Sådärja, så var sviterna efter två veckors grovröjning lastat på släp och bortforslat till ändhållplatsen. Tack vare den tjugogradiga kylan var det inte direkt någon trängsel på sopstationen, så sorteringen gick snabbt och lätt.
Trasiga julbelysningar hit och pappkartonger dit och resten i brännbart...
Tack och adjöss med trotjänarna, som med tiden förvandlats från snyggt och praktiskt till hopplöst omodernt gammalt skräp.

För ett otränat öga märks kanske ingen större skillnad, eftersom det mesta av röran har hållits dold för omvärlden i diverse skrymslen och överfyllda källarförråd, men nu har jag i allafall hyfsad koll på saker och ting igen, och det ger lugn och ro  i själen.

En släng av julfrid, rent av.
Halleluja.

Tripp, trapp, tripp med huvudet före liksom...
Jag rusar på som renen Rudolf med fradgan skummande runt munnen och vildsint blick.
Städar och röjer och rensar som om livet hängde på det.
I lördags grep jag mig an julförrådet och innan kvällen hade jag faktiskt lyckats få till lite julstämning, både i och utanför huset...



Makens snöskor fick sig ett litet lyft!

Fast nu börjar jag äntligen ana slutet på städmanin, och på tisdag har jag bokat släpvagn för bortforsling av diverse trasiga hyllvärmare och andra onödigheter.

Sen ska jag minsann sjunka djupt ner i soffan och dricka glögg och tindra med ögonen.
Och odla skägget så att det växer sig lagom långt fram till julafton.

Det gäller att vara fokuserad när man har mycket att tänka på
(och lite med...)
Nu på lunchen måste jag hinna gå ut med hunden och hänga upp tvätten.
Bäst att se upp så att det inte blir tvärtom.
Då åker man nog på en utskällning...

Senaste veckan har jag varit mer eller mindre besatt av arbetsdjävulen, även kvällstid, vilket är förklaringen till bland annat bloggens tynande tillvaro.

Arbetet är i högsta grad både självpåtaget och oavlönat och därtill både kroppsligt ansträngande och själsligt utarmande, men icke desto mindre högst nödvändigt eftersom denna maniska arbetsiver som nu har drabbat mig med full kraft dyker upp lika plötsligt som oregelbundet. Det känns som om det är säkrast att passa på  och liksom smida medan järnet är varmt, för hipps vipps är förbannelsen bruten och jag blir mitt vanliga, slarviga, lata jag igen...

Det handlar om att röja upp bland gammal bråte, rensa ur hamsterförråden från källare till vind och kasta allt skräp och elände som man samlat på sig genom åren. Kartonger, plastbyttor, utnötta handdukar och gamla kläder. Trasiga resväskor, reklamprylar och urvuxna leksaker.
Det är inte klokt hur mycket som ryms i ett hus om man låter det gå några år mellan rensarräderna! Så fort jag blir klar i ett hörn av huset så börjar jag i ett nytt. Sopsäck efter sopsäck fylls och körs till återvinningen. Jag kan inte hejda mig, det är helt sjukt...

På kvällarna stupar jag i säng utan att orka så mycket som att ens starta datorn, men långsamt blir huset prydligare och trevligare och det är ju en ganska trevlig bieffekt av galenskapen...
Fortfarande har jag några kvällars jobb framför mig men jag börjar ana ljuset i tunneln.

I morgon kväll ska jag försöka städa mig in julsaks-förrådet.
DET, mina vänner kommer att bli en RIKTIG utmaning...

Så ni vill veta hur det gick på besiktningen?
Svaret är tack, alldeles utmärkt!!

Pärlan skötte sig fullkomligt lysande, liksom besiktningsgossen som knackade lagom hårt på rätt ställen och lyssnade på oljudet med välvilliga öron.
Tydligen är det inte fullt så illa som det låter, och det är ju tur med tanke på att folk ibland vänder sig om på gatan när jag kommer åkande. Kanske inte den mest smickrande formen av uppmärksamhet, men med stigande ålder får man kanske vara tacksam för det lilla...

Hur som helst fick Pärlan med beröm godkänt helt utan beska kommentarer!
Inte illa kämpat av en skamfilad, ålderstigen, egensinnig madam (bilen..)
Lite förvånande förvisso, men icke desto mindre glädjande.
Som belöning får hon övernatta i varmgaraget.
Det har hon faktiskt förtjänat.

Joppphii!!
Inventering på jobbet OCH bilbesiktning av Pärlan!!
All on the same day!
Tja pja.
Det ska nog gå bra.
Om man bara skruvar upp ljudet ordentligt på bilstereon så hörs det nästan typ knappt inte alls att det rasslar och skramlar nånstans baktill där under.
Gulp...
Wish me luck.

Eftersom strumpberget fortfarande inte hade sorterat sig själv fram på eftermiddagen, var det inte annat att göra än att ta tag i saken med egna händer.

Tidpunkten sammanföll på ett ytterst slumpartat vis med hockeymatchen på TV, och eftersom strumpberget låg beläget i köket kunde jag i lugn och ro ägna mig åt sammanförandet av vilsekomna strumpsjälar utan att behöva störas av upprörda svordomar alternativt usel orgelmusik och högljudda hurrarop.

Nytta och nöje i nån sorts skön förening.
Nåja.
17 - 22 blev resultatet i strumpsorteringsmatchen.
Alltså sjutton stycken Perfect Matches och tjugotvå hopplösa fall.
Resultatet i hockeymatchen blev väl nåt liknande, kantänka...
Tja pja.
Inte så pjåkigt.
Soppåsen blev mätt och belåten och familjen slipper få kalla fötter.
Och Skellefteå AIK får en ny chans på tisdag.

Maken ser på ett outsägligt dödstråkigt program om marmorbrytning på Discovery channel och tycker att jag borde visa lite intresse för hur saker och ting går till här i världen.
Jaha.
Något jag verkligen skulle vilja ha svar på, är den eviga frågan om var alla omaka strumpor tar vägen.
Det här är vårt strumpberg, som jag har att bestiga.



Skräckinjagande och ogästvänligt, men jag har förberett mig väl för uppgiften.
Kolhydratladdat med pizza och ett glas rött som motivationshöjare.
Nu ska jag ge dom en sista chans att sortera sig själva under natten, annars blir det soppåsen i morgon...

Ja, inte för mej tack och lov.
Maken ska på hockeykväll, inte jag!
Jag kan tänka mig tiotusen saker som är roligare än hockey.
Rensa avlopp, till exempel.
UTAN dammsugare den här gången...



Se bara så fint det blir!
Snart säger det bara SCHLURRRP igen, precis som det ska!
Några tag till med tandborsten, bara...



Sådärja!
Färdigt!
Fast borsten ser..ähum..en liten smula ansträngd ut.
Jag får väl försöka klämma ihop den så gott det går...
Om jag sköljer den noga i klorin och ställer tillbaka den i glaset är det säkert ingen som märker nån skillnad.
Synd att kasta en sån fin tandborste, när den duger att använda ett tag till...

Vems tandborste jag använde?
Säger jag inte!
Men är man inte hemma, så får man allt skylla sig själv...

Vid halvniotiden i går kväll, tyckte vovven att vi hade slöat klart och talade om att han minsann ville ut kvällskissa. Promenaden var redan avklarad, så det var bara frågan om en snabbvattning av nyponbusken ute på gården, vilket brukar klaras av snabbt och utan koppel. Jag slet mig loss ur soffan och tog mig an uppgiften, och medan vovven kissade runt knuten passade jag på att kasta sopor och sopa snön av bilen.
Vad jag inte visste var att det bakom nämnda knut stod ett ondskefullt rådjur och bara väntade på att locka ut den stackars lättlurade vovven på dåligheter...Eller, ja...Hursomhelst drog jycken som en vilt skällande avlöning ut i den becksvarta natten efter rådjurseländet.
Panik i kubik, maken på fötter och alleman till varsin bil med ficklampor i högsta hugg.
Efter två timmars iskallt letande på olika håll utefter ensliga skogsvägar undgick maken med nöd och näppe att bli översprungen av två skenande rådjursbestar och vem kom strax därefter om inte vovven himself.
Husse hade en viss...hrmmm..skärpa i rösten och klok som han är insåg han snabbt att leken var över.
Lite skamsen och mycket törstig kunde han slutligen återbördas till hemmets vrå till allas lättnad.
Några kramar och förmaningar och en helkroppsmassage senare så var han som ny igen.
Men hädanefter kommer det att vara koppeltvång även snabb-kvällskissningarna.
Vem vet var dom lömska rådjuren står på lur nästa gång...

TV-maraton i soffan, fiten upp till hakan och makens hand i min.
En skön, slapp söndag helt utan ambitioner och förpliktelser.
Det är svårt att avgöra om dagen bara gled förbi och försvann,
eller om den faktiskt blev fångad i all sin anspråkslöshet.
Nog finns det väl ett värde även i att göra ingenting,
i att hämta krafter och bara vara.
Att andas i takt och vila i stunden.
Slappna av.
Tids nog blir det måndag.

Vad konstigt...
Det kommer mystiska röksignaler från den där granen!
Eller om det är en buske...
En brinnande buske?!
Undrar vad den vill för nåt?



Titta där är en till!
Dom verkar prata med varandra.
Dom kanske gör upp planer för lördagskvällen.
Hålligång i skogen, liksom...
Eller inte.

Björken verkar mer angelägen än granen, om jag får säga vad jag tycker.
Granen har förstås fullt upp med alla kottarna och är inte ett barr intresserad.
Och i ärlighetens namn har björken inte mycket löööv att erbjuda heller.
Personligen så tror jag att den där björken är helt rökt...

Inte mycket av värde undgår mig (!?) och vid middagstid då riset skulle tillagas fastnade ögonen på detta:



I Sverige behövs det sex deciliter vatten för att koka ris åt fyra personer...



Men i Danmark dehövs det bara fem!!!



Samma sak i Norge, bara fem deciliter medan vi behöver sex i Sverige!!
Märkligt!
Häpnadsväckande!
Hur kan det komma sig?
Har vi mindre decilitermått här i Sverige, kanske?
Eller är vattnet drygare i våra grannländer?

Jag tror minsann jag är nåt stort på spåren...

När maken och jag flyttade ihop en gång i begynnelsen, hyrde vi lägenhet privat hos en tant som var världsmästare i serienysning.
Alltså, världsmästare när det gäller att nysa flest gånger på rad utan avbrott.
En gång räknade vi till trettioåtta, vill jag minnas.

Vi var djupt imponerade varje gång och räknade andäktigt krevaderna från tantens lägenhet där nedanför, tätt ihopslingrade i soffan, ty detta hände sig på den tiden då vi icke ännu hade en laptop i var sitt knä och därmed voro tillgängliga för andra förströelser...Som till exempel att räkna nysningar.

Själv satte jag precis mitt personbästa i nämnda gren.
Fjorton raka.
Ett blygsamt resultat i sammanhanget, kan tyckas men dock ett etappmål.
Jag räknar med att det kommer att ta några år till innan jag når toppen.
Hyrestanten var i allafall en bra bit över sextio när det begav sig.

Bilen är glad och nöjd för den har fått sova varmt och skönt
inne i garaget i natt.
Själv har jag sovit gott i min varma, sköna säng.
En bra start på dagen alltså.
Nästan för bra.
Egentligen vore det kanske bättre att börja lite på minus...
För då kan det ju liksom bara bli bättre!

Godmorgon på er!

Som Ama så påpassligt påpekade så är det ju en väldig skillnad på Snöskor och Snöskor...


Det finns falska Snöskor....



Och så finns det Äkta Snöskor.
Det är såna som vi har.
Eller snarare maken, som ställde ut dom på vädring...
Dom är snaaart färdigvädrade nu, bara liiite till för säkerhets skull.
Ähum.
Och skulle dom nu råka snöa över helt och hållet så är det ju ingen fara.
Han behöver dom ju faktiskt inte inte förrän till våren....

Hej!
Hur står det till i dag då?
Jo tack, här inne i värmen är det bara fint.
Men där ute snöar det så vitt jag vet...



Ett riktigt hundväder, finns det dom som tycker...



Men det vete katten...



...ingenting om.
Hon går inte ut när det snöar.

Inte för att jag vill skryta...
Men liiite stolt är jag allt!
Titta bara vad jag har fixat till, alldeles själv!!



En alldeles egen VINTERTRÄDGÅRD!!
Fint va?!



Dom här kallas PERENNER
(det betyder att dom övervintrar, men det SER man ju att dom gör...)



Och dom här har jag tyvärr glömt vad dom heter,
men dom ser ut att trivas i allafall, tycker ni inte?



Och det bästa av allt är att det är jättelätt!
Det är liksom bara att göra ingenting och vänta på snön,
och sen HIPPS VIPPS så har man en vinterträdgård!
Prova vetja!
Kan jag så kan alla...

...och hej och välkomna till Mörkrets Boning!!
Moahahahaha....
Eller.
Så kul är det väl inte när varenda glödlampa man tänder på morgonen bestämmer sig för att blixtra till och ge upp samtidigt.
I köket , hallen och trappen till övervåningen.
Och nej, det är ingen propp som har gått.
Det är bara slumpen.
Eller ödet.
Eller jag som är ovanligt laddad för att vara måndag....

Jag har smort in kycklingen med kolijox så nu lagar den sig själv i ugnen tillsammans med en potatisgratäng.

Dom ser ut att ha det varmt och trivsamt tillsammans.

Tack vare Dess-dia vet jag att kycklingen inte ska vara rosa,
så jag tänker steka den tills den blir gul...

Det kan visserligen ta sin tid med den som tycker att den får vänta för länge får väl ta en macka under tiden eller nåt...



Själv tar jag ett glas vin och hoppas på det bästa, det vill säga att hockeyn tar slut snart så att maken kommer hem någon gång.

PS. Det är svårt att fota mat. Antingen blir det reflexer i ugnsluckan eller så immar kameralinsen igen...Men skicklig som jag är har jag lyckats med en kombination av båda!

Mosshjärtan med kottar och bär från träden här hemma och en blomma från barnbarnets fjortonårsbukett får pryda gravarna i år hos våra alldeles egna "helgon".
I dag tänder vi våra ljus för Pappa/Morfar och Svärmor/Farmor.
Vi tänker på er ofta, ofta och glömmer er aldrig hur många år som än passerar.

Hoppas att Kungen har vinterfodrat kronan, för nu viner det isvindar runt öronen...
Även på Slottet finns det tydligen sprickor i fasaden som är svåra att täppa till ordentligt.
Fast i det här fallet är det är nog snarare den undermåliga underhållningen än själva underhållet som är problemet...
Så här i efterhand önskar han säkert att grabbgänget bara hade beställt in kakor till kaffet.
Och Damerna, vad fick dom till tack?
En t-shirt med texten Kunglig Hovleverantör...?

Nu mår jag nog bra igen, för jag har börjat tänka på mat.
Sen kom jag att tänka på att det finns en massa saker i kroppen som LÅTER som om det vore mat.

Blodplättar.
Halsmandlar.
Lårkakor, öronmusslor och fotsvamp.
Också en rejäl tåbira till det.

Hungrig, någon?

Jag är ju visserligen varken läkare eller biolog, men jag tycker nog ändå att somliga kroppsdelar och funktioner verkar onödigare än andra.

Det är nåt elände som bubblar runt och river i magen.

Vid den här tiden på dygnet önskar jag att jag vore en sådan där framsynt och organiserad kvinna som veckohandlar och planerar middagarna i förväg.

Istället improviserar jag i bästa fall ihop något ätbart, antingen i bilen på väg hem eller i affären.
Det händer då och då att jag lyckas knåpa ihop en inköpslista, men att den verkligen lyckas följa med till affären är desto mer sällsynt.

Dessutom tänker man dåligt när man är hungrig.
Inspirationen är nära nollpunkten och fantasin är nada.
Inte hjälper det att ringa hem, heller.

- Vad ska vi äta till middag? frågar jag och får en axelryckning till svar.
Maken jobbar sent och barnen är inte till mycket hjälp, fast hungriga, det är dom.
"Spelar ingen roll."
"Nåt snabbt och lätt."
"Vad som helst."
"Du har fria händer."
Konstruktivt så det förslår...
Konstigt nog blir det faktiskt mat på bordet varje dag, vete sjutton hur det går till.
Funderar på att uppfinna nån slags näringspiller som lösning på problemet.
Dom skulle finnas i en massa smaskiga smaker och liksom svälla upp till vanlig mat när man la det på tallriken.
"Oxfile' med grönpepparsås, sallad och potatisgratäng" - POFF!! - Färdigt!
Givetvis både himmelskt välsmakande och näringsriktigt.

Ett annat alternativ är förstås att beställa hem dom där färdiga matkassarna från nätet med medföljande recept (och inspiration?) fast jag tvivlar på att dom levererar hit ut till obygden.

I kväll har jag i allafall lyckats improvisera fram köttfärsbiffar som jag har tänkt försöka tillreda så fort köttfärsen har tinat tillräckligt, om jag inte svälter ihjäl innan dess förstås...

Med lite tur blir det rester över till i morgon.
För framsynt och organiserad, det blir jag nog dessvärre aldrig...

I söndags åt vi middag med nyfunna vänner från Frankrike.
Trevliga människor, god stämning och god mat.
Kindpussar på båda kinder och yvig gester.
Jag har läst franska i sex år, och även om det var väldigt många år sedan nu så hängde öronen med hyfsat i samtalen.
Munnen, däremot blir sorgligt förstummad.
Knappt ett enda ord kom över läpparna fast jag faktiskt vet ungefär vad det heter.

Så mycket bättre det vore om man bara vågade släppa loss och prata på utan att bekymra sig om grammatik och rätt ordföljd. När jag träffar en utlänning som stakar sig fram på svenska språket kräver jag ju inte att uttalet ska vara perfekt, utan uppskattar ansträngningen och gör mitt bästa för att förstå vad han menar.
Huvudsaken är ju faktiskt att man kan göra sig förstådd på ett ungefär.

Jag försökte smörja munlädret med lite vin, det brukar fungera men tyvärr inte den här gången.
Däremot drömde jag på franska hela natten efteråt, formulerade långa, korrekta meningar och var rolig och spirituell...
I drömmen alltså.
I verkligheten log jag rart och nickade förstående och var för övrigt rätt tyst och trist...
Fasen också så irriterande.
Nästa gång ska jag skärpa mig.

I dag fyller världens bästa Son år!
Fjorton stycken, har han hunnit bli redan.

Lång och ståtlig och grov i rösten.
Nära till skratt och ett hjärta av guld.
Omtänksam och välvillig och morgontrött och matglad.

Stort Grattis till vår fina, snälla pojke!
Hoppas att dagen blir precis som du önskar.
Vi älskar dig så.

Helgen har varit jättetrevlig, krogshow med Björn Skifs, shopping och god mat och gott vin.
Men nu börjar det väl bli dags att bryta loss klackarna från taket och inse att det är måndag igen.
Nu får jag se till att få någonting gjort!



Dags att dra sitt strå till stacken, liksom...



...som en duktig arbetsmyra.

Sådärja!
Så var det gjort...
Skönt, då kan man slappna av igen. :D