Övertid...
Eller snarare tvärtom.
Tid över!
Så mycket bättre och roligare.
Men oväntat och ack så ovant för en tidsoptimist som jag, vanligtvis i ständig tidsnöd.
Så kan det gå, och ibland kan bristande kommunikation i familjen faktiskt vara en fördel...
Dottern hade utvecklingssamtal i skolan idag nämligen, på gymnasiet i staden fyra mil bort.
Föräldrar var välkomna att delta, stod det i brevet, och eftersom det inte finns några farhågor om vare sig skolk eller dåliga studieresultat när det gäller henne, gjorde jag mig redo att åka dit för få mig lite skryt till livs om mitt begåvade barn.
Ordnade ledigt från jobbet några timmar och fixade ersättare innan jag gladde dottern med nyheten igår vid middagstid.
- Okej, bra. Vilken tid var det då? (kan väl inte hon hålla reda på heller..)
- Tio i två till halv tre, svarar jag intet ont anande.
-VAAAAAAAAA!!!! Men då har jag ju SLUTAT!! Hur TÄNKER dom!!? Jag ska minsann ringa och KLAGA!!
- Men jag har ju tagit ledigt, försöker jag. Om du byter tid kan nog inte jag vara med...
- Jamen jag tänker då inte stanna kvar, jag har ju SLUTAT ju!!
- Jo, du sa det...
Jahapp. So much för visat intresse för dotterns skolgång.
Men har jag tagit ledigt så har jag, och en ledig eftermiddag är en sällsynt lyx.
Undrar vad jag ska göra av den.
Jag kanske åker till stan i allafall...
Vad jag nu ska där och göra.
En klippning kanske?
Eller en kopp kaffe.
Eller kanske båda.
Inte fy skam.