Fingranar!



Idag restes årets gemensamma julgran av tre arbetssamma kommunalarbetare.
Stor och ståtlig pryder den sin plats mitt i byn.
Dom lyckas varenda år.
Kanske lättare att hitta en snygg jättegran än en snygg i normalstorlek.

Min svärfar utmärkte sig i många år genom att konsekvent bärga hem den fulaste gran han kunde hitta från skogen. Lång, smal, gles och utan grenar på en sida - det var hans standardmodell, år efter år.
Själv påstod han alltid att det var den bästa han kunde hitta, varpå sonen (maken) skickades ut i sista stund för att rädda julen och familjehedern.
Med tiden har  förloppet rationaliserats på så sätt att svärfar helt befriats från granplikten, varpå hela ansvaret lagts på min make, som ju även förväntas hitta våra egna granar (en ute och en inne).
Svärfar lägger sig bekvämt tillrätta i TV-soffan och ler i mjugg åt sin egen list.

Min morfar, som jag dessvärre aldrig hann träffa, hade för brukade skjuta av julgranen. Han påstod att den höll sig grön och frisk längre då. Tror nog att han tyckte det var roligare också.

Min mor har för vana att se ut julgranen redan i maj månad.
Hon tycker att det är lättare att se hur dom ser ut innan snön har kommit, och det har hon ju förvisso alldeles rätt i. Men inte ens här uppe i norr väntas snöfall föränn i oktober.
När hon har hittat en gran som faller henne i smaken gäller det att märka ut det på ett tydligt men ändå diskret vis. Detta kan exempelvis innebära att man knyter ett snöre i en närliggande gran, för att förvilla eventuella grantjuvar så att dessa inte ska få ögonen på Fingranen.


Det var så hon hade gått till väga den julen för länge sedan, då min pappa fortfarande var i livet. Han gav sig iväg för att hämta det utsedda praktexemplaret, med ett snöre i en björk som riktmärke.
Döm om hans förvåning och förfäran när han upptäcker att Fingranen är jämnad med marken, kvar är bara en liten stubbe! Någon missdådare har knyckt deras gran mitt framför näsorna! Djupa stövelspår i snön leder ut till vägen, och pappa kliver efter, mest av nyfikenhet. Bilspår och granris vid vägkanten vittnar om bortrövandet.
Så faller hans ögon på ett föremål i snön.
En kvarglömd yxa. Med ägarens namn och telefonnummer skrivet med svart spritpenna längs med skaftet.
Pappa brast i skratt och högg sig en annan gran.
Yxan fick ligga kvar i snön.

Permalink Allmänt Kommentarer (12) Trackbacks ()


Kommentarer

Postat av: Peterlarson

Men, det är väl inte jul än?

Inte ens där uppe.



Ha en bra kväll

Postat av: Gun

Hahaha, vilka besvär för en grans skull. Jag brukar köpa en liten minigran i kruka och klä med minikulor, miniglitter och små lampor från ikea. Det blir jättegulligt.

Postat av: renci

Nice Greetings from me ...

Postat av: victoria

fin blogg :)!

Postat av: Barbro Binda

Köper ädelgran utanför Coop, välväxt och jämn. Får den nätad och uppslängd på biltaket. Klart! Typiskt stadsbor, jag vet, men faan så behändigt!

Postat av: Nanna

Ha,ha, din morfar var nog en skön lirare! God natt..

Postat av: fashionhaggan

Hejsan, tittar in lite snabbt jag har en halvtimma över i new york, herregud så stressigt det blir!

Postat av: Gun

Sv: Jag håller med dig, whiskydrinkar kan vara goda. Godmorgon Ulrika:)

Postat av: Ulla

Vilket underbart graninlägg. Här kör vi med plastgran pga alleriger

Postat av: CS - cybershots

SV: tack :)!

Postat av: Nina

Hahaha, min pappa skjuter alltid av julgranen med hagelbössan. Men inte för att den blir grönare och finare eller nåt sånt, nä enligt honom går det mycket fortare så.

Postat av: Kerstin

Plast är grejen. Jag tackar Sonen för lätta astman.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback