Pumpagubbar och Trick or Treat i all ära, men när jag var liten var det annat som gällde.
Källarspöket, Brunnsgubben och Näcken huserade i omgivningarna.
Visst tvivlade man på att dom verkligen fanns, men Helt säker var man inte. Så alltså höll man sig borta från källaren, brunnen och strömmande vatten, vilket ju också var meningen. (Detta hände sig när jag var i fyra-femårsåldern, och Näcken inte var intressant på det sätt som han kanske skulle ha varit idag...) Buagubben var en opålitlig rackare som kunde dyka upp lite varsomhelst.Vid vägar och i trafiken. Om man inte satt still i båten eller balanserade för nära kanten på Storstenen. Men dom vuxna visste när han var i närheten och därför gjorde man bäst i att inte ströva iväg för långt från dem.
Smart va? Tyvärr skulle väl dagens ungar aldrig gå på det, trots att det nog finns mer att vara rädd för nuförtiden. Vad ska man nu skrämma dom med?
Jo, Fula Gubben, förstås. Han finns ju på riktigt dessvärre och han är fasen så mycket mer skrämmande än en pumpa.
Alla helgons dag. Sista dagen i oktober, kallt och blåsigt.
Jag tänder ett ljus för Pappa. I december är det femton år sedan. Två dagar före jul. 61 år gammal. För tidigt. Alldeles. Saknar hans skratt och hans värme. Omtanken. Dom hårda kramarna. Saknar honom för barnens skull. Morfar. För Mammas skull. För mig och min syster.
Jag tänder ett ljus för Svärmor. Åtta år sedan. Barnens farmor. 61 år gammal. För tidigt. Alldeles. Saknar henne. Glädjen. Värmen. Omtanken.
Äntligen fredag - inte en minut för tidigt!! Nu är maten lagad och uppäten, disken bortdiskad, hundhåret bortsuget och tidningshögen bortrensad. Släcker man bara lyset så ser man inte resten av röran, och då kan jag äntligen slappna av. ETT värmeljus, blir nog en lagom. Så där. Fredagsmysigt. Funderar lite på att ta ett bad i vårt numera mycket sällan använda bubbelbadkar. När jag rensat bort all smutstvätt som hamnat där istället för i tvättkorgen..Grrr. Hett vatten och mycket skum. Ett glas vin och en god bok. Eller...? Jag kanske kan blogga i badet? Lite fukt ska väl en dator tåla? Vi har ju jordfelsbrytare. Då är det väl ingen fara?
För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om Livets små förtretligheter. Dom är rätt många och vanligt förekommande, men i rättvisans namn tänkte jag att jag även skulle uppmärksamma motsatsen.
När det blåser medvind.
Jag håller mig i det lilla, triviala formatet, vardagsplågorna som man emellanåt besparas.
Som när man vaknar till mitt i natten, sneglar på klockan och med ett leende inser att man får sova några timmar till. Det är gott. Och en extra krydda gives när maken börjar snortidigt (04:30) och man bara kan vända sig och sova på det andra örat. Nästan ännu godare...
När man lastar famnen full av mjölkpaket på konsum för att man tror att det ska gå snabbare än att lägga dom i kundvagnen ett och ett...?..och tappar två av dom i golvet - och dom HÅLLER!!
När man tvättar jackan med mobiltelefonen i innerfickan, och den överlever! Mobiltelefonen, alltså. Och nej vissta, ja. Det gör den inte.
Idag restes årets gemensamma julgran av tre arbetssamma kommunalarbetare. Stor och ståtlig pryder den sin plats mitt i byn. Dom lyckas varenda år. Kanske lättare att hitta en snygg jättegran än en snygg i normalstorlek. Min svärfar utmärkte sig i många år genom att konsekvent bärga hem den fulaste gran han kunde hitta från skogen. Lång, smal, gles och utan grenar på en sida - det var hans standardmodell, år efter år. Själv påstod han alltid att det var den bästa han kunde hitta, varpå sonen (maken) skickades ut i sista stund för att rädda julen och familjehedern. Med tiden har förloppet rationaliserats på så sätt att svärfar helt befriats från granplikten, varpå hela ansvaret lagts på min make, som ju även förväntas hitta våra egna granar (en ute och en inne). Svärfar lägger sig bekvämt tillrätta i TV-soffan och ler i mjugg åt sin egen list. Min morfar, som jag dessvärre aldrig hann träffa, hade för brukade skjuta av julgranen. Han påstod att den höll sig grön och frisk längre då. Tror nog att han tyckte det var roligare också.
Min mor har för vana att se ut julgranen redan i maj månad. Hon tycker att det är lättare att se hur dom ser ut innan snön har kommit, och det har hon ju förvisso alldeles rätt i. Men inte ens här uppe i norr väntas snöfall föränn i oktober. När hon har hittat en gran som faller henne i smaken gäller det att märka ut det på ett tydligt men ändå diskret vis. Detta kan exempelvis innebära att man knyter ett snöre i en närliggande gran, för att förvilla eventuella grantjuvar så att dessa inte ska få ögonen på Fingranen.
Det var så hon hade gått till väga den julen för länge sedan, då min pappa fortfarande var i livet. Han gav sig iväg för att hämta det utsedda praktexemplaret, med ett snöre i en björk som riktmärke. Döm om hans förvåning och förfäran när han upptäcker att Fingranen är jämnad med marken, kvar är bara en liten stubbe! Någon missdådare har knyckt deras gran mitt framför näsorna! Djupa stövelspår i snön leder ut till vägen, och pappa kliver efter, mest av nyfikenhet. Bilspår och granris vid vägkanten vittnar om bortrövandet. Så faller hans ögon på ett föremål i snön. En kvarglömd yxa. Med ägarens namn och telefonnummer skrivet med svart spritpenna längs med skaftet. Pappa brast i skratt och högg sig en annan gran. Yxan fick ligga kvar i snön.
Det är ett evigt kvackande på åkrarna runt vårt hus. I flera veckor har svanarna och gässen haft rådslag och det verkar dra ut på tiden. Det är många röster som vill göra sig hörda. Många åsikter att ta hänsyn till. Man kan bara gissa sig till hur snacket går.
-Måste vi flyga till Spanien i år igen? Vi åker ju alltid dit!! -Ja? Och? Jag tycker det är fint där jag! -Jag har hört att Thailand ska vara så trevligt. -Nej vet du vad! Sån värme står jag bara inte ut med! -Jag orkar inte flyga så långt... -Jag tycker vi flyger norrut i år! -Där fick vi det bekräftat - han är inte klok! -Ha ha kvack ha! -Varför ska bara du bestämma? -Ja, varför ska du alltid flyga först i plogen?! -Varför,varför, varför! -För att du inte hittar pucko! -Om det inte vore för mej skulle ni aldrig komma någonstans överhuvudtaget!' -Sådeså,sådeså,sådeså! -Hörni, jag tror jag stannar hemma i år...
Solresor i ära, men jag är glad att jag inte är fågel. Av en miljon uppenbara anledningar.
Dottern har varit på novemberlovsutflykt med en kompis till äventyrsbadet Pite Havsbad. En massa kanor och pooler, jättekul tycker i allafall barnen. Pappor också, oftast. Ett fint hotell ligger i samma byggnad, så har man tid och råd kan man göra en nöjeshelg av det hela. Showuppträdanden och spaavdelning, ja det är ingen ände på lustifikationerna.
Kom att tänka på när vi en gång för 7-8 år sedan gjorde en sådan övernattning tillsammans med vänner.
Efter en sen kväll (för oss vuxna) och en (för)tidig frukost var barnen mer än ivriga att komma iväg till badet. Eftersom faderskapet var något segt och långsamt i starten fick även sonen, 5 år, följa med in på damernas.
No problemo, vi svidade om och sonen snabb och ivrig struttade iväg mot duschen. På vägen dit passerar han en tjej som står framför spegeln och blåser håret, endast iförd minimala stringtrosor. Eftersom tjejens stjärtparti hamnar precis i sonens ögonhöjd, och han uppenbarligen aldrig har sett något liknande tvärnitar han förvånat.
Efter ett ögonblick av häpnad sansar han sig dock och tar till orda: - Men hallå? Vet du om att dina trosor har åkt in i stjärten? Tjejen, stelt leende och något besvärad: -Hmm, jo men det ska vara så. Sonen: - Men dom är ju ända inne! Ska jag hjälpa dej att dra ut dom? Tjejen sammanbitet men vänligt: -Tack, men det behövs inte! Sonen rycker på axlarna och struttar vidare in i duschen där jag kämpar med att hålla masken. -Vet du mamma, hon hade trosorna i stjärten och så sa hon att det skulle vara så. Men det ska det ju inte! Dom var ju ända inne!!
På söndag fyller han 13, sonen och det är möjligt att han i dagens läge skulle ha fokuserat på annat än bekvämlighetsfaktorn. Men omtänksam och hjälpsam är han fortfarande.
Ibland är tingen emot en utan att man förtjänat det. Dom där små, små sakerna som irriterar en men som det inte är lönt att bli arg för.
Som när änden på tejprullen har försvunnit spårlöst och inte låter sig hittas trots att man klöser och klöser...
Och när man nästan, nästan når den där grejen längst in på översta hyllan men tvingas inse att man är en ynka centimeter för kort...
Överfulla pärmar som öppnar sig av sig själva och kräks ut innehållet över en, och när man samlat ihop och rensat ur och ska in med det i pärmen igen så passar plötsligt inte hålen...
Gladpack. Den där plasten som varken går att riva eller få att sitta kvar har då aldrig gjort mej glad i allafall...
När man sitter på toa, har gjort både det ena och det andra och upptäcker att papperet är slut...
Det är sånt som stärker en som människa. Synd bara att det också driver en till vanvett...
Läste nyss att Internet fyller 40 årdenna vecka!! Jag visste väl att jag var i gott sällskap! Det hände en hel del av intresse, detta nådens år 1969.
Exempelvis:
Woodstockfestivalen gick av stapeln på en åker utanför New York. 450 000 besökare, droger i mängder, fri kärlek och rocklegender. Konstigt nog gick det lugnt till väga och ingen blev skadad...
Första månlandningen genomfördes av besättningen ombord på rymdfärjan Apollo 11, Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins - och i ett trollslag var hela månmyten punkterad. Inga gröna gubbar, ingen mångubbe och inte var den gjord av ost heller...
Det svenska TV-utbudet fördubblas, från en kanal till två. Programtablån är fortfarande greppbar, och zappa är ett okänt begrepp. Detta är tiden före fjärrkontrollen...
Olof Palme blir Sveriges statsminister. Älskad, hatad, engagerad, obekväm och sjutton år senare skjuten till döds på öppen gata i huvudstaden - och mördaren går fortfarande fri...
Och alla vi som föddes detta år blir liksom detta vin av samma årgång bara bättre och bättre med åren...? Flaskan på bilden går förresten loss på 1.895 Euro!!!
Näej, det blir visst inget Nobelpris för min del. Nåja, det var väl väntat. På Kontoret skyller dom min Upptäckt på strömavbrott... Men jag tror dom ljuger. Dom vill tysta mej, det är vad dom vill. Och det lyckas dom med, den här gången också. I morgon ska jag inventera om skiten... Gör om - Gör rätt.
Men jag GÖR JU RÄTT hela tiden!! Det är DATORN som gör FEL!!! GAAAAA!!!
I natt var jag kreativ vill jag lova. Ett geni sover aldrig. Fast det var ju det jag gjorde - benhårt och jättelänge, det gäller ju att passa på när man får en timme på köpet...
Hursomhelst så drömde jag fram inte mindre än två fantastiska ideer som kommer att förändra världen och samtidigt ösa in miljoner på mitt bankkonto!!
Men hur kommer man vidare? Hur får jag ut mina jäsande ideer ur huvudet och omsätter dom i praktiken? Vem kan man vända sig till? Kungen? Obama? Gud? Nä, där tar det stopp.
Gårdagen var somewhat hektisk. På jobbet är det inventering som gäller, och det är mitt uppdrag - bara mitt. Så har det varit dom senaste åren, och för all del, jag älskar det inte men gillar läget. Man får lite koll.
Dock brukar utfallet bli så där, och jag har länge misstänkt att det är det tekniska som inte fungerar som det ska och misstänksam som jag är sparar jag alla papper och listor och dokument i ämnet som överhuvudtaget går att skriva ut. Och i går fick jag mitt genombrott!! Lön för mödan!! Plötsligt händer det!! MOAHAHAHAHA!!!
Jag hittade buggen i systemet, beviset för att inventeringsprogrammet inte går att lita på!!
Fredag eftermiddag kvart över fyra ringde jag upp Roffe, vår ekonomiansvarige och meddelande honom min upptäckt. Han var lagom entusiastisk, pratade något om helg och att faxa honom papperen på måndag.
HA, tänka på helg när jag sitter och nosar på Nobelpriset i Företagsekonomi!!
När andra påstod att dom hade ett liv och gick hem, satt jag kvar och gick igenom lista efter lista för att ha alla papper klara för faxen på måndag morgon. Besatt? Moi? Kanske lite...
Maken kyler ned sig med ishockey i TV-soffan. Skellefteå AIK mot nåt annat lag. Det skreks rätt friskt för en stund sedan. JAAAAAA!!! Så jag tror dom leder. Dottern sitter också i soffan och glor. Jag och sonen och våra intressesmurfar väntar i köket så länge.
Resor på arbetstid är ju alltid trevligt! I går var det visserligen bara till Staaan, men förmiddagsmöte med gratislunch är ju inte helt fel...
Hann med några ärenden också.
Köpte en hel kasse böcker Åt Mej Själv också, som jag ser fram emot att umgås på tu man hand med. Fem stycken ska väl räcka en stund.
Dan Browns senaste, Den Förlorade Symbolen fick följa med mej hem, liksom två stycken av Karin Alfredsson, 80`från Varmvattnet och Kvinnorna på 10:e våningen, på rekommendation av min syster. Kajsa Ingemarsson : Inte enklare än så Mari Jungstedt : Den mörka ängeln (Inte hennes fel att TV. versionen är helkass!)
Tittade in på Scorett också som hastigast och tränade självbehärskning, bara titta inte köpa. Tjuvlyssnade lite på två tonårstjejer som inte hade samma intentioner:
-Allså dom här måste jag bara ha!! -Men var dom sköna då? -Nej, fan dom här kan man ju inte gå i!! -Nähä..?? -Men vaddå, jag använder väl inte alla skor jag köper heller? Dom här måste jag ju bara ha, fattar du väl!
Det var dom här (o)skönheterna det gällde...
Men sanningen att säga har jag också några "lik" i garderoben... Både skor och kläder som jag fallit för och som sedan ligger oanvänt. Snygga saker, det är inte det, men det blir liksom aldrig rätt tillfälle..? Hur är det med er? Läge för bytesträff?
Back in buisness igen efter sjukdomssvackan. Maken storhandlade medikamenter för en halv förmögenhet på Apoteket och det verkar ha varit väl investerade slantar. Shoppade loss på en termometer också, en lyxig, böjbar variant avsedd för munhålan så nu vet vi exakt hur friska eller sjuka vi är på tiondelen. Igår ville alla testa nyheten på löpande band.
Maken var sjukast, så han fick börja. 38.8. Ingen toppnotering, men inte illa för en nybörjare.
Sedan var det sonens tur, och då flög f-n i den kärleksfulle fadern, och med ens ser han lite friskare ut... Sonen hade precis placerat termometern under tungan på då pappan häver ur sig: -Men inte ska du väl ha den i munnen!! Jag har ju nyss haft den i röven!!! Sonen ser ut som om han ska både svimma och kräkas innan faderns onskefulla skratt avslöjar bluffen. Sonen vinner feberduellen med 39 grader blankt. Mucho medlidandepoäng från moderskapet.
Dottern lämnade walk-over, hon gick till skolan redan i måndags. Själv förlorade jag med 36, 7 och dömdes därmed till Inventering på jobbet. Moahhahaahha...ekar makens ondskefulla skratt...
Man vänjer sig onödigt snabbt vid att göra ingenting. Har mikrat lite överblivna rester från gårdagen, till middag. Restfest som det heter när dom gör samma sak i skolmatsalen. Tur att familjen för övrigt är sjukare än jag, så dom orkar inte klaga. Kunde ju för övrigt ha varit värre.
Ibland samlar dom ihop hela veckans överblivna rester på barnens skola. Blandar i hop, rör runt och häller ut i långpanna, på med lite ost på toppen och svisch in i ugnen. Voila`- så har man "Vilda lådan" en fantastisk anrättning som kan varieras i det oändliga. Soppa, pannkaka eller pyttipanna - inget är för skumt för att blandas. Frågan är bara var som händer med Vilda Lådan-resterna??
Tänkte pigga upp mig lite med att tänka på sånt som är kul. Det gör fortfarande lite ont när jag tänker, men för tusan, jag kör ändå. Lite får man tåla. Positive attitude.
Det kuligaste jag vet är Resor. Korta, långa, stad eller strand. Önskade mig resväskor på 40-årsdagen och det fick jag! En knallröd Samsonite som kommer med posten vilken dag som helst och den här coola från maken:
Och en hög med resekataloger. Inspiration!! Biljetter, reskassa och sånt är det tydligen meningen att jag ska stå för själv? Hur tänkte dom där? Men drömma kan man göra gratis. Mina drömresmål lyder som följer:
San Francisco i kombination med Hawaii. Sandstrand, storstad, varm asfalt, vattenfall och glödande vulkaner. Ett kinderägg de luxe!!
Sydafrika. Kapstaden ska ju vara en av världens vackraste städer. En annan värld med spännande färger och smaker. Historiska vingslag, Nelson Mandela och Desmond Tutu. Safari. Need I say moore?
Nya Zeeland. Gröna böljande landskap, kiwifåglar och koalabjörnar. Hobbitar. Och inte ett enda giftigt djur, varken orm eller spindel. Paradiset på jorden!
Argentina. Blodiga stekar, gott vin och tango. En god och spännande bit av sydamerika.
New York, förstås. L.A. Prag, Karibien och Dubrovnik. Italien, från skaft till tåspets, Turkiet och Grekiska öar. Bland annat.
Listan på resmål jag kan tänka mig att avstå frivilligt ifrån är rätt kort:
Svalbard, Grönland och andra polarstationer där man slåss med isbjörnar och livnär sig på fruset sälspäck. Krigshärjade katastrofområden, inget nämt och inget glömt.
Frånsett det är jag Ready to Go! Känner mig redan piggare!!
Näskanna!! En näskanna är det och ingenting annat. Inte för att jag har våga prova den, den ser rätt otäck ut tycker jag. Här är det pappersnäsdukar, fishermansfriend, nässpray och alvedon som gäller. Flunsan har slagit till hårt och skoningslöst. Vet inte än om vi talar om flunsan med stort S, men den duger bra den här också.
Börjar med feber och halsont. Åtminstone kändes det som feber. Osäkerhetsfaktorn beror på att termometer har saknats i hushållet sedan mitten på nittiotalet. Vill minnas att vi hade en när barnen var små, är nästan helt säker på det faktiskt. Plötsligt en dag var det bara borta. Var den tog vägen är en gåta, men det var inte jag som hade den sist. Maken har visserligen gått väldigt rak i ryggen sedan dess, men det är säkert bara en slump.
Maken är nämligen också drabbad, hemska öde, vi trodde alla in i det längsta att han skulle förskonas. Har gjort allt för att undvika kroppskontakt samt minimerat alla alternativa smittvägar men förgäves. Det är inte han på bilden, men anisiktsuttrycket är rätt likt. Lidande. Samtidigt blir ju vi andra så väsentligt mycket friskare vid blotta jämförelsen.
Vi nyser i kör arton gånger i sträck, men så klämmer han i med en nittonde och vinner duellen i sudden death. Syster yster med familj har rest upp till norr bara över helgen, för att umgås och fira att jag fyllt 40 år och en vecka. Åttio mil, tur och retur på sjuttiotvå timmar. Det är syskonkärlek, det. Blir både rörd och glad och tacksam och tackar med kramar och influensavirus...? En souvenir att ta med hem till Sundsvall. Nåt som man kan dela med sig av och som räcker länge...
Fast halsen känns bättre nu, faktiskt. Nu sitter det mest i huvudet, men det gör bara ont när jag tänker, så det är inte så farligt.
Skellefteåtrakten är den plats i landet där Svinsmittan sprider sig värst, tydligen. Men det är knappast den som jag har fått. Begriper inte hur det skulle ha gått till. Jag träffar ju knappt folk nuförtiden, sitter mest och bloggar dygnet runt.
Snart är det vinter och då tycker somliga djur att det är dags att gå och lägga sig. Krypa ner i ett hål eller en myrstack eller något annat lämpligt och dra en hög med gammalt gräs över sej. Jag kan förstå tanken, helt klart. Vissa dagar (och i stort sett alla morgnar) är jag beredd att krypa efter. Vakna utvilad till våren, full av energi och livsglädje!
Ett exempel på ett sådant klokt djur är björnen. Det jag inte riktigt förstår är varför just detta kraftiga, livdugliga jättedjur väljer att sova bort vinterhalvåret, annat än av rena bekvämlighetsskäl. Få varelser torde väl vara så väl rustade för snö och kyla. Den har ju till och med rätt klädsel. Mat finns i överflöd i form av medtagna rådjur och älgkalvar.
Igelkotten som gör på samma sätt har jag större förståelse för. Det blir ju praktiskt omöjligt att ta sig fram i djupsnön med dom korta små benen. Och mask och insekter och sånt som dom gillar blir ju svårt att få tag på. Där finns det skäl att gå i ide. Sen har vi grodor och andra småkryp. Inget snack - sov gott.
Men björnen. Är dom helt enkelt bara lata? Inte har dom något vidare humör när dom vaknar på våren heller. Kan kanske i och för sig höra samman med att dom klämmer ur sej två-tre ungar i sömnen. Bara en sån sak. I sömnen! Hur är det överhuvudtaget möjligt?
Det är konstigt med hår, i allafall mitt. Det kan kännas rätt okej ända fram tills situationen plötsligt blir akut.
Eftersom jag inte vet i förväg när detta ska inträffa hinner jag mycket sällan beställa tid på salong som vanligt folk utan sätter mitt hopp till Drop In. Igår blev det akut, risigt och frissigt och ohanterligt. Alltså passade jag på när jag vandrade the streets of Örnsköldsvik, slank in på första bästa ställe och fick tid direkt! Ödet, helt enkelt. En frisörelev tog sig an mitt fall, försäkrade mig om att en riktig frisör skulle titta igenom resultatet efteråt. Fine, jag är inte ängslig. Övning ger färdighet. Dom får träna på mig. Och billigare blir det också, väste snåltarmen.
Det var inte fråga om något frisyrbyte, en uppfräschning bara. Kapa topparna och klippa upp. Är inte redo för kortklippt, så jag behåller det axellångt tills vidare. Och tjejen jobbade på, flitigt och koncentrerat. Under total tystnad, vilket var vilsamt (med tanke på nattsuddandet kvällen innan) men ovanligt (med tanke på hennes yrkesval.) Hon kammade och kammade och mätte och jämnade till och klippte i luften (såg det ut som i allafall) och kammade lite till innan hon äntligen var klar. Mycket noggrann, duktig tjej, med beröm godkänd av både mig och handledarinnan.
Men sen skulle det stylas. Ville jag ha det på något särskilt sätt? Eftersom hon var så duktig och för att visa mitt förtroende sa jag som jag brukar. -Gör precis som du vill, det blir säkert bäst!
Och det gjorde hon. Hon valde platt. Riktigt, riktigt platt. -Brukar du platta? undrade hon glatt. Nej. Jag brukar inte platta. Aldrig. Mitt hår är mycket men inte platt. -Kul att prova nåt annorlunda, då va? Jag log ett blekt men tillmötesgående leende. Hade sagt A och B. Bara att vänta och C.
Tänk Morticia i Familjen Addams. Svart och Rakt. Eller japansk skräckfilm. The Grudge. Som den besatta flickan i the Grudge. Har bara sett omslaget, och det räcker. Betalade 250 kronor, tackade och gick.
Tröstar mig med att det kunde ha varit värre.
Och att det finns en enkel lösning på problemet...
Det är mycket vitlök i den Italienska maten! Love it!! Blev kanske för mycket av det goda, dock... Är nog en smula överkänslig. Känner mej lite svullen...
Hemma igen efter utflykten till Örnsköldsvik! Det visade sig dessvärre att min dubbeldejt inte var riktigt så intim som jag hade hoppats - det var jag och Paolo och Tomas och nittiosju stycken till ungefär. Maken var också med, faktiskt. Men för all del, det var trevligt ändå... Den bästa måndagkvällen på länge!!
Det bjöds på champagne och diverse italienska smårätter komponerade efter recept ur Paolos kokböcker, som förtärdes medan han berättade hela sin blodiga, våldsamma livshistora för oss. Det var riktigt spännande, måste jag säga och fascinerande att han lyckats vända ett så destruktivt liv till den framgång som han har idag. Från hatad pundarvärsting till folkkär programledare och kokboksförfattare. Så det kan gå, tack vare en hel del tur och lika mycket vilja. För att citera honom själv: "Om jag var ödmjuk skulle jag vara perfekt, men perfekta människor är ju så jäävla irriterande..."
Och så pratade han om mat förstås. Italiensk i synnerhet. Värdet av måltiden, både ur näringsynpunkt och ur familjeperspektiv. Att låta det ta lite tid, åtminstone ibland. Han har onekligen en poäng där.
Och så blev det middag!
Jättegott! (Som Mat-Tina skulle ha sagt om hon hade lagat det själv!) (Svängde ihop något liknande till tisdagsmiddagen här hemma faktistiskt... ;-)
Å så lite vin och underhållning på det...
Knivhuggarrock! Passande låtval och en perfekt avslutning på kvällen!
Därefter drog vi oss tillbaka till hotellrummet. Maken och jag alltså... Lägg märke till loggan som avslöjar företaget som stod bakom det hela. Tusen tack till Posten som fixat en kul Postombudsträff!
Och ni andra: Jag hoppas att ni har överseende med en eventuell kommande portohöjning...
Ohhh what a night... för att citera Elvis!! Och han visste ju ändå vad han pratade om, liksom!! Kunde aldrig ana att jag hade så många vänner! Åh, vad glad jag är!! Tack alla snälla glada vänner! Bloggare eller inte. Köket är ett kaos men maten räckte till alla!! Jag kan diska i två veckor, det är Inget Problem - jag älskar er alla!!
Smörgåstårta och princesstårta är både gott och nyttigt! Fettet slätar nämligen ut rynkorna, och så blir det mer av mej att älska! ...och kom ihåg - en 40-åring är två 20-åringar i samma person!!!
Två barn, två hundar, en katt, en man. Ett jobb, många drömmar.
Trettio VS Fyrtio
Skillnader:
Dagisbarn - Höstadiebarn En hund - Två hundar Tegelhus - Trähus Yttre skönhet? - Inre skönhet? Perfekt syn - Red glasses Skrivmaskin - Laptop
Likheter:
Samma man Samma bil Samma jobb Samma reslust Samma vänner
Inte mycket till utveckling på tio år, kan tyckas...
Det sägs att man blir klokare med åren. Nja. Har jag inte märkt. Lugnare? Nja.. Vill fortfarande att allt ska hända nu, men inser att det kanske inte alltid blir så. Tyvärr. Mognare? Som en brunfläckig banan då...? (mjuk på mitten:)
I detta skick kastar jag mej ut i 40-talet! Ta emot mej!
Så var man tillbaka i ursprungsversionen igen. Fick lov att växa upp innan kidsen kom hem från skolan. Ville ju inte skrämma dom medvetslösa med min cutie look. Det behövdes bara en iskall dusch och två kissnödiga hundar för att kroppen skulle återgå till fyrtioårsfasen. Maken hade nog inte heller uppskattat ekvationen plus ett barn minus en fru. Minus middag. Minus...en hel del, faktiskt. Så - back to reality.
Hade Spotify-duell med barnen efter maten. Var och en fick välja sin favoritlåt i tur och ordning som sedan kritiskt bedömdes. Tycker själv att jag vann överlägset, fast det råder tydligen delade meningar om det. Jag hävdar att all bra musik (med några få undantag) gjordes före 1987 och att det egentligen inte finns någon anledning till förnyelse. Varför uppfinna hjulet på nytt, liksom?
Vad sägs om: Me and Bobby McGee (Janis Joplin) Life On Mars (David Bowie) Goodbye Yellow Brick Road (Elton John)
Har inte hunnit med någon riktig skattjakt än, men ser fram emot alla godbitar som jag vet finns där ute?
Snacka om föryngringskur!!! Helt galet! Från Fyrtio till Fyra på åtta timmar. Blev hemskickad från jobbet. Facket är tydligen mot barnarbete... Och folk glodde som Galningar när jag satte mej bakom ratten på Audin. Tror jag håller mej hemma idag. Orkar inte med uppmärksamheten. Borde väl baka lite men jag når inte upp till kylskåpet. Och spisen är barnsäker. Jag ska nog bara ta det lugnt. Kanske läsa en bok. "Totte badar" - det var länge sen! Ska bara lägga dockan först...
Får se om jag hinner växa till mej till på lördag. Om inte vill jag ha lego. Och en dockvagn.
Är sååå trött!! Vet knappt om jag orkar fylla år på lördag. Känner mig som tusen år snarare än fyrtio. Det är ju inte som att fylla tio direkt, då man låg i sängen och bara väntade på presenter och uppvaktning. Nu är det liksom annat läge. Vill familjen ha tårta får jag allt göra den själv. Städas ska det och fika fixas till eventuella gratulanter. Nåt i matväg också åt dom som kommer på kvällen. Ska gärna vara gott också.
Grattis och Hurra!!
Dessutom ser jag lika sliten ut som jag känner mej. Tant. Not so Hot.
Läge att prova Gammelfarmors föryngringskur anno 1935. Räddaren i nöden.
Gå till sängs som Pomperipossa och vakna som Barbie!
Enough is enough. Till slut får man lov att sätta ner foten.
När både maken och dottern sitter med Farmville i knät med glödande ögon och dreglande mun inser jag att något måste göras. Det hela har utvecklats till en intern strid dem emellan om vem som hinner adoptera den lilla ankungen före den andra. Vem som skördar vilken gröda först, vem som har störst farm och vem som har högst level. Och när dom sedan även drar in sonen i eländet så är måttet rågat.
Jag tvingar med dom allihop på Andra mötet, Bloggoholics Anonymous. Samma unkna källarlokal, samma ljusskygga människospillror. Som ni kanske minns ägnas dessa sammankomster inte enbart åt att komma tillrätta med Bloggberoende, utan även drabbade av närbesläktade sjukdomar såsom Facebookaddiction och Farmvillemani är varmt välkomna. Inte för att jag har problem. Men dom.
Det är nästan fullsatt i bänkarna när jag äntligen lyckas släpa min motsträviga familj över tröskeln. Jag anstränger mig verkligen för att vara tålmodig. Vet hur främmande (och skrämmande) dessa möten kan te sig för dom som saknar sjukdomsinsikt. Men jag är beslutsam. Det är dags för dom att vakna nu, och inse att livet består av så mycket mer än cybergrödor och animerad boskap. Att världen inte går under för att man missat att skörda jordgubbarna.
Jag har bönat och bett maken om att träda fram och avge ett vittnesmål. Han vägrar i sten. Dottern bara fnyser. Och sonen. Ack så ung och lättledd!
Kanske hjälper det ändå lite att bara lyssna. Finnas med i gemenskapen. Känna stödet, att man inte är ensam. Och faktiskt, det är inte utan att dom börjar slappna av lite. Sitter bekvämt bakåtlutade med nackarna lätt böjda i eftertanke och självrannsakan. Jag andas djupt och gläds åt tanken att jag trots allt gjorde rätt som tog med dom hit.
Tills jag ljuset från makens mobiltelefon når mina ögon, och uppmärksammar att han sitter där och planterar ananas mitt under mötet! Vuxna människan trotsar mobilförbudet för ananas av alla grödor. Jag sliter den ifrån honom med en förintande blick, och sneglar på barnen. Just ett fint föredöme. Barnen har lyckligtvis ingenting märkt, dom sover redan djupt. Nåja, ingen skada skedd.
I skydd av handväskans mörker skriver jag detta inlägg.
Kom att tänka på när jag själv kom hem med en sådan liten för första gången. Det är femton år sedan nu, tänka sig vad tiden smyger iväg utan att man märker det. Jo, jag har märkt att hon har blivit större, det har jag. Jag är ju inte döv.
Hursomhelst. Jag tänkte berätta om mitt första möte med BVC. Historien är desvärre helt sann, utan överdrifter. På den tiden gjorde dom hembesök några dagar efter hemkomsten, vet inte om dom gör det fortfarande. Jag står där med min lilla på armen. Hel och ren och nybadad. Rätt nöjd med livet och omständigheterna.
Distriktssköterskan som fallit på min roll, en äldre kvinna med en osannolik svada, är där för att informera, vilket hon gör grundligt. Hon betar av alla diagnoser i tur och ordning, även på latin för säkerhets skull. Utan andningspaus. Den ena åkomman värre än den andra. Jag bara gapar.
Det visar sig snart att allt kan gå fel, och att chanserna för att just mitt lilla gryn ska klara småbarnsåren utan bestående skador är näst intill obefintliga.
- Skelar hon? vill Syster Tant veta.
Öööö...ja? Lilla hjärtat är fem levnadsdagar gammal, och ja - hon har vissa svårigheter att fästa blicken någon längre stund.
Tough luck. Skelögdhet kan leda till blindhet. Så var det med det.
Vidare är torsk "som ett vitt ludd, VITT LUDD i hela mag/tarmkanalen!" Detta kan i sin tur slå ut hela matsmältningssystemet!! Detta är dottern lyckligtvis förskonad ifrån, åtminstone för stunden.
Jag andas tillfälligt ut. Förgäves. Det blir värre.
Fontanellen är mycket mjuk och mycket känslig och kan väldigt lätt skadas och då får barnet hjärnskador som ett brev på posten.
Sen har inte naveln hunnit läka ordentligt, och det är ett riskmoment minsann får jag veta. Speciellt som flickan har ett litet sår på huvudet också, efter skalpelektroden. Om man inte är väldigt försiktig när man badar henne och verkligen separerar kroppsdelarna ordentligt (!) så är sannolikheten stor att hon kommer att drabbas av allmän blodförgiftning, och då dör hon. Obönhörligt.
Därtill har vi skållningsolyckor, fallolyckor, förgiftningar och plötslig spädbarnsdöd. Allergichocker, kolik och tredagarsfeber. Bland annat.
Jag är tjugofyra år gammal, ensam hemma med min femdagarsdotter och helt ny i föräldrarollen. Det sista jag behöver är en hop nya mammanojor som jag inte ens visste existerade. Det blir för mycket. Jag kan inte ta in det, utan blir stående tyst i hallen med ett sinnessjukt leende på läpparna.
Syster Tant tar på sig kappan och mumlar något om förlossningspsykoser och mjölkstockning. Jag drar en lättnadens suck när ytterdörren äntligen slår igen bakom henne. Tänker igenom allt jag nyss har fått lära mig, för att på bästa sätt kunna återge det för barnafadern som väntas ansluta till familjen vid middagstid. Hinner inte längre innan dörren öppnas igen och Syster Tant sticker in sin bleka näsa igen.
- Jo det var en sak till. Det är väldigt vanligt att när barnet är så där två - tvåochetthalvt år, så drar pappan. Lämnar familjen. Statistiken talar sitt tydliga språk. Väääldigt vanligt. Det var bara det. Hej då.
När dörren slår igen på nytt, bryter jag i hop i hysteriskt fnitter. Hon var fullständigt vettlös, omöjlig att ta på allvar! En helakademiker utan minsta känsla för pedagogik.
Vi har skrattat och förfasat oss över detta besök många gånger genom åren, jag och maken. Som by the way fortfarande inte har kommit sig för att lämna oss. Efter två - tvåochetthalvt år utökades familjen med en son och bägge barnen är i hyfsat skick.
Dagens nyfödingar kommer att leva tills dom blir hundra år, tror forskarna.
Forskarna, det är kloka farbröder med tjocka glasögon och långt skägg. Tantforskarna har stram knut i håret och dubbelhaka. -or. Dom vet vad dom pratar om, så dom kan man lita på.
Själv ska jag köpa aktier i reservdelsbranschen. Herregud, vilken efterfrågan det ska bli på knäleder och geniknölar och hårfästen och käklinjer. Kirurgiprofessorerna kommer att övertrumfa varandra med spektakulära hjärntransplantationer och skelettbyten. Bristen på villiga donatorer förutspås dock bli ett problem, varför tekniska lösningar kommer att bli nödvändiga. Med titan och DNA kan man fixa till det mesta!
Vanligtvis intresserar jag mig föga för vare sig fotboll eller skvallerblaskor, men denna rubrik på Se & Hörs löpsedel fick mig att fundera lite över var gränsen går för journalistisk anständighet. Skillnaden är hårfin mellan vad som kan anses vara avsiktligt vilseledande och vad som är ren lögn. I vilket fall lämnas så gott som alltid ett generöst utrymme för feltolkningar.
Just det här handlar om att Zlatan trampat snett och sträckt vristen under en Barcelonamatch, och istället för att bara gå omkring ensam och njuta av det spanska solskenet, har han alltså sällskap av sina barn. Som han dessutom tar hand om. Inte särskilt sensationellt således, och rätt ointressant.
Det är dessvärre min erfarenhet att folk i allmänhet gärna väljer att tänka det värsta. Ett illasinnat rykte sprids (och förstärks...) mångdubbelt snabbare än något positivt, som knappt är intressant nog att spridas överhuvudtaget.
Nu är jag inte särskilt bekymrad över Zlatan och hans känsloliv just i det här fallet - han tål det nog, men vad är det som gör att man så gärna frossar i andras motgångar och svårigheter?
För om det inte vore så, skulle det inte säljas många tidningar.
Zlatan - Nu med barn!! (Det vore väl en spännande löpsedel??!)
...borde inte komma än på flera veckor!!! Huurrrvvvv!! Men barnen är glada och sneglar redan på snowboard och twintips... Själv tänker jag mest på baksidorna.
Iskrapor, frusna lås, kalla bilar och strejkande kupe'värmare. Snöskottning, frusna fötter och bortplogade postlådor. Yrsnö, kräksnö och snöstorm. Skoterdårar och skoterdårar.
Kommer inte på några framsidor alls, faktiskt. Eller.. Jo, det förstås. Barnen är glada!
Oh Fröjd! Maken är hemförlovad från exilen i Skåne! Då vill man ju göra sig till lite extra förstås, så han inte får för sig att resa bort direkt igen. Hmmm.... Vad ska jag då hitta på..? Fredagsmys med Fredagsöl, kanske.
Det får bli en titt i Gammelfarmors receptbok igen! En guldgruva - nothing less!!
Observera serveringsrådet - fradgande, var ordet!
Ja... Intressant, om inte annat. Mat och dryck på samma gång, liksom.
Oktober är Rosa Bandets månad. Passa och förena Gott och Gott - köp Ahlgrens Rosa Rattar så går en slant direkt till Bröstcancerfonden! Passar både till Fredagsmyyys å annat mys...
Det står en bok i vårt kök, som vi ärvt efter Makens gamla farmor. När ideerna är slut och barnen undrar över middagen redan innan man fått av sig skorna, då kan dom få bläddra lite i boken. Det är recept som visar hur man gör från grunden. Från det att oxen står i båset till att den ligger på tallriken. Typ.
Så mina vänner, vad är ni sugna på idag?
Eller något lite lättare, kanske?
Soppa?
Och till frukost i morgonbitti lyxar vi till det lite, tycker jag. Det är ju ändå Fredag! Tänk er barnens ögon fyllda av hänförelse och tacksamhet...
Och att det finns en enkel lösning på problemet...
och 
Efter...?
