Idol

Jo visst, jag fattar konceptet. Underhållning. Tittarsiffror. Utmaningen i att vaska fram  ett guldkorn eller två ur en väldig gryta full med gråsten.
Vägen dit är lång och hård. Tårar och krossade drömmar. Förödmjukelse och missräkning. Besvikelse.
 Hånskratt.
 Det är själva lyteskomiken har jag svårt för. Att uppsåtligen förnedra och offentligt krossa någons, låt vara fullständigt orealistiska drömmar. Men alla har rätt att drömma.
Vuxna människor utan vare sig taktkänsla eller självkritik. Tonåringar med ett ego större än världshaven men som inte kan ta en ton. Klart de måste få veta att de inte kan. Att de inte passar in.
Det sorgliga är att ingen sagt det till dem förut. Att nederlaget måste komma just där framför TV-kamerorna.
Jo visst, kanske vet de vad de ger sig in på. Men kanske inte helt.

Klart är i allafall att i min skola på 80-talet hade det aldrig gått. Hade man vågat ens tänka tanken att ställa upp i Idol skulle man ha varit brännmärkt och till åtlöje forever. Man hade fått lämna allt och flytta från stan.

Även om man hade vunnit hela skiten.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback