I Love Not Camping

För tjugo år sedan drömde jag om att vandra Inkaleden och sova under stjärnorna.
 Livsfarligt?! Näääähh...
Transsibiriska järnvägen skulle åkas, liksom Orientexpressen och alla de Rosa bussarna, kors och tvärs över världen - ju längre bort desto bättre. Leva i kappsäck ihop med tjugo andra insvettade nomader - nemas problemas.
 Mellan varven tänkte jag hinna med lite volontärarbete också. Kibbutz i Israel, gräva brunnar i Mocambique och kämpa för mänskliga rättigheter i Nicaragua.
Sen kom Kärleken emellan och vi tågluffade Europa runt två somrar i rad. Bodde på de sjabbigaste pensionaten och i de sunkigaste rummen. Gemensamt tvättfat i korridoren. Kackerlackor och smutsiga lakan. Den stilen.

En sommar tältade vi.
Aldrig har sola i Karlstad lyst starkare med sin frånvaro än just det året. Vi blev anvisade en pöl på campingplatsen in Sunne där vi slog upp vårt tvåmanstält. Satte på regnskyddet också, för säkerhets skull. Allt var genomblött, inifrån och ut, uppifrån och ner. När vi kom hem hade tältet möglat och sedan dess har vi aldrig campat. Någon enstaka natt i husvagn, men där går gränsen.

Så tog Livet över, hus och barn och verklighet. Ett äventyr det också, på sitt vis.
Forfarande älskar jag att resa, njuter av vackra vyer, dofter och andra kulturer. En energikick för själen som man kan leva på till nästa resa. Drömmer, planerar och längtar.
Men numera ska det vara bekvämt. Fräscht badrum och hyfsat läge. Skön säng och gärna bar i lobbyn. Frukostbuffe och pool till barnen.
I dag kom nya Allt om resor.
Hawaii. Sydafrika. Argentina. New york.
Jag måste ta ett snack med Chefen. Här krävs förhandlingar.
Högre lön och mer semester.                                                           

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback