Fingranar!
Idag restes årets gemensamma julgran av tre arbetssamma kommunalarbetare.
Stor och ståtlig pryder den sin plats mitt i byn.
Dom lyckas varenda år.
Kanske lättare att hitta en snygg jättegran än en snygg i normalstorlek.
Min svärfar utmärkte sig i många år genom att konsekvent bärga hem den fulaste gran han kunde hitta från skogen. Lång, smal, gles och utan grenar på en sida - det var hans standardmodell, år efter år.
Själv påstod han alltid att det var den bästa han kunde hitta, varpå sonen (maken) skickades ut i sista stund för att rädda julen och familjehedern.
Med tiden har förloppet rationaliserats på så sätt att svärfar helt befriats från granplikten, varpå hela ansvaret lagts på min make, som ju även förväntas hitta våra egna granar (en ute och en inne).
Svärfar lägger sig bekvämt tillrätta i TV-soffan och ler i mjugg åt sin egen list.
Min morfar, som jag dessvärre aldrig hann träffa, hade för brukade skjuta av julgranen. Han påstod att den höll sig grön och frisk längre då. Tror nog att han tyckte det var roligare också.
Min mor har för vana att se ut julgranen redan i maj månad.
Hon tycker att det är lättare att se hur dom ser ut innan snön har kommit, och det har hon ju förvisso alldeles rätt i. Men inte ens här uppe i norr väntas snöfall föränn i oktober.
När hon har hittat en gran som faller henne i smaken gäller det att märka ut det på ett tydligt men ändå diskret vis. Detta kan exempelvis innebära att man knyter ett snöre i en närliggande gran, för att förvilla eventuella grantjuvar så att dessa inte ska få ögonen på Fingranen.
Det var så hon hade gått till väga den julen för länge sedan, då min pappa fortfarande var i livet. Han gav sig iväg för att hämta det utsedda praktexemplaret, med ett snöre i en björk som riktmärke.
Döm om hans förvåning och förfäran när han upptäcker att Fingranen är jämnad med marken, kvar är bara en liten stubbe! Någon missdådare har knyckt deras gran mitt framför näsorna! Djupa stövelspår i snön leder ut till vägen, och pappa kliver efter, mest av nyfikenhet. Bilspår och granris vid vägkanten vittnar om bortrövandet.
Så faller hans ögon på ett föremål i snön.
En kvarglömd yxa. Med ägarens namn och telefonnummer skrivet med svart spritpenna längs med skaftet.
Pappa brast i skratt och högg sig en annan gran.
Yxan fick ligga kvar i snön.