En gång var den riktigt fin. Ren klädsel och djup i lacken.
Innan ansvaret föll över på mig. Långt före första bucklan.
En hastigt uppdykande lyktstolpe till följd av backning i kombination med vänstersväng. Publiken på första parkett upplyste hjälpsamt om att den bucklan aaaaldrig skulle gå att fixa. Minns inte om vi försökte så noga, men den sitter där den sitter.
Sedan var det en traktor som stod i vägen. Hade bråttom iväg (som vanligt). Skulle hämta dotterns kompis på busstationen. Hör maken ropa sin vanliga förmaning efter mig ute i hallen:
- Backa inte på traktorn!
Han brukar säga så, med lagom retsamt tonfall. Byter ut själva objekten efter behov, såsom akta stenen, cykeln postlådan osv. Grundlösa insinuationer som jag slutat bry mig om för länge sedan. Mitt svar blir följdaktligen:
-Det gör jag som jag vill!
Vrider på tändningen, bryter in backen och trycker på gasen. Kommer fyra meter, sedan en stor smäll och tvärstopp. Djupandas några gånger innan jag lägger in växeln och fortsätter mot busstationen. Dotterns kompis ska ju fortfarande hämtas. Tänker att det blev nog inte så farligt. Syns nog knappt. Som sagt.
Till mitt försvar ska sägas att det bara hänt dessa två gånger och att jag dessutom valt att enbart backa på stora, stillastående saker.¨
Min snälla bil är mycket förlåtande. Startar snällt i tjugofem minusgrader även om jag glömmer motorvärmaren.
Drar inte mer bensin än man kan förvänta sig av en bil i sina bästa år. Och träratten är fortfarande blank och fin.
Stereon fungerar bra och soliga dagar på sommaren kan man öppna takluckan och rocka loss på högsta volym.
Då överröstar man också skramlet från underredet och det märkliga motorljudet. Och den oavbrutet blinkande varningslampan på instrumentpanelen känns nästan som en vän på vägen.
Måtte den gå igenom ännu en besiktning och rulla vidare i många mil till.
När det ändå en dag är dags att byta åk blir det svårt att hitta något som fyller ut kostymen.
Kan möjligen tänka mig någonting i den här stilen.