Scen från vardagsrummet, en vanlig torsdagskväll.
TV:n står på men ingen bryr sig. Inget av intresse. Det vill säga: inget av tillräckligt intresse för att någon av oss av familjen närvarande ska lyfta blicken från det vi håller på med.
Fullkomlig tystnad.Djup koncentration råder. 
Spelas det månne sällskapsspel? Ett spännande parti Alfapet eller Trivial som kräver fullständig uppmärksamhet?
Icke, här finns inte plats för någon spelplan. Tre par fötter på soffbordet samt en härva av sladdar och kablar.
En laptop i varje knä.
Facebook.
Dottern har just adopterat En liten brun ko på Farmville.
Makens sojabönor är strax redo att skördas.
Jag visar mitt gillande med en tyst tumme upp och hänger mig till mitt bloggande.
Sonen är den ende som umgås IRL och tillbringar kvällen i ungdomsgårdens sunda miljö.
Noterar att dotterns jordgubbar artar sig bra och att hon har skaffat gris också.
Maken har fått en utmärkelse för sitt utmärkta arbete på fälten.
Lillkisse hoppar upp i mitt knä ihopp om att favoritplatsen i mitt knä ska vara ledig. Hon tränger sig ner så gott hon kan i konkurrens med tangentbordet. Hon är rätt så i vägen, men kurrande och sällskapssjuk.
Klockan är mycket och sonen kommer hem. Hundarna skäller och det blir liv i huset igen.
Kvällsfikar lite, som vanligt folk.
Maken skickar ett god natt på Facebook.
Loggar ut. 
Borstar tänderna och går och lägger oss.
In Real Life.