Utvilade och nykära packade vi omsorgsfullt i hop vårt vackra, himmelsblå nylontält i därför avsedd nylonpåse och lade in det i bakluckan på vår Volvo 360 tillsammans med resten av vårt pick och pack.

Kosan styrdes mot Karlstad, för att beskåda trakterna där jag bodde en kort period i späda år. Även maken har släktförgreningar i samma trakter, så antagligen hade vi blivit fast för varandra förr eller senare ändå, ifall familjerna hade bestämt sig för att bo kvar istället för att flytta norrut.
Ack ja.
Because it was meant to be. A match made in Heaven...eller... Ödet eller nåt.
Men nu kom jag ifrån ämnet lite.

Att solen alltid skiner i Karlstad, det vet man ju.
Det är ju deras varumärke, för tusan!
Så givetvis blir vi mäkta häpna när himlen öppnar sig på vid gavel i samma ögonblick som vi passerar den Värmländska länsgränsen.
Fast en liten skur får man väl tåla.
Vi var ju inte gjorda av socker heller (även om vi var rätt söta :-)
Och efter regn kommer ju solsken, och så vidare...
NOT!

Vindrutetorkarna kämpade på i lunatic-speed, det gick knappt att se ut.
Vi kröp fram längs Mossgatan för att få en skymt av huset där jag en gång bodde.
Eftersom vi inte ville att tanten som numera bor i huset skulle bli orolig och tro att vi var inbrottstjuvar på spaningsuppdrag, så stannade vi inte för att fotografera.
Så hänsynsfulla som vi var krypkörde vi istället, fyra varv runt kvarteret och fotograferade i farten, genom sidorutan.
Stackars tanten såg lite rädd ut ändå, när hon kikade ut bakom köksgardinen, fast vi var så diskreta och omtänksamma. När hon till sist klev ut på trappan och tittade på oss, skyndade vi oss därifrån så fort vi kunde innan vi skrämde henne ännu mer.


På kortet ser man att huset var vitt. Eller möjligen grått.
Mycket lyckat.

To be continued...

(Märker ni hur jag liksom delar upp historien i etapper, så att ni inte ska tröttna? Omtänksamt, va? Och om ni ändå skulle tröttna på denna omåttligt rafflande historia, så är det bara att snarka till...)