Försökte hjälpa en kvinna att skicka brev till Iran idag.
Jag skrev avsändaradressen på baksidan av kuvertet, läste hennes namn innantill från en hyresavi.
Inga svårigheter.
Hon skrev själv den iranska adressen på framsidan. På persiska med persiska krumelurer. Hon ville veta hur man skrev "Iran" med svenska bokstäver. Jag visade och hon präntade ned detta med stor noggrannhet i övre vänstra hörnet.
Arma svenska postverk, tänkte jag tyst.
Hon såg min tveksamhet och försäkrade mig om att hon skickat brev på detta sätt förr. Skickat ja, men har något verkligen kommit fram?
Thailändska är inte heller något enkelt språk, vare sig i tal eller skrift. Teckenspråk och gissningar och en del fantasi är många gånger nödvändigt.
Exempel: om en thailändsk man klämmer sig upprepade gånger på ena bröstet så vill han köpa mjölk.
Kan vara bra att veta.
Vill man känna på hur det känns att inte begripa ett dugg och inte kunna göra sig förstådd behöver man faktiskt inte ta sig längre än till finska gränsen. Semestrade tre dagar i Haparanda i somras och gjorde små avstickare här och var. (IKEA, Kukkolaforsen, IKEA, Tornio. IKEA.) Man behöver bara åka över bron, så är man borta. Ingen engelska, ingen svenska. Enbart obegriplig finska 1 km från Sverige.
Försöker föreställa mig hur det måste kännas att vara helt ensam i ett främmande land med ett obegripligt språk med bokstäver som man inte känner igen. Utan en aning om hur samhället fungerar, utan arbete och socialt nätverk. Utan väg tillbaka och utan framtidstro. Utsattheten.
Vi behövde bara köra tillbaka över bron igen.  Thailändarna har varandra, och skuldsatta eller inte så åker dom hem igen när bären är slut. Kvinnan från Iran var alldeles ensam.
Jag hoppas att brevet kommer fram.