag är ju liksom absolut, tycker jag. Oflyttbar. Precis som en födelsedag. Det är ett fast datum oavsett fullmånar och borde därför rimligtvis infalla på exakt samma dag varje år.
I dag är det till exempel precis en vecka sedan våran Mix blev en hundängel. Om jag känner honom rätt har han också sprungit runt runt hela påsken. Fast i hundhimlen. Hoppas att han har haft lika fint väder som vi.
Liksom Gun har vi Sundsvallsbesök i helgen - kära syster med familj gör oss den äran. Det är alltid lika roligt när dom kommer! Otvunget, avslappnat och hjärtligt. Vi äter och pratar och äter och njuter av solskenet. Och äter. Och dricker lite vin. I dag dukade vi upp stora påskbordet. Innehållet varierar från år till år, frånsett syrrans silltårta som är ett stående inslag. Annars blev det rökt älghjärta, rådjursstek, sik och lax och ägg och räkor. Västerbottensostpaj och revbensspjäll och chokladtårta. Bland annat.
Mätt blir man alltid. Och rester blev det också över trots att vi var elva stycken till bordet, varav fyra storätande tonåringar. Så imorgon har vi det väl förspänt. Då kan vi sitta ute i solen hela dagen om vi vill, för middagen är redan klar! Det blir Restfest!
Ja jädrar, en sån resa. Dom kraftiga sidvindarna gjorde att jag blåste i väg ända till Fastlagsöarna! Tur för mig att det till slut dök upp ett gäng semmelskådare som jag fick lifta med tillbaka till Fastlandet.
Därifrån tog jag bussen och kom hem lagom till långfredagsfrukosten.
Alltså. Jag ber om ursäkt för att jag är lite sen, men det var både dimma och motvind större delen av vägen. Regnar gör det också, katten är våt och ilsken och det är inte utan att kärringen börjar bli det också! Kartan blåste all världens väg redan en bit norr om Örnsköldsvik, så sedan dess har jag flugit mest på känsla. Det har dess värre visat sig att jag tydligen är rätt så okänslig, för nu vete katten var jag har hamnat...
Marken är brun och fullständigt kal, utan minsta tillstymmelse till växtlighet. Det sviktar lite underligt under fötterna när jag går, men eftersom bränslet i kvasten har tagit slut är jag så illa tvungen att ta mig fram till fots. Inte en människa har jag sett heller, så det är väl troligt att jag är på fel ställe och har flugit alldeles åt helskotta.
Typiskt! Så fort man försöker ha lite roligt...
Jag klättrade upp på den högsta kullen för att få bättre överblick, och på vägen dit fick jag gräva mig genom nån sorts vit, tjock, kletig smörja som jäste ut ur klippskrevorna och när jag äntligen kom upp på toppen låg det ett tunt lager snö kvar där, trots att jag befinner mig så långt söderut. En ö verkar det vara i allafall, eftersom det är vatten på alla sidor. Det konstiga är att vattnet är vitt istället för blått. Det ser nästan ut som mjölk. Undrar om jag vågar smaka? Tja. Vad har jag att förlora, strandsatt som jag är på en skum ö mitt ute i Ingenstans. Hmmm. Det smakar som mjölk. Det ÄR mjölk!! VARM mjölk!! Finns det någon som vet var jag är?? Någon som kan hjälpa mig att hitta hem??
Jag har tagit ett flygfoto som kanske kan vara till hjälp. Hoppas att ni känner igen det.
