HURRRRAAAAAA!!!!




GRATTIS SVERIGE till ELVA MEDALJER!!
Snyggt jobbat!
Fast Maken ska också ha cred, han har trots allt gjort ett BRA jobb i soffan med att skrika fram dom till prispallen!!!

Och Grattis till mej!
Äntligen är belägringen av TV:n över för den här gången!

Här snyggar man till sig för att få lite uppmärksamhet....
Men det är klart vad har väl jag att sätta emot ett knippe vältränade karlar i trikåer..?

Sedan ville det sig inte bättre än att middagen råkade sammanfalla med nån skidtävling,
men eftersom Maken ju inte är fanatisk(?) på något vis gick han ju ändå med på att äta den kärleksfullt tillredda måltiden (tacos) i köket i stället för i TV-rummet.
Flott, va?
Ja, med vissa reservationer...



Som man brukar säga:
"...om inte Mohammed kan komma till berget, så får berget lov att komma till Mohammed..."

För er som eventuellt undrar:

Ja, här i Norrland är det fortfarande jul, här varar den verkligen ända till påska!
Och , nej - Maken heter inte Mohammed...

Grått ute, grått inne...
Känner mig rätt grå själv också, faktiskt.
Hmm.
Man kanske skulle ta och pigga upp sig lite?
Piffa till sig.
Så maken får nåt annat än OS att glo på..;DD

Få se nu...
Lite färg på läpparna...
...och så ögonen...
Lite lockar i håret...



Sådärja!!
Färdig!

No more Grå mus i vårt hus....

Vädret i Burträsk
Dagtid kl 15 – kl 18

-10°

Snø. Stille, 0 m/s. 0,8 mm nedbør.

...varför den här bilden



...anses vara mer provocerande än den här?



Kan nån förklara?

För älgarna nere på åkern bakom vårat hus har festen redan börjat.
Just nu står det sex jätteälgar där nere och kalasar på rundbalarna som maken ställt dit som rådjursmat.
Det går åt en hel del, en sådan vinter som den här.
Jag förstår dom så väl, det är bekvämt att gå till dukat bord.

Tur att rådjuren också får vara med på festen.
Hoppas dom får trevligt.
Och att maten räcker till.

Ps. Ser ni den vita älgen som är lite sen till partyt?
MYCKET ståtligt exemplar om jag får säga det själv...

Om jag vore en Bond-brud så skulle jag vara Octopussy.



Tänk vad man skulle hinna med om man hade åtta armar!!

Tanken svindlar...
Jag blir både skakad och rörd.

Enligt Wulffmorgenthaler!


Jepp.
Det är så sant som det är sagt...
Jag bloggar - alltså finns jag.
Så sa visst redan dom gamla grekerna, har jag hört...

Somliga minnen fastnar för gott.
Man kan redogöra dem i detalj, trots att det gått många, många år.
Ögonblick av lycka, glädje eller sorg.

Världshändelser, som inte har någon direkt påverkan på ens egen vardag.
Men man minns tydligt var man var och vad man gjorde.

När jag hörde på radion att Olof Palme hade skjutits till döds var jag på besök hos min syster i Sundsvall.
Jag låg på en madrass i vardagsrummet nedanför en stor Moraklocka som tickade högt.

När flygplanen kraschade in i Twin Towers stod jag och valde tapeter till vardagsrummet.
Dom hade TV:n på i butiken och det var fullkomligt ofattbart att se.

Tsunamikatastrofen fick vi kännedom lagom till annandagslunchen. Julskinkan tappade liksom smaken.

Och så familjehändelser - födslar och dödslar förstås.
Bröllop och festligheter, men också små triviala saker som fastnar i minnet och biter sig fast.


Smaken på smultronen och åkerbären vid dikeskanten, då vägen fortfarande var grusväg.
Lukten av rökt abborre och nytjärad roddbåt nere vid sjön.
Känslan av ett fjunigt bebishuvud mot kinden.

Det är sånt som man aldrig glömmer.

När jag var liten bodde Mormor på övervåningen i vårt hus.
Varje dag när jag kom hem från skolan gick jag upp till henne.
Hon hade alltid lagat småplättar, en hel massa, som jag åt med strösocker.
Varje dag.
Kanske blev jag lite trött på småplättar emellanåt, men jag sa aldrig nåt och Mormor frågade aldrig utan fortsatte oförtröttligt att steka småplättar åt mej, dag efter dag efter dag.

Uppe hos Mormor fanns det två dörrar i alla rum, så att man kunde runt, runt.
Genom hallen, in i köket, in i sovrummet (kammarn), in i finrummet och ut i hallen igen.
Ibland när jag kom upp till henne syntes hon inte till fast jag visste att hon var där.
Då gick jag runt ett varv och letade, med andan i halsen.
Jag hade nämligen varit med förr.
Hon brukade stå och lurpassa nämligen, uppflugen på en stol i något hörn, och hoppa fram med ett tjut och skrika BUUUU så att jag nästan svimmade av skräck och så slog hon sig på knäna och skrattade sitt glada skratt.
                                         
Min Mormor hade alltid klänning, oftast en sån där rock med krage och knäppning fram. Blommigt, i olika färger.
Tjocka beiga nylonstrumpor och tofflor som hon virkade själv.
Hon hade silvervitt hår som hon rullade med hårrullar och oftast hilka på huvudet.
Vanligtvis var den knuten i nacken, utom när hon lagade mat eller bakade, då var den knuten fram, ovanför pannan.

Min Mormor var liten och tunn, knappt en och femtio lång med härlig humor och ett hjärta av guld.
En arbetsmyra som skötte ladugård och jordbruk och hem och familj.
Hon var äventyrslysten och stod först i kö att följa med när det skulle åkas moped eller skoter eller när min syster skulle övningsköra bil för första gången.
Jag minns tydligt hur hon studsade av skotern i ett gupp och skrattande landade på rygg i djupsnön.
Min Mormor hette Paulina och lagade världens godaste småplättar.
                                                     

Dagens Wulffmorgenthaler!!



Inte bara vintern förtjänar vedergällning...

...med vintern kom ni på!

Allt från mysigt snöknarr under skorna till gemenskapen i Vädergnällandet.
Men det allra bästa med denna istidslånga,
permafrostkalla, snökaostyngda värstingvinter
är väl utan tvekan den
solskensfyllda, midnattssoliga, humlesurrande, blomsterdoftande, hjärtevärmande
oändliga underbara efterlängtade supersommar som väntar på oss under snöhögarna.

I år kommer den att gå till historien som den finaste någonsin!!
Minst lika historisk som vintern har varit.
Någon rättvisa ska det väl ändå vara?
Jag är rätt säker på att det fungerar så!!

Håll ut!

Om några månader är det Pay-Back Time!

Det finns säääkert nåt som är bra med att vintern är så här lång och kall.
Det tror jag nog.
Tänk, tänk, tänk...

Man får ha varma luddiga mössor och skojig reflexväst!
Det kommer rolig rök ur munnen när man andas!
Om man har glasögon på sig ute blir det imma på dem när man kommer in!
Och då ser man ingenting!! Kul va?!
När det är riktigt kallt får man rimfrost i håret!

Jaa...det var väl allt.

Jag tog mitt körkort 1987, i oktober bara några dagar efter att jag fyllt arton.
In the City of Burträsk, utan vare sig rondeller eller trafikljus.
Inget enkelriktat tjafs och inga övergångsställen heller.
Lätt match kan tyckas.

På Dagen D låg körkortet redan och väntade framme på skrivbordet i teorisalen.
Frågan var bara om man skulle få det eller inte.
Först var det uppkörning.
Spänningen var olidlig och uppkörningskontrollanten var fruktad, med rykte om att kugga vid minsta felsteg.

Minns att jag beordrades att köra ett varv runt byn och sedan svänga in på ett bostadsområde.

- Och så svänger du vänster där framme.
Varpå jag svänger till höger.
Det blir knäpptyst i bilen och jag hinner tänka att allt är över.
Innan han skämtsamt säger:
- Ja, ja det går ju lika bra att ta till höger...

Sedan var det bara några simpla teorifrågor som skilde mig från den efterlängtade rosa lappen.

Herregud så glad jag var när jag fick gå fram och hämta det!
Freedom, here I come!!
Jag körde runt i familjens Volvo 245 hela kvällen,
med stereon på högsta volym, utan mål och uppfylld av ett glädjerus.

I Norrland är körkortet nästan en nödvändighet.
Åtminstone förenklar det livet en hel del.

Jag är rädd om mitt körkort, försöker hålla hastighetsbegränsningarna och ser till att hålla mig nykter.

För tänk om jag skulle tvingas att ta om det!
Hemska tanke.
Dom nya vägmärkena verkar jättesvåra....!!

Guide till de nya vägmärkena

Snöstorm och minus tjugotvå.
Inspirationen lyser intensivt med sin frånvaro.
Ser tecknad film med barnen.
Eller...okej då...
Dom ser den med mej.
Riktigt kul, faktiskt!
UP!



Blir nog soppa till middag.
Med räkor och morötter och purjolök.
Varmt och gott.
Och lättlagat.
Passar utmärkt en slö söndag som denna.

...satt vi på flyget till Florida just nu!


Fyllda av förväntningar och reslust!
En härlig känsla!
I år vräker snön ner utanför fönstret och isvindarna viner runt husknuten.
Inte lika härlig känsla.
Mer en känsla av...DETRÄCKERMEDSNÖOCHMINUSGRADERNU!!!
Och KANDETINTEGESIGSNART!!!! och ÅÅÅÅÅVADJAGLÄNGTAREFTERVÅREN!!!
Nåja.
Den kommer väl när den kommer, antar jag.
Våren alltså.
Under tiden googlar jag karibiska kryssningar och bläddrar i resekataloger.
Drömmer mig bort och längtar.
Och den känslan är helt okej.

Sonen försökte vara rolig här om dagen....

Sonen: - Mamma, du har nåt på hakan!

(Jag gnider mig på hakan.)
    Jag: - Så, är det borta?

Sonen: - Neej...

(Gnider lite till)
     Jag: - NU då?

Sonen: - Neeej...men fortsätt bläddra så är du snart framme!!!
             
Kul kille, det där...

Möjligheternas Torg i Skellefteå står inför förändring, ifall kommunen lyckas skaka loss några skattekronor.
Förhoppningsvis blir det en förvandling till det bättre.
För mycket sämre kan det väl inte bli?



Eller hur...?



Rätt trist...
Trots ett halvhjärtat försök att liva upp det lite:



Statyn "Lyftet"
Eller Jättesnoppen, som den också kallas av någon anledning..?



Det här är ett av förslagen till förnyelse, en jättelik grönskimrande glaspuck mitt i alltihop!

Debattens vågor går höga!
Lokaltidningen Norran hade publicerat ett axplock av alla webkommentarer i dag, och några var riktigt roliga:

Sign. Arbetslös:
JO tack! Bygg en jättepuck på det som idag kallas torg. Så kanske jag får jobb. Nån måste ju hålla borta snön så det inte blir plättar av hela bygget.

Sign Olow:
Vi skulle kunna ha en fest varje sommar på torget! En fest där dåliga artister samlas och kör samma låtar som förra året och vi skulle kunna ha försäljning av riktigt riktigt dålig öl serverad i riktigt riktigt dåliga plastmuggar som går sönder och vi skulle kunna stå där, fulla och solbrända och skrika åt grannen som bara vågar sig ut denna enda fest och vi skulle kunna dricka jättemycket öl och alla skulle tycka att det var helt ok att gå omkring och raggla och kanske hosta upp en pizza i nåt hörn fast vi har fyllt 45 och vi skulle kunna skrålsjunga till stans "bra" coverband som kör samma gamla u2-låtar som för tio år sen och vi skulle även kunna ha ett fallfärdigt tivoli och den exotiska maträtten langos med lök. Åh vad mycket roligt vi skulle ha.

(Olow anspelar gissningsvis på Stadsfesten, som hålls i juli varje år!)

Och slutligen:

Sign. Hasse:
Tänk va lustigt de skulle se ut ifall kommunen bygger en jättestor dildo i betong och plaserar den på torget.

Hahahahaha!!
Vi må ha Världens Fulaste Torg i Skellefteå, men vi har i allafall HUMOR!!! ;DD

För att undvika eventuella missförstånd vill jag bara klargöra att
de bägge flugorna som gjordes på smällen i förra inlägget
inte kom till skada på något vis...

Det som åsyftades var en egen tolkning av talesättet att slå två flugor i samma smäll.
                       
Ingenting sexuellt alltså.

Ha!

Eftersom jag åkte på Utryckningen i God Tid
så fick jag tid över till en Uppryckning också!

Det vill säga hårklippning.
Drop in, förstås.
Någon måtta på framförhållningen får det ju vara.
Och korvbröden kom jag i håg också!

Inte illa!
Där gjorde jag allt två flugor på smällen!!                                   

Brådskande tjänsteärende!!
Blixtutryckning till Schtaaan!
Blåljus och tjutande bromsar...Skynda, skynda!!


Hemska öde!!
Slut korvbröd på macken!!
Så kan vi ju bara inte ha det!
Jag ilar!

Godmorgon!

Att vara marknadsknalle måste ju vara så långt från ett bekvämt kattliv som man kan komma!


Ett evigt packande av varor upp och ned i isande kyla och bitande vind.
Husvagnsliv helg efter helg fast utan tillstymmelse av semester.
Sida vid sida med andra som erbjuder precis samma varor till exakt samma pris.
Timme efter timme i skoterkängor och vargskinnspäls.

Och ska man tro knallarna själva så går affärerna uselt...

Men något måste det ju vara ändå, som lockar dom ut på vägarna igen, år efter år efter år...

Enligt Lillkisse finns det ingenting så förträffligt som att vara katt.

 

- Man får sitt eget hus med tillhörande personal.
- 24-timmars service, det är bara att jama så kommer dom.
- Ständig förströelse i form av lustiga hovnarrar, som även kallas hundar.
- Obegränsade jaktmarker med rätt att döda.
- Inga skyldigheter men fullständiga rättigheter.

Som pricken över i får man ett bedårande yttre som kan lura vem som helst...

Japp!
Jag är övertygad.
I nästa liv ska jag bli katt!

Och nästa, och nästa, och nästa, och nästa, och nästa, och nästa, och nästa, och nästa...

För som katt har man ju givetvis fördelar även här.
Dom vinner med nio-ett.

Om jag vore en sport så skulle jag vara...

...en SPORTBIL!!!
                                                    
En Ferrari.
Röd såklart.
Snabb och snygg.
Med krockkuddar och plats för hela familjen.
Och hundarna.
Fyrhjulsdriven.
Med dragkrok.


Det ni!
 

Parkeringsavgiften ska tydligen höjas i Skellefteå.
Förstår om det inte är av riksintresse, men jag kan inte låta bli att undra.

I Piteå parkerar man gratis överallt i tre timmar.
Sedan får man flytta sig lite och stå gratis i tre timmar till. Och så vidare.

Och när vi besökte Umeå en söndag härförleden,
stod vi fem timmar i parkeringshus med motorvärmare för tolv kronor.
Det kallar jag prisvärt.                  

I Skellefteå kostar det i nuläget tolv kronor i timmen att parkera utomhus i kylan.

Det kallar jag dyrt.

Hur kan det vara sån skillnad?

Vi mötte en sån här liten en på morgonpromenaden, vovvarna och jag.




Prickiga stövaren  blev alldeles till sig, skällde och levde rövare
som ett praktexempel på dåligt uppförande.
Han lyckades dra med sig den vanligtvis så förståndiga
Gammelmixen på dumheterna också.
Ett herrans oväsen var det, och trots att dom faktiskt ÄR världens snällaste och aldrig skulle göra någon illa så kunde man lätt få intrycket att dom äter små valpar till frukost....
                                    
Jag platsade hundrackarna vid vägkanten och väntade på att
valpen  med tillhörande husse skulle passera men
DÖM OM MIN FÖRVÅNING då dom sneddar över vägen och kommer fram till oss!

- Så, så ta det lugnt, förmanade karln sin lilla lurvtuss,
som forsade fram till mina skällbaggar i ett glädjerus fullständigt orädd.
Tuffingarna kom av sig fullständigt.
Blev alldeles tysta och visste inte vart dom skulle ta vägen medan den lille lyckligt hoppade runt fötterna på dom och nosade.
                                                           
Hahahahaha!!
Snacka om att bli nedplockade på jorden!!!
All heder åt den modige hussen.
Hade det varit min valp, hade jag aldrig vågat!

I dag är det ännu en sån där häääärlig morgon
när man studsar ur sängen
med ett brett leende på sina välformade läppar,
full av förväntan över vad dagen skall komma att erbjuda!

Eller hur?!!

Ni känner igen känslan, va?            

Inte?
Tog jag i för mycket...?

Tänkte väl nästan det.
Gäsp...

God morgon!

Mitt idrottsintresse, alltså?

Inte för att jag någonsin har haft något, men i dessa OS-tider blir defekten extra tydlig.
Lite konstigt anses det att inte ha koll på skidåkning hit och backhoppning dit.
Landsförrädiskt, nästan...

Egentligen borde jag ha skidåkning i blodet.
För det har jag ju faktiskt, om än lite utspätt...



Min mamma och Assar Rönnlund är ju faktiskt kusiner!

Men av det släktskapet märks dessvärre inte ett spår...

Titta, där är han ju!
Han håller sig minsann framme när det bjuds på tårta...
För er som eventuellt inte kan läsa myrstil kan jag berätta att Västerbottensosten fyller hundra år i år.

Hurra för den!



Den tillverkas bara här i Burträsk och kom till genom ett lyckosamt misstag.

Hmmm. Ungefär som jag då, kanske...?

En smaskig semla talar för sig själv!

Grattis Gun!
I dag är det verkligen din dag!

I morse var jag extra seg, vilket inte vill säga lite.
Två gånger fick finska tanten i klockradion ryta, innan jag förmådde välta mig ur sängen.


                                                       
Nya madrassen är så förbaskat skön att jag längtar efter att gå och lägga mig redan innan jag har stigit upp.
Fortsätter det så här måste jag ta i med hårdhanskarna.

Kanske några nätter på spikmatta kan hjälpa upp motivationen på morgnarna?
Då kanske man till och med är tacksam när finska tanten skriker...   

Godmorgon!!

...att det har gått riktigt hyfsat med skrivandet i helgen.
Det skrider framåt, sakta och osäkert...

Status so far:

1 död och 1 försvunnen och en massa frågetecken.
Hur ska det här sluta...?

I går hade vi gäster och jag hade lagat mat till ett smärre kompani...

Det gjorde ingenting, för jag älskar rester!
Så otroligt praktiskt och bekvämt.
Och gott är det också!

Så ikväll blev det repris på gårdagens middag:

Baconlindad kycklingfile' fylld med mozarellaost och basilika med friterade pommes frites.
Och så en sallad på det.

Och det blev faktiskt kvar av efterrätten också...

Tiramisu`!!
Mums!

Och tänk, vi blev precis lika mätta som i går!

OBS! OBS! OBS! OBS!
Detta innebär INTE att framtida matgäster på något vis förväntas hålla igen och ta halva portioner eller några sådana dumheter, bara för att jag ska slippa laga mat dagen efter...;DD

...ligger faktiskt här, om ni inte visste det!

Vid vår gistna, skeva sommarstuga utan vatten och el.
Med utedass och ogräs och flagnande fönsterfärg.
På alldeles lagom avstånd hemifrån, så att man kan hämta allt som man glömt.



Just i dag var det visserligen mer snö än ogräs, men det var en mysig utflykt ändå!



Det tyckte Mix också!



Och Cosmo!
Och alla vi andra också!

Utom möjligen maken som fick passa på att tömma utedasset....

Ha en härlig Alla Hjärtans Dag, allihop!
Eller en fin alldeles vanlig söndag - det funkar bra det också!

Lördagen tänkte jag ägna åt skrivande.
Mera på boken än bloggen.
Får se hur det går.
Bloggeriet är lockande - man ska bara titta lite och vips har det det gått några timmar.

Men det är ju likadant med skrivandet, tiden rinner snabbt iväg.
Bara man kommer igång så rullar det på.
Det är ju så roligt!

Undrar hur många jag ska ta livet av idag...?                                    

Vi ses lite senare!

Det går upp och ner, minsann.
Temperaturmässigt alltså.
I går morse var det -19 och i går kväll inte mer är -10.
Men så i morse var det svinkallt igen.
- 25.
Och ingen kupevärmare på eftersom det ju inte var så kallt igår.
Eller eftersom jag inte tänkte på att fixa till timerklockan.
Den sistnämnda förklaringen är den mest troliga..

Jag var förberedd på ett allvarligt snack med Surpärlan.
Relationen har varit minst sagt frostig en längre tid nu, även om det tagit sig på sistone.
Men att tvinga igång henne i iskylan utan föregående uppvärmning kan ju i sämsta fall misstas för en krigsförklaring och sätta ny fart på det kalla kriget..

Så jag går ut för att ta tjuren vid hornen det vill säga
hacka is, sopa snö, skrapa ruta och försöka hitta en kofot att bända upp förardörren med.

Och då ser jag att sladden faktiskt sitter i!
Bilen är varm och glad och då blir jag det också!!
Maken som åkte till jobbet redan vid halv fem hade uppmärksammat problemet och gjort en insats.
                                                                               
Gulle!!
Rosor och choklad i all ära, men en varm bil är den simpla vägen till mitt hjärta!

...så långt ögat kan nå...
Och inte regnar det heller!!
Och solen värmer faktiskt lite, lite...

Är det månne våren som är på väg?!!
Hoppas den skyndar sig.
Det är trots allt tjugofem minusgrader....

Min mammas granne har varit bortrest i tre månader, och när han kom hem i måndagsupptäckte han att hans bil var stulen.
Upprörd och förbannad lättade han sitt hjärta för mig på Macken.
Om ni undrar så köpte han frimärken.
Nån bil att tanka hade han ju inte, som sagt.
Jag visar mitt deltagande, naturligtvis. Det är ju förfärligt!
Att folk inte kan låta andras grejor vara ifred.

Jag frågar vad det var för slags bil.
En Saab, svarar han. 900.
Vit. Gammal. Och låst.
- Jahaaa...säger jag och ler lite.
Grannen har lite svårt att se det roliga, så jag måste förklara.



1995 var vi på semester i Skåne.
Bröllopsresa faktiskt, om sanningen ska fram.
Förövrigt samma resa som den där jag blev påflugen av en duva, men det är ju en helt annan historia.
Nåväl, våra vänner i Lund hade en Saab.
En vit 900, faktiskt.
Efter en utflykt på stan skulle vi ta bilen tillbaka till lägenheten.
Vi låste upp och packade in oss allihop, fyra vuxna och lilla dottern, som då var knappa året.

Nyckeln satt i tändningslåset, redo att vridas om,
då vår kompis A förvånat vänder sig till J som sitter bakom ratten och frågar:
- Men älskling, har du städat bilen?!
- Ehh, näää, svarar J undrande och tittar sig granskande omkring.
Långsamt ramlar insikten på plats.
Vi sitter i fel bil!
Vi sitter i en annan vit gammal Saab 900 som snällt låtit sig låsas upp med våra nycklar och förmodligen inte alls skulle ha protesterat om vi hade tagit den med oss hem.
Vilken de rättmätiga ägarna säkerligen hade gjort.
Alltså skyndar vi oss fort som attan ut ur fel bil och in i den rätta, som står och hånflinar några rader bort.

- Hmmm, nickar grannen. Det var ju roligt. Att höra att man har världens mest lättstulna bil, alltså.
- Hmm ja, säger jag förvirrat. Grattis!

Maken kom hem med en ny madrass i går.
En sån där som formar sig efter kroppen.

Och herregud så skönt jag har sovit i natt!!
Och så vansinnigt svårt det var att stiga upp i morse...

Det var bara en liten, liten fläck som skavde.
Undrar om det ligger en ärta där underst...

Eller om det bara är plånboken som svider?

Tuuusen tack för alla GRATTIS och snälla kommentarer!
Ni är bäst!
Och jag...;DDDDD

Näpp. Enough självskryt nu, det börjar stinka lite här...

Hädanefter får det bli mindre snack och mera skrivarverkstad,
om inte också den här stackars boken ska möta döden i skrivbordslådan.
Jag ska ta mig i kragen.
Redan till helgen!

It's a promise.
Både till Er och mig själv.

Nu gäller det!

Ja, kanske inte hela rasket precis, men ett HEDERSOMNÄMNANDE!!!

Inte fy skam, minsann!!!

Camilla Läckberg har alltså haft en deckartävling i tidningen Amelia under hösten.
Uppdraget var att skriva och skicka in första kapitlet till en deckarroman.
Första pris var en veckas skrivarkurs i Stockholm, och den vann jag inte.
Det gjorde den här tjejen, grattis till henne!

Och GRATTIS TILL MEJ!!!!  

För jag fick ett av tre Hedersomnämnanden!

Juryn, bestående av Forums bokförlag och Camilla Läckberg själv har alltså sållat och läst
och utvärderat nästan 600 insända bidrag
och bland dessa valt ut MITT som ett av dom fyra bästa!!

Helt otroligt fantastiskt roligt!

(Och när jag blir Deckardrottning så ska jag också bli snygg på bild, precis som Camilla...)

Hihihi, jag retas lite bara!!

Som om jag skulle kunna hålla tyst om en sån grej!!!
Knappast!
Jag, menar det händer ju inte dagligen precis...

Och, ja - jag lovar att bli bättre på att svara i telefon, Camilla!
Men stockholmsnummer, det brukar ju bara vara försäljare...

By the way, sonen gick omkring hela julen och var mäkta belåten
över att omnämnas som Grov Tonåring, nyss fyllda tretton...

Egentligen sa jag A redan före jul, i det här inlägget!

Och den som ringde då var ingen mindre än...


 CAMILLA LÄCKBERG!!!!!

Och så var det väl  inte mer med det.....

I en halvtimme har maken förgäves försökt knäppa en vettig bild på mig.
Det går ta mig fasen inte!!!
Jag blundar eller blinkar eller gapar eller räcker ut tungan.
Eller så skärper jag mig och sitter blick stilla och ser ut som om jag är livrädd för fotografen.
Det är jag ju inte, det ser bara ut så.
Och så försöker jag lätta upp det genom att le lite,
med påföljden att jag ser ut som om jag just fått en hjärnblödning.
Och det har jag ju inte, fast det ser ut så.

Det är helt otroligt att det ska vara så omöjligt!
Och det är inte bara som jag säger!
En liten tröst är att jag är bättre live...
Till slut gav vi upp och tog det som var minst dåligt.

Vad jag ska ha det till?
Det ni...
Det tänkte jag berätta en annan dag.
Kanske i morgon...;D

1989 firades tvåhundraårsjubileet av Franska revolutionen,
och inför dagen D - den sjuttonde juli skulle allt vara tip top.
Stadens stoltheter putsades och fejades så allt från Eiffeltornet till Notre Dame
var insvepta i vita tygstycken under renoveringsarbetet och givetvis tillfälligt avstängda för allmänheten.
Lite surt för två kulturtörstande backpackers som oss, men det fanns ju mycket annat att titta på.

Triumfbågen, exempelvis, den ville vi gärna titta närmare på.
Men...för att komma riktigt nära måste man korsa en åttafilig motorväg med fransk stadstrafik.

Livsfarligt är bara förnamnet!

Franska bilar har nämligen ingen broms.
Franska bilar har dubbla gaspedaler och signalhorn i stället.

När vi sprang för livet mellan bilarna och duckade för hyttande nävar och franska förbannelser,
undrade vi faktiskt över hur man kan placera ett sådant stort turistmål som Triumfbågen på en sådan idiotisk plats!



Men vi tog oss dit, med hjärtat i halsgropen och livet i behåll!!
Nöjda och glada tittar vi oss omkring, och upptäcker ett lämmeltåg av turister som kommer upp ur underjorden...

Det fanns tydligen en tunnel.
Okej.
Vi provade den på vägen tillbaka.

Fast det kändes lite fegt.

Sommaren 1989 tågluffade vi europa runt för första gången, maken och jag.

Bland annat besökte vi Paris.            

Minns att vi hittade ett riktigt billigt rum mittemot tågstationen Gare de l'est.
Man gick in på ett snabbmatshak, vidare genom en porrbutik och så en trappa upp.
"Hotellet" var antagligen en vanlig lägenhet från början, eftersom det fanns dörrar mellan alla rum.
Mot denna dörr stod sänggavlarna i bägge rummen placerade.
Detta blev väldigt tydligt nattetid, då grannarnas sänggavel dunkade rytmiskt och oavbrutet mot vår.
Rummet intill hyrdes uppenbarligen en timme i taget av en flitig flicka som alldeles tydligt jobbade hårt för pengarna...
Den gemensamma toaletten var ingen vacker syn, direkt.

Men Paris var underbart, och rummet var som sagt billigt.

I dubbel bemärkelse.

I dag ligger jag lågt.
Kurerar min svidande hals och snoriga nos.
Håller mig hemma istället för att hosta på arbetstid.
Ryggläge i soffan, te och macka och en god bok.
Lillkisse som värmer på magen.
Ska försöka blogga lite också.
Om jag hinner.
                                                    
Jag har fullt upp, som ni hör.

Angela Merkel gör succe' i de tyska folkhemmen.

Som citronpress!

Tydligen är hon helt oöverträffad i konsten att krama fram syrligheter...
Fast ganska söt ändå, eller hur?

Tack vare kartan hittade vi till middagen utan problem.
Italien ligger närmare än man tror!
Det är sant som man säger, att världen är liten.

Bordet stod vackert som vanligt vackert dukat, denna gång i de italienska färgerna.

Ruccolasallad med mozarella och grissini lindade med parmaskinka till förrätt.
Sedan en fantastisk spaghetti carbonara och så cassataglass på det.
Proppo mätto...

Julia tog några bilder på maten!


Som vanligt hade vi lite uppgifter också, denna gång var det att tyda italienska texter.
La Bella Carina (som för övrigt fyllde år också, Grattis!) hade förberett små lappar,
både på italienska och med den svenska översättningen.
Det gällde att läsa den italienska lappen med hjärta och inlevelse
så att de andra kunde gissa vilken översättning som var den rätta.

Bland annat dessa texter avverkades:

Du snarkar som en cirkelsåg, men jag tycker om dig ändå!

När månen speglar sig i ditt öga, som en bit pizza, då vet man att det är kärlek!

Kloka ord, och en mycket trevlig kväll!

...från Italienska Republiken!!!

Spännande! Vad kan dom vilja..?

Välkommen på en Italiensk supe´!!
Trevligt! Men var då?




Tur att dom hade skickat en karta... då hittar vi nog.

Mmm...en massa smaskens!
Bellissimo!!
Mille grazie!!

Ciao e arrivederci!

Ställde en ödmjuk liten fråga till maken igår kväll,
och möttes av ett flatskratt.

Djupt försjunken i såväl soffhörn som kvällstidning undrade jag lite försynt:

-Eeehh, är det nåt OS eller nåt på gång snart eller..?

Tydligen var det det.

Skönt!
Det lär inte bli några storverk uträttade den här helgen heller...




Ha en riktigt bra helg allihop!!

Vi har sophämtning på fredagar.
Jättesvintidigt på morgonen, så soptunnan ska dras ned och ställas vid vägen redan på torsdagskväll.
Vi har två tunnor, en grön för brännbart skräp och en brun för matavfall.

Varje tunna töms varannan vecka.
Och HÄR börjar problemen.
Vilken tunna töms vilken vecka?
Brun?
Grön?
Ingen aning.
Att det ska vara så förbaskat svårt att hålla reda på.
Vi har ju ändå 50% chans att få det rätt.
Det är rätt hyfsade odds.
Hur kan det då komma sig att det blir 100% fel?

I dag har vi helgarderat.
Båda tunnorna står framme för säkerhets skull.
Borde väl bli 100% rätt.

Eller 200% fel...

Nåt som såg ut som en tanke smet just förbi.
Snabb som sjutton var den, hade inte en chans att hinna upp den.

Undrar vad den handlade om?

Nåt riktigt smart, antagligen.
Ännu ett genidrag som världen gick miste om.

(För inte var det väl bara en dammråtta...?)

..en bok skulle jag vara telefonkatalogen.  

Jag har ett otroligt sifferminne,
och glömmer aldrig ett nummer...

Recept på hundavel:

Tag 1 hundmamma och korsa med en räkpappa...               



   +       =   

Ja, inte vet väl jag hur det gick till rent praktiskt, heller!
Hundmamman kanske simmade lite i havet en dag när räkpappan flöt förbi...
Och så gick det som det gick.

And the rest is history.

Trettiofyra mil och 27 minusgrader.
Femton renar som höll sig snällt vid vägrenen.
En halvkul kursledare som repeterade urgamla sanningar.
En hyfsad lunch och kaffe efteråt.
Hittade dit och hittade hem.
Inga missöden.
Skönt att vara hemma.

...dit ska jag i morgon.

Till Lycksele, alltså.

På kurs, igen. Säljutbildning för hundraförtonde gången.
Sjutton mil enkel väg och sen lika långt hem igen.
Hoppas vägen är plogad och att det slutar snöa.
Och att älgarna och renarna håller sig borta från vägen.
 
Och att jag hittar dit.
Och hem.

Om jag vore ett statligt bolag...
så vore jag nog SJ.



Ständigt försenad och ibland spårar jag ur...

Idag är det inte mycket kunder i butiken, på grund av kyla och snöoväder.
Chefen är också borta,
så idag kör vi musicaltema för att hålla värmen.
Yviga rörelser och hoppsasteg.

Vanligtvis arbetar vi istället.

Maken sitter bänkad framför ett TV-program om längdskidåkning.
Jag sneglar upp från datorn, med genuint ointresse.

Imponerande men för mig ack så obegripligt att människor frivilligt
kan välja att slita och ta ut sig så för möjligheten att kanske kunna ta en medalj.
Sommaren innebär hårdträning och vintersäsongen är fylld av tävlingar.
Semester kan möjligen komma i fråga en vecka på våren.

För övrigt består livet av gröt, svett och klistervalla.
Pulskontroll och blodsmak i munnen.
Och dom gillar det.

Obegripligt, som sagt.
Men imponerande.

För ganska precis ett år sedan var vi i Florida för andra gången.
Också denna gång besöktes ett antal nöjesparker,
och på dessa parker besöktes ett antal biografer som visade filmer i 4D-format.
Film i 4D är onekligen ett snäpp till.
Det är 3D with a twist.

Exempel: 

Shrek fiser och det luktar verkligen Träsktrollsskit...

Någon nyser och genast sprids ett förkylningsliknande vått duggregn över publiken.
                                    
En myrstack exploderar och småkrypen sprids i alla riktningar.
Plötsligt känner du hur det kryper under dig på stolen du sitter på...

Råttinvasion! Det myllrar över biografgolvet, du känner vinddraget och svansarna över dina fötter...
                      
En kanonkula avfyras och tryckvågen blåser bokstavligen av kepsen på gubben bredvid!

Brinnande facklor kastas ut i biosalongen och värmen får publiken att rygga bakåt.
                                                                                                        
Specialeffekter in real life som får en att skrika av förvåning och obehag.
Visserligen såg vi bara  tecknade Disneyfilmer på detta vis, men tänk vilka möjligheter..

Undrar just hur en Avatar luktar, egentligen..?