...kanske man med lite mycket god vilja kan kalla det vi har ägnat oss åt idag...

Allt var frid och fröjd i den lilla familjen fram till halvtvåsnåret då käre sonen plötsligt ringde och meddelade sin ömma moder att han missat bussen hem från stan och därmed behövde hämtning snarast.
Tjahapp.
Jag gjorde inte precis vågen av glädje, det ska erkännas.
Fyra mil enkel väg blir åtta tur och retur, lika med åtminstone en dryg timmes körning. Eftersom jag förväntades befinna mig på jobbet klockan tre var tidsplanen minst sagt pressad.

Efter att ha ringt länstrafiken och kontrollerat att så verkligen var fallet (eftersom sonen envist hävdade att han visst varit på plats i tid och på rätt ställe...) ringde jag jobbet och meddelade att jag eventuellt kunde bli liiite sen och satte mig småmuttrande bakom ratten till Pärlan.

Eftersom jag är härdad och van vid blinkande lampor på instrumentpanelen, reagerade jag inte nämnvärt när ytterligare två lampor plötsligt började lysa.... BIG Mistake, visade det sig för preciiis när jag svängt in på E4:an vid de första trafikljusen på väg in till stan så hostade Pärlan till och tvärdog!
Vred ratten åt vänster så mycket jag kunde och rullade in till vägkanten så gott det gick.

Tjahapp.
Bilen är stendöd och iskall och långtradarna dundrar förbi skrämmande nära där utanför. Snön faller, det börjar mörkna och sonen väntar på busstationen. Paniken lurar i handskfacket och med gråten i halsen ringer jag maken som sitter i en traktor mitt i skogen fyra mil bort. Han manar till lugn och besinning och lovar att komma till undsättning. Jag samlar ihop mig och vågar mig ut med varningstriangeln och sätter mig sedan bakom ratten i väntan på hjälp. Ringer jobbet, förklarar läget och ber dem skaffa fram en ersättare. Fyrtiofem kalla, insnöade minuter - sen kommer han äntligen, Min Hjälte, Räddaren i Nöden!

I sammandrag - hämtning av frusen son, byte av batteri och fläktrem och hamburgare på Max innan hemfärd.
Sitter nu bekvämt installerad i tjocksockor och filt i soffan med make, rara barn och en aladdinask.
Slutet gott, allting gott.
Inte klokt, att man ska behöva anstränga sig så för att få till en ledig kväll och lite kvalitetstid med familjen...:D