...är jag inte mycket till vare sig fotograf eller trädgårdsmästare.
Inte inredare, småpysslare eller hemmafixare heller.
Tur att jag inte är född på mormors tid, då man skulle kunna sy och väva och slakta grisar och kärna smör och krusa örngottsband och brodera dukar och bonader och monogram.
Tur att tiderna förändras så att ohändiga, ostrukturerade fruntimmer som jag också kan hitta en bekväm plats i tillvaron.
Utan veckohandlingar, storbak och stilrena feng-shui-hem.

Jag duger, alltså finns jag till, som dom gamla grekerna brukar säga.
Eller om det möjligen är Stattinskan...:DD

En tveksam sol anstränger sig för att bryta igenom molntäcket och just nu ser det faktiskt ut som om den ska lyckas.
Hunden är promenerad och utfodrad, liksom barnen som kommit i väg till skolan.
Maken och svärfar spikar vidare på garaget som förses med isolering och nya dörrar inför vintern.
Själv har jag sovit som en trasig kratta i natt, av någon anledning.
Jag börjar inte jobba förrän halv två, så jag tror minsann jag kryper ihop en liten stund till...
Jo, jag veeet att det är dumt, men jag skyller på att tröttheten grumlar mitt annars så goda omdöme.
Gäsp.
Så god morgon, som sagt.
Vi hörs när jag vaknar.

Regnet vräker ner, som kompensation för den torra sommaren som nu är till ända, åtminstone här uppe hos oss.
Daggmaskarna samlas i pölarna på asfalten och ångrar bittert att de lämnade sina trygga maskgångar.

Dagens färg är grå, och inpirationen och energin är inte på topp precis.
Det tar emot att orka lägga ens två strån i kors, så jag sitter nog kvar i fåtöljen med benen bekvämt i kors på fotpallen istället.
Med te och en kaka och Lillkisse i knät.
Kanske ska jag se en film eller läsa en bok lite senare, om jag orkar...

Föralldel, ni kan kalla mig Ers Slöhet.

Det går ingen större nöd på mig.
Och snart är det September och då vankas det minsann roligheter!
Personalfest, minsann den elfte september av alla dagar.
Och sedan bär det av till Bokmässan i Göteborg med bästa vännen den tjugotredje!
Det ska bli skoj!
Göteborg är trevligt, bara man aktar sig för spårvagnarna.
Och den här gången kanske vi hittar fram till Feskekörka, också...
Är det någon av er som ska dit?

Jag lade plötsligt märke till av vi har fått en uppstickare av okänt ursprung i rabatten.
Sakta men säkert har han arbetat sig uppåt, liksom lite i smyg.
Började från noll en gång som litet frö, och se bara på honom nu!



En grön och stilig rackare som pryder sin plats, eller hur?
Som sagt vet jag inte riktigt var han kommer ifrån, men det verkar helt klart vara en kille med ambitioner.
Han har mål i livet och har planer på att bli något stort.

Frågan är bara vad, och om han kommer att lyckas...?

Snipp, snapp, snut.
Så var sommaren slut.
Tack och hej, det var kul så länge det varade.
Säga vad man vill om hösten, men inte är den lika trevlig som sommaren.
Men å andra sidan är ju förväntingarna desto lägre, i den mån man har några överhuvudtaget...

Man vet liksom vad som väntar.
Regn, kyla och lövräfsning.
Mörker och storm i väntan på snön.
Vacker är den visserligen, det erkänner jag.
Och en riktigt vacker höstdag är en njutning, med hög, klar luft och fantastiska färger.
Men efter höst kommer obönhörligen vinter och om den tycker jag ..inte så värst.

Det luktar höst från kornåkern och dimmorna stiger ur sjön på kvällarna.
Fåglarna samlas till konferens på ladutaket och planerar årets resa söderut.
Själv kurar jag ihop mig med raggsockor och en pläd över axlarna.
Årstidernas växlingar tär på humöret.
Åtminstone så här års...

...för alla medkännande fina kommentarer med anledning av stackars lilla bäbiskissen.
När hjärtat ömmar för de små och värnlösa är det lätt att ropa hej innan man kommit över bäcken...
Fast trodde man inte att det skulle gå bra, kanske man inte ens skulle våga försöka.
Klart det är ledsamt och sorgligt när det inte blir som man hoppats.
Men tänk så mycket glädje man skulle gå miste om i livet om man bara vågade satsa på säkra kort.
Ibland misslyckas man.
Men oftare än man tror så lyckas man faktiskt.

Sen tror jag att ni har en poäng, Nattis och Janne och Annica.
Kanske var det så att Lillkisse Mios avoga inställning till nytillskottet berodde på att hon kände av att han inte var helt livsduglig.
Djur begriper helt klart mer än man förstår, och Naturen är vis även om den ibland känns onödigt grym...
Kram!

Men tyvärr sant.
Lill-Melkerkissen som åt så bra och var så glad och pigg blev plötsligt trött och slut och somnade in i mina händer i morse.
Kanske var han trots allt i allför dåligt skick för att klara sig.
Alltför liten och alltför undernärd för att lyckas komma ikapp.
Vi trodde verkligen att han skulle klara sig, ville det så gärna att vi nästan tog det för givet.
Fast vi försökte i allafall, även om vi misslyckades.
Gjorde så gott vi kunde och ville så väl.
Just nu känns det ruttet och orättvist.
Under dessa få dagar av babykisselycka hann han sätta små men djupa tassavtryck i våra hjärtan.
Vi saknar honom mycket.

Han har det fint och verkar trivas med tillvaron.
Äter och äter och går på lådan som en duktig kisse.
Spinner och kurrar och är allmänt kärvänlig.
Mio (som Lillkisse egentligen heter) är dock fortsatt skeptisk...
Lite konstigt, eftersom hon minsann välkomnade Storstövarlurken med öppna tassar, när han  flyttade in för två år sedan. Fast kanske hon bedömde hunden som ännu en undersåte i sitt Kattrike...och Bäbiskissen Melker kanske på något sätt  mera som en jämlike och blivande konkurrent om makten och härligheten..?
Tja.
Än så länge är han då verkligen inte mycket till hotbild. Även om han äter som en liten häst så är han långt ifrån någon muskelknippe.
Han känns som en liten kurrande kyckling i handen.
Men, som vi numera säger - bättre en kattkyckling i handen än en i skogen...

Titta vem som flyttade hem till oss i fredags kväll!



En liten, liten mager tufsig bäbiskisse som Sonen hittade ensam i diket sent på kvällen.
Uppskattningsvis tre veckor gammal och ännu en i mängden av alla de förvildade katter som bor i skogarna häromkring.



Just den här hade tur, för den fick följa med Sonen hem och flytta in.
I grevens tid, antagligen hade han inte klarat sig ensam där ute särskilt länge till. Utsvulten och med skarpa ryggkotor under den ostyriga pälsen.
Nu är den mätt och belåten, pigg och kelen och spinner som ett tröskverk.
Han vill ligga nära, nära och kryper gärna upp och lägger sig i halsgropen.



Cosmo hälsar nykomlingen välkommen med milda puffar och slickar.
Lillkisse (som kom till huset på precis samma sätt för så där en sju år sedan) är dessvärre inte riktgt lika hjärtlig i mottagandet... Tydligen har hon lyckats förtränga hur det var när hon själv var liten och försvarslös. Men det ordnar sig nog. Hon får lov att vänja sig, för nu är det som det är.
Nya bäbiskissen heter Melker och verkar trivas fint med sin nya tillvaro.



Sonen är lycklig över att ha räddat ett litet liv, samtidigt som han på ett smidigt sätt löste presentproblemet åt storasyster på födelsedagen.
När hon sarkastiskt frågade vad Lillebror köpt åt henne på sextonårsdagen pekade han nöjt på Bäbiskissen Melker.
Och Dottern verkar rätt nöjd med presenten...

I dag fyller Lillstrumpan sexton!!
Herremingud vad tiden går...

Solen skiner som sig bör denna dag, precis som den har gjort varje år den 20:e augusti, åtminstone sedan 1994.
Firandet får dock vänta till i morgon, eftersom jubilaren tillfälligtvis befinner sig på annan ort.
Annars bjuder traditionen att både syster och bror kommer tassande till föräldrasängen tiiiidigt på födelsedagsmorgonen och kryper ned i väntan på presenter...
(Jo...även det ickefyllande syskonet brukar ha fått en liten släng av sleven...)

Undrar om det är slut med sånt nu?
Myspysigt brukar det vara i allafall...
Nåja. Dom små blir stora, och tur är väl det.

I morgonbitti (lagom tidigt, tänkte jag) lockar jag med "hotellfrukost", vilket förövrigt är en av Sonens älsklingsrätter, näst Julbord och Påskbuffe´...
Bacon, äggröra, rostbröd, småplättar, färsk frukt, juice, yoghurt och flingor.
Sen vankas det smörgåstårta före hallontårtan.
Tårta på tårta, lök på laxen och grädde på moset.
Och så några små presenter på det...

Grattis, Gulljullan!
Vi älskar dig för alltid, hur stor du än blir!

Jag har som jag förut nämnt, inte särskilt mycket av värde i min trädgård.
Några ovårdade vinbärsbuskar, några trötta blomster och ett havererat rabarberbestånd.
Men hallonbuskarna har jag tack och lov inte lyckats ta död på än!

Inte är dom lika fina som på Mormors tid, men dom lever i allafall. 
På Mormors tid stod hallonplantorna välgödslade och stolta, uppbundna i snörräta rader med fladdrande silvervimplar som skrämde bort snyltande småfåglar.
Bären var stora, saftiga och maskfria.
Numera har dom förvildats och brett ut sig runt ett stenröse.
Bären har krympt ihop till halva storleken, men de är lika goda och härligt ljusröda som förr.
Doften av solvarma hallon är magisk.
Dottern fyller år på fredag och då vankas det hallontårta för sextonde året i rad.
Om det finns några kvar, vill säga...



Det finns nämligen fler än vi (och fåglarna) som tycker att dom smakar gott...



Förvinnande gott!



Fast det är klart att Cosmo också får smaka!
Bara han tackar fint efteråt.
Och det gör han.
Puss på dig, matte!

(Och så tänker vi inte mer på var den där nosen har varit, va? :-)

På restauranger, i baren och kanske till taxibilen, händer det väl då och då.
Att man ger dricks, alltså.
Det är ju liksom kutym och tradition.

Själv har jag aldrig fått dricks i jobbet...
Förrän igår!
Och en hel femhundring dessutom!
Kors i taket!!!
Han envisades och gick inte att tala förstånd med.
Okej..?
Jag delade förstås med jobbarkompisen, fast det kändes ändå konstigt.
Och ja, han var helt nykter och verkade vara vid sina sinnens fulla (nåja) bruk.
Och ja, jag hade kläder på kroppen...;D
Mycket ska man vara med om.

Var jag jobbar?
På bensinmack....

Det känns som om jag inte riktigt hinner med bloggeriet som jag vill.
Som ni märker går det knappt på halvfart.
Det är annat som kräver min uppmärksamhet och sen så är jag nog lite lat också...
Har försiktigt kommit igång med bokskrivandet igen efter sommaren, och så länge inspirationen rinner till så passar jag på att ägna mig åt det. Ännu är det mycket kvar, men omkring hälften är nog faktiskt avklarat.
Bloggen, och framför allt NI ligger mig givetvis fotfarande varmt om hjärtat, och jag räknar med att få till flytet även på den fronten såsmåningom.
Förövrigt är semestern slut fast solen fortsätter att skina där ute av bara farten.
Känns bra att vara tillbaka på jobbet igen, jobbångest är något som jag är lyckligt befriad ifrån.

Jo. Apropå förra inlägget om kräftfisket.
I lördags åt vi som sagt upp resultatet.



Titta vilka läckerheter!
Inte konstigt att dom lockade middagsgäster ända från huvudstaden!!



Kräftorna smakade alldeles utsökt i sällskap med västerbottensostpaj och övrigt smått och gott.
Och som ni ser gjorde vi oss till lite extra och dukade med linneduk istället för med tidningspapper...

I går kväll var det det dags igen, för det årliga kräftfisket!
Vädret och förutsättningarna kunde inte ha varit bättre!!



Ljuvligt varmt och en spegelblank sjö.
I vår sjö bor det dessutom flodkräftor, som är liksom är både större och finare och godare än simpla signalkräftor...



Först agnar man burarna med rå lever och sen kastar man i och väntar några timmar.



Här ligger flötena och guppar på rad.
Komsi, komsi alla små kräftisar....



Här blev det napp!
Ut med kräftorna och i med buren igen.
I väntan på nästa vittjning åker vi tillbaka till stugan och fixar lite mat.



Vad är det som kokar i grytan...?



Ja, än så länge är det mest majs och lök och morötter och paprika och selleri.
Och några rackarns superchiliheta korvar. Och så några kräftor förstås.
Voila`! Cajunkräftor! Precis som i Louisiana.



Det är noga med dukningen!
Plastsäckar underst, vedträn runt kanterna och så ett rejält lager med tidningspapper...



Sådär!
Nu är det bara att hugga in!!
Den här traditionen har vi haft vartenda år åtminstone de senaste tjugo åren.
Från början åt vi utomhus på marken, men man blir som bekant lite bekvämare med tiden...

I kväll blir det kräftskiva på riktigt, på traditionellt vis.
Det ska bli smaskens!!

...får man dricka vatten  mumsiga drinkar!



Här är det en Strawberry Daquiri som slinker ned utan större motstånd.

Fast egentligen skulle jag inte alls ha legat i den där solstolen eller druckit den där drinken överhuvudtaget, eftersom vi egentligen borde ha varit back in Sweden vid det laget...

Samma morgon vid kvart-i-fem snåret stod vi nämligen färdigpackade ute på flygplatsen i väntan på att bli ombordsläppta på planet då det plötsligt står "cancelled" vid gaten!
Flyget var inställt på grund av motorproblem, planet hade tvingats vända om till Oslo strax efter starten och något annat plan fanns inte att tillgå. En eloge dock, till Norweigian som under tiden passagerarna i godan ro väntade på flighten som inte skulle bli av, ordnade med transferbussar och hotellrum till 180 resenärer, så att allt flöt på smidigt när vi väl ställdes inför faktum.
Och hotellet... Tja, man kan väl säga att det blev ett par snäpp upp från stället vi bodde i från början!



Fem stjärnor minsann.



En hisnande havsutsikt från femtonde våningen!

Ganska snart fick vi reda på att vi skulle hämtas från hotellet först klockan 23, och att det skulle serveras både frukost, lunch och middag på flygbolagets bekostnad.
Hmmm....
Få se nu:
En extra dag med sol och bad vid lyxig pool.
Smaskig buffe i tjusig matsal med ett gränslöst generöst efterrättsbord.

Okej då.
Det får väl gå för den här gången...

...förresten, det där med vinet!

Jag menar, hur kan det komma sig att dom inte kan klara av att framställa drickbart vin i Grekland?
Eller i Turkiet, för den delen...
Villkoren borde väl vara optimala för den sortens syssla?
Vad skiljer dessa länder från de övriga vinproducenterna runt Medelhavets glittrande öga?

Spanien, Frankrike, Italien - underbara viner!
Grekland och Turkiet - vedervärdig smörja...

Why?!  

Jag har förärats en Award av den sköna Afrodite!
Med tanke på hur hopplöst inaktiv jag har varit under denna sommar i allmänhet och den senaste veckan i synnerhet så är det visserligen att betrakta som något oförtjänt och som ett smärre mirakel...men mottages givetvis med största tacksamhet!

Förresten har jag kommit på Afrodites hemliga skönhetsknep...
Jag hittade den på Rhodos, och plötsligt fick allt sin förklaring:


Nämligen...




Tadaaa!! Olivtvål! Vem kunde ana att det var så enkelt!?

 

Nåväl.
Angående Awarden, så var uppdraget/villkoret att berätta några okända (?) fakta om mig själv.
Så håll till godo:

1) Jag har två mestadels rara barn, dottern fyller sexton om en dryg vecka och sonen fjorton i november.
2) Jag har en mestadels rar man också. Vi firade kristallbröllop nu i juli.
3) Har varken trädgård eller gröna fingrar, däremot en mossig gräsmatta och gröna fötter - i allafall om
     sommaren...
4) Gillar inte öl men däremot rött vin, dock inte grekiskt....
5) Skriver hellre än jag pratar, bloggar hellre än telefonerar.
6) Tror människor om gott tills de bevisar motsatsen.
7) Reser långt och kort och så ofta jag får chansen.
    Härnäst bär det av till bokmässan i Göteborg. Nån som ska dit?

Jag delar med glatt hjärta med mig av denna Award till alla som har lust att ta emot den!
Dessvärre lyckades jag inte med att kopiera rätt award-bild inne hos Afrodite, så den som vill kan hämta den där eller helt enkelt ta med sig Afrodite-loggan här ovanför!

Kram!

Rhodos har ett fascinerande djurliv, med allt från fula små kryp...



...till coola katter och fladdermöss!



Te tå fina kittemittar!!
Undrar hur man lockar på dom på grekiska..?
Och varför man egentligen säger kiss-kiss-kiss åt dom på svenska!?

Och när vi ändå är nere på den nivån...



Visste ni att avlopp egentligen är ett grekiskt ord, som betyder lång, trång gång...?

När alla sittplatser är upptagna på en svensk buss, då ryms det inga fler.
En grekisk buss i samma situation är bara fylld till en tredjedel...
Så länge dörrarna går att stänga, finns det gott om plats, enligt principen hjärterum och stjärterum.
Eller snarare armhåla i ansiktshöjd...
Nåja, utsikten blev betydligt bättre när vi kom fram till målet:
Rodos gamla stad!



Först gällde det att hitta in genom ringmuren...



...och sen var det fritt fram att villa bort sig i dom smala gränderna!



TUR att vi träffade på en snäll farbror som försåg oss med en karta!



Nåja, kanske att han hade en liiten anings baktanke med det hela.
Men någonstans skulle vi ju ändå äta...



Detta fällde avgörandet. Grekisk live music vid bordet!
Vem kan motstå det?

Det kunde vi!
Att tugga maten i takt till Zorba och bouzoukimusic kan nog vara trivsamt dom fem första gångerna men i längden inverkar det negativt på matsmältningen.
Vi åt en bit därifrån istället, men kom inte undan riktigt i allafall.
Fast maten smakade bra - souvlaki och äkta fetaost, tzatsiki och kalamatesoliver...MUMS!



Efter maten gick vi runt lite till.
Det finns massor att titta på - och att handla, för den som vill det...



Och det vill man ju!
Själv fyndade jag en alldeles äkta (host) Prada-väska!

Sedan fick vi springa till bussen och hann precis i tid!
Vi var sist ombord på sista bussen, men det var ju ingen fara eftersom grekiska bussar ju som bekant rymmer hur många som helst...

Vi tar det från början.

Resan beställdes redan i december och i syfte att komma så billigt undan som möjligt bestämde vi oss för att flyga direkt från Luleå istället för via Arlanda och med lågprisbolaget Norwegian istället för SAS.
Hotellet bokades via samma hemsida och hipps vipps hade vi sytt ihop vår egen paketresa!
Plättlätt!
Nu var det bara att vänta.

Onsdagen den 28 juli var det så dags att ge sig av och dom 20 milen till Luleå flygplats avverkades i god tid inför avgången kl. 22.30.
Ankomsttiden beräknades till 04.15 enligt den grekiska klockan, och vi landade tryggt och säkert på utsatt tid.
De något udda avgångs/ankomsttiderna förklaras av att flygplatsavgifterna är lägre nattetid och därigenom kan biljettpriserna hållas nere.

Jaja. Snålheten och visheten och allt det där...



Vi lastade in familj och vänner och bagage i taxibilarna och efter en hisnande färd genom Rhodosnatten var vi framme vid hotellet. Eftersom allt var mörkt och släckt och igenbommat vid denna tid på dygnet, använde vi oss av ringklockan för att tillkännage vår ankomst.

Så småningom kommer mycket riktigt självaste hotelldirektören utfarande med håret på ända och en loppäten schäferhund vid sin sida. Yrvaket bläddrar han fram våra namn i hotelliggaren och konstaterar med sömndrucken stämma:
- Your luck just ran out! You´re EIGHT HOURS EARLY!!!
Vi står som nio gäspande fågelholkar i den nedsläckta receptionen och begriper ingenting. Vi har som sagt bokat hotellet i anslutning till flyget och utgått från att allt skulle flyta smärtfritt. Men vad göra?
 Som han själv säger:
- There are people sleeping in your room!

Hotelldirektören vinkar godnatt och pekar ut några väl insuttna soffor i "lobbyn" som vi kan sträcka ut oss på.

Fram på morgonkvisten flyttar vi ut till solstolarna och ser solen krypa upp över bergen.
Vi var i allafall FÖRST vid poolen den morgonen...



Och schäfern höll oss sällskap ända till gryningen!



To be continued...

Ett dygn försenade, men nu är vi i allafall hemma igen.
Skönt!
Det är härligt med semester, underbart att resa - men hemma är ändå hemma...



Hursomhelst har vi haft det bra och trevligt på alla sätt och vis.
Ätit gott och tillbringat långa, slöa dagar vid poolen och på stranden.
Promenerat i makligt tempo, njutit av omgivningarna och kontrasterna mot det svenska och hemtama.
Cikadornas öronbedövande konserter.
Små söta ödlor med guldfärgad kropp och turkos svans.
Dadelpalmer, olivlundar och citronträd.
Fladdermössens konstflygningar i gatlampornas sken om kvällarna.
Brännhet sand under fötterna och Medelhavets sälta.
Bogainvillea och hibiscus och herrelösa hundar och motorcyklister utan hjälm.
Och så vidare.



I kväll sover vi gott i våra egna sängar och i morgon förväntas vi antagligen laga vår egen frukost...
Sen blir det nog till att ta itu med tvättberget.
Återanpassningen till vardagen är ett faktum.
Fler inlägg i ämnet kommer att följa,  hot eller löfte avgör ni själva...
See you!