Uppsala tog emot mig med lite mer regn och lite mindre vår än förväntat.
Dessutom lyckades jag tajma in precis den dagen dom stängde det gamla stationshuset.



Detta innebar bland annat att förvaringsboxarna inte gick att använda.
På boxarna satt lappar med hänvisning till det nya flotta Resecentrumet strax intill, där det utlovades att det skulle finnas boxar en trappa ned vid toaletterna. Det lät ju bra, så jag rullade hoppfullt i väg genom sandhögar och grusgropar på smala brädbroar mot nybygget.

Gick in genom glasdörrarna och såg mig omkring.
Ljust och luftigt. Inte särskilt mycket folk heller.
Rulltrappan fungerade inte så det blev till att bära väskan nedför trappan.
Dom få människor som rörde sig därinne hade nästan uteslutande hjälm på huvudet. Och snickarbyxor.
Men för mig får väl folk se ut som dom vill.
Tänkte jag, och klev över några rör och elsladdar för att nå fram till de efterlängtade förvaringsboxarna.
Bara för att upptäcka att dom saknade dörrar.

DÅ började till och med en godtrogen norrlänning som jag att ana oråd...
Ingen dörr?!! 
Hur ska man då kunna lägga i pengar och låsa in bagage?
Det går ju inte.

Generat mötte jag byggjobbarnas roade blickar när jag släpade väskan tillbaka uppför trappan och tillbaka till gamla stationen där jag ställde mig i kö vid informationsdisken för att fråga efter alternativa förvaringsmöjligheter.

Efter en god stunds väntande kom jag fram till killen i kassan och fick veta att det inte fanns några.
Fredagen den 9/4 fanns det ingenstans i hela Uppsala där man kunde låsa in en resväska.



Tydligen skulle man ha haft med sig en egen.
Men inte hade jag tänkt på det heller, min slarver!

Så det var bara att dra bagaget med sig på stadsrundturen.
Tur att min resväska är både snäll och lättstyrd.
Så det gick ju bra för all del.
Den hängde med på såväl shopping och bloggfika som resturangbesök och krogrunda.

Men liiite dumt var det väl att stänga det gamla stället INNAN man har öppnat det nya...?