Jag heter Ulrika.
Åsa Ulrika efter ingen, tror jag. Mellqvist efter maken. Hette Kvist innan, så det blev lite löjligt med dubbelnamn, hur man än vred på det.
När jag gick på högstadiet ville man helst heta nåt franskt som Nathalie, Stephanie eller Angelique. Dom coola killarna hette nåt som slutade på y. Ronny, Johnny, Conny, Sonny, Jerry, Jimmy, Benny. Såna namn ser man inte hos förstaklassarna i dag. Inga Ulrikor heller.
Tydligen tar det omkring sextio år ett namn att bli modernt igen. I bästa fall.
Om man går en sväng på kyrkogården kan man hitta många namn som inte visste fanns. Eufrosyna. Kalista. Nikanor. Hesekiel. Sadura. Vackra men ovanliga.
Ett riktigt trendigt namn ska helst vara unikt.
I synnerhet kändisar vänder ut och in på sig själva av kreativitet i jakt på det perfekta namnet. Ett varumärke som ska hålla en livstid i strålkastarljuset. Det finns knappt ett enda hollywoodbarn som har ett normalt förnamn. Peaches, Apple, Rumer, Suri. Inga dussinprodukter precis.
I Sverige försöker man ta efter så gott man kan. Lena Philipsson tog i från tårna med Noa Månfare.
Om man ville sticka ut på farfars tid så döpte man barnen efter filmstjärnor. Då var det ingen ovanlighet med en Errol eller Shirley eller Valentino i stugorna.
Böcker är en annan väg att gå. Ronja och Birk börjar bli stora nu. Än så länge syns de inte i några nyckelpositioner, men det är bara en tidsfråga. Partiledare och riksbankschefer namngivna av en sagobok från åttiotalet.
Huvudsaken är att det känns rätt och att det passar hyfsat ihop med efternamnet. Exempelvis heter man Silver i efternamn döper man inte sonen till John. Quick - då låter man bli Thomas. Och så vidare.
Skattemyndigheten sätter tack och lov stopp för de galnaste ideerna, den sorten som ger men för livet.
För kom ihåg:
Det är personligheten som gör dig unik. Inte namnet.