Enough is enough.
Till slut får man lov att sätta ner foten.

När både maken och dottern sitter med Farmville i knät med glödande ögon och dreglande mun inser jag att något måste göras.
Det hela har utvecklats till en intern strid dem emellan om vem som hinner adoptera den lilla ankungen före den andra. Vem som skördar vilken gröda först, vem som har störst farm och vem som har högst level.
Och när dom sedan även drar in sonen i eländet så är måttet rågat.

Jag tvingar med dom allihop på Andra mötet, Bloggoholics Anonymous.
Samma unkna källarlokal, samma ljusskygga människospillror.
Som ni kanske minns ägnas dessa sammankomster inte enbart åt att komma tillrätta med Bloggberoende, utan även drabbade av närbesläktade sjukdomar såsom Facebookaddiction och Farmvillemani är varmt välkomna.
Inte för att jag har problem.
Men dom.

Det är nästan fullsatt i bänkarna när jag äntligen lyckas släpa min motsträviga familj över tröskeln.
Jag anstränger mig verkligen för att vara tålmodig.
Vet hur främmande (och skrämmande) dessa möten kan te sig för dom som saknar sjukdomsinsikt.
Men jag är beslutsam.
Det är dags för dom att vakna nu, och inse att livet består av så mycket mer än cybergrödor och animerad boskap. Att världen inte går under för att man missat att skörda jordgubbarna.

Jag har bönat och bett maken om att träda fram och avge ett vittnesmål.
Han vägrar i sten.
Dottern bara fnyser. Och sonen. Ack så ung och lättledd!

Kanske hjälper det ändå lite att bara lyssna. Finnas med i gemenskapen.
Känna stödet, att man inte är ensam.
Och faktiskt, det är inte utan att dom börjar slappna av lite.
Sitter bekvämt bakåtlutade med nackarna lätt böjda i eftertanke och självrannsakan.
Jag andas djupt och gläds åt tanken att jag trots allt gjorde rätt som tog med dom hit.

Tills jag ljuset från makens mobiltelefon når mina ögon, och uppmärksammar att han sitter där och planterar ananas mitt under mötet!
Vuxna människan trotsar mobilförbudet för ananas av alla grödor.
Jag sliter den ifrån honom med en förintande blick, och sneglar på barnen.
Just ett fint föredöme.
Barnen har lyckligtvis ingenting märkt, dom sover redan djupt.
Nåja, ingen skada skedd.

I skydd av handväskans mörker skriver jag detta inlägg.