Detta var den bästa söndagen på länge! Nice shopping och supergod kinamat. Jag är mätt fortfarande, behöver antagligen aldrig äta mer...
Och så bio efter det.
Avatar var helt fantastisk!! En makalös filmupplevelse! Jag är alldeles matt. Det är rätt ansträngande att flyga rymddrake i två och en halv timme. Att kämpa mot vetenskapsmän med onda avsikter är ingen walk in the park, minsann. Men vad gör man inte för att rädda planeten Pandora? En fantastisk plats, för övrigt.
När dom börjar flyga charter dit kommer jag att sitta på första planet.
I dag trotsar vi kyla och snö och ger oss i väg på bilutflykt. Ända till Umeå. Bara för att se på bio. Avatar i 3D. Tjugo mil tur och retur är väl ingenting. Vi snackar ju norrländska avstånd här...
Lite söndagsshopping hoppas vi också hinna med, och så middag på restaurang.
Blev inte många timmars sömn i natt. Spökjakten drog ut lite på tiden. Lite som att jaga mygg, om ni förstår vad jag menar. Man ligger där med lyset släckt och ska precis till att somna, då man hör hur det där enerverande surrandet precis intill örat. Omöjligt att ignorera, hur man än försöker. Så man suckar, tänder och konstaterar att myggan är som bortblåst. Man letar en stund, ger upp, släcker och så hörs det igen. Surret. Eller i det här fallet osaliga suckar och stönanden. Rasslande benknotor och vemodiga suckar. Knarrande trappsteg. Kalla kårar. Scaaary. Not. Spökena visade sig vara ena bleka stackare. En sorglig samling, och lättskrämda dessutom, när man väl fick tag på dom. En kaxig en gnällde lite om att rommen var slut, men det hade han inget för. Femton gastar och en flaska rom, står det i visan. Punkt slut. Är den slut så får dom faktiskt skylla sig själva. Passar det inte är dom välkomna att hemsöka någon annan. Vi drev ihop dom med en flugsmälla och slängde upp dom på vinden igen, där dom hör hemma. Hotade med vitlök om dom inte höll sig lugna. Då blev dom minsann rädda. Nu är det tyst som i graven.
Klockan har just passerat midnatt och är på väg mot småtimmarna. Spöktimmen är här. Gastar och troll kryper fram ur sina hålor. Dessutom är det fullmåne...
Att stå absolut stilla i timme efter timme kräver sin man. Och att man är karl för sin hatt. Eller pälsmössa. Tålamod är A och O när man väntar på en Drottning som aldrig kommer.
Utsträckt i fåtöljen med fötterna på fotpallen. Disken står kvar i det röriga köket. Ja ja. Jag tar itu med det imorgon, om jag orkar. Slötittar på TV. Småbloggar och äter lösgodis. Okej. Ett glas vin också. Rätt slö atmosfär överhuvudtaget. Behagligt lugnt. Fredagsmys? Nja. Snarare fredagskoma.
Jag har verkligen haft ett sjå med att hålla mig borta från Ta Bort Blogg-knappen i dag!
Det är ett hårt jobb att hålla fingrarna i styr... Så fort jag slappnade av så var dom där och pillade! Till slut var jag tvungen att ta till drastiska åtgärder.
Fängslande, eller hur...?
Tyvärr råkade jag svälja nyckeln, så i väntan på att den kommer ut den naturliga vägen blir det till att dansa pekfingervalsen.
Bloggen är fortfarande krasslig. Lika svullen som tidigare och lika suddig i kanterna. När jag tänker på det, känns faktiskt hela datorn ganska varm. Febrig och eländig. Bara den inte har åkt på nåt virus...
"Ta bort blogg" knappen lyser ilsket röd. Ser nästan lite inflammerad ut. Den riktigt skriker ut: Tryck på mig, tryck på mig!! Men det går jag inte på.
Blogg.se meddelar att dom har problem med kommentatorfunktionen. Skönt, då är det inte mitt fel som omväxling.
För det der väääldigt konstigt ut, när jag går in på min bloggsida. Ikonerna är liksom suddiga och svullna. Uppdelningen och rubrikerna är annorlunda och statistiken syns inte alls.
Ser inte alls bra ut.
"Ta bort blogg" knappen är jättestooor, som om någon försöker säga mig något. Känns lite oroligt, jag har ett väldigt snabbt knapptryckar finger så det är lätt hänt att man slinter till...
Blogg.se påpekar att dom gör allt för att lösa problemet så snabbt som möjligt.
Det är ju jättebra.
Frågan är bara vem som löser det snabbast - dom eller mitt klåfingriga finger..?
Ute stormar det och snön viner runt husknuten. Det är inget att göra något åt. Bara att gilla läget.
Saken är den, att vädrets makter är snart det enda som människan faktiskt inte kan kontrollera. Fast vi försöker. Även om "framstegen" mest liknar misslyckanden.
Ta till exempel en riktigt fin sommardag, med strålande sol och 25 grader varmt. Somliga är semesterlediga och njuter av en härlig dag på stranden. Andra sliter i värmen på verkstadsgolvet och önskar att solen kunde gå i moln. Någon lider av soleksem, hösnuva och getingskräck och längtar bara efter vintern. Det råder bevattningsförbud och eldningsförbud och bonden vill ha regn på sina grödor.
Vem skulle få bestämma ifall vi fick bestämma?
Jag kan lova att Sverige inte längre skulle vara det fredliga land vi lärt känna. Få saker engagerar svenskarna så som vädret.
Det bidde inget bloggande i går, ifall ni till äventyrs saknade mig. Inter-nättet ville icke fungera till mitt bittra förtret.
"Du saknar uppkoppling!" stod det på skärmen varje gång jag försökte. No shit Sherlock... Men VARFÖR saknar jag uppkoppling?!! Det är det jag vill veta. Maken var inte hemma, så ingen kunde svara mig. Barnen klagade högljutt över samma problem. Vi närmade oss en krissituation.
Utan kontakt med det globala nätverket mister tillvaron mycket av sin vanliga glans. Familjen tvingas till att umgås med varandra och hänvisas till trista, gammaldags sysselsättningar som TV-tittande och tidningsläsning. Försökte lugna min upprördhet med en kopp varmt te och mentala avslappningsövningar.
Det gick inget vidare.
"Om man icke är uppkopplad, är man heller icke avkopplad." Gammalt djungelordspråk.
När tekniken trilskas på jobbet så ringer man supporten. Här hemma har vi ingen support, vi har maken istället. I samma stund som han kliver över tröskeln sätts han in problemet. Han hummar, tänker och kommer med samma motfråga som alla supportkillar alltid ställer.
- Har du kollat alla anslutningar? - Självklart!! Jag är väl inte dum, heller?!!
Maken svarar inte, utan går till sovrummet och synar sladdhärvan under skrivbordet.
Ährmmm. Host.
Tydligen måste dom där kontakterna vara på. Om dom är på (som dom ska vara...) så lyser lampknapparna orange.
Som dom gör nu, när jag äntligen är uppkopplad. Och avkopplad.
Av alla flygfän så är duvorna dom allra värsta. Dom kluckar och kacklar och smider lömska planer på takåsar och parkbänkar. Håller stora torgmöten och vägrar att flytta sig fast man nästan sparkar på dom. Påflugna och framfusiga. Skitar ner och sprider sjukdomar. Luftens råttor kallas dom visst.
Tänk en sådan avskydd fågel blivit symbol för det finaste som finns.
Det var alltså tandsköterska jag var i mitt tidigare liv. Ni vet, tandläkarens väna, ljuva assistent. Eller uppasserska. Som syns men inte hörs.
Jag överdriver lite, lite - det gör jag.
Men faktum är att 1990 när jag gick utbildningen på tandläkarhögskolan i Umeå, så var det just det som vi lärde oss. Att passa upp. Och tandläkarkandidaterna lärde sig precis samma sak. Alltså ringde dom i klockan så fort dom råkat tappa en sond på golvet, när det skulle dukas om mellan patienterna eller hällas upp ett glas vatten. Båda parter utbildades in i en hierarki, som gick ut på att den ena parten passar upp på den andra, snarare än att samarbeta för att uppnå bästa resultat tillsammans.
Nåväl, detta är tjugo år sedan och massor har hänt sedan dess. Numera hoppas och tror jag att rollerna har bleknat väsentligt i konturerna.
De allra flesta tandläkare jag arbetat med har varit vanliga hyggliga arbetskamrater som värdesatt mitt kunnande och mina egenskaper. Som tillåter andra att lära och växa och gör arbetet roligt och intressant.
Och sedan har det funnits en och annan psykopat också. Som anser att en sköterska bör sitta stum och osynlig bakom munskyddet i väntan på nästa order. Hon bör också kunna läsa tankar och därmed ligga åtminstone ett par steg före och därmed uppfylla tandläkarens önskningar redan innan dom ens är tänkta. Inte ifrågasätta, inte komma med förslag. Bara tiga, le och lyda.
Det gick bra hos tandis. Fick med beröm godkänt! Och billigt var det faktiskt också!! 265 kronor för undersökning, fyra röntgenbilder, tandstensskrap och finpolering. 265 kronor vartannat år, det tycker jag är fantastiskt prisvärt.
Jag vet - det kostar betydligt mer så fort man har ett litet hål. Jag vet. Men den här gången blev jag i allafall glatt överraskad!!
I dag ska jag på besök på mitt gamla jobb. Mitt jättejättegamla jobb. Som jag hade för längelängesen. Så i dag gör jag mig extra fin. Och borstar tänderna extra noga.
Fysik är svårt. Biologi har förvisso sin tjusning.
Och Kemi är ju faktiskt riktigt kul! Man blandar två flaskor med varandra och skakar om riktigt ordentligt. Sen är det bara att sätta igång. Min blonda dotter vill bli brunett. Well, so be it. Man ställer väl upp.
En halvtimme senare är förvandlingen ett faktum.
Frågan är bara vad hon ska skylla på hädanefter. No more Mayor Blond Moments...
Tilläggas bör att ingen kom till skada vid detta kemiska experiment.
Det här med fågelnojan verkar ligga i släkten. Kom att tänka på Sonen. Han hade lite problem med att hålla isär arterna när han var liten. Alltså för lääängesen.
Jag har en grej mot fåglar. Näbbar och klor och små svarta ögon. Det är tvetydigt och komplicerat. Hatkärlek, liksom.
Jag och en kompis lärde oss hela fågelboken utantill som barn, och mycket sitter kvar än. Klarar rätt många läten också. Tycker om att höra dom i skogen och se dom på håll. Men jag vill ha dom på avstånd. En bra bit helst. För mycket länge sen var vi i Köpenhamn med en kompis vars man är ornitolog. Jag hukade som vanligt när duvorna kom flygande över torget. Han skrattade och försäkrade att dom aldrig flyger på någon. Ha! Han hinner inte mer än att uttala detta lögnaktiga påstående, så blir jag påflugen av en jätteduva rakt i magen!!! Jag skrek i panik och dom andra skrattade rått och skamlöst.
Tänk om den hade flugit på mig rakt i ögat. Då hade jag ju blivit blind.
Idag sjunger jag hyllningssånger med sprucken röst så högt och falskt som bara jag kan för min fina systerson som blir 17 år och för bästa Stattinskan som tror att hon blir vuxen...
Lillkisse säger inte så mycket. Hon är mer för handling.
Nyss påminde hon mig vänligt men bestämt om att jag faktiskt haft datorn i knäet länge nog för ikväll. Att hon faktiskt också har rätt till sitt lördagsmys. Det har hon alldeles rätt i.
Hon är hårig men fin, våran lillkisse. Riktig mjukvara, med lagom klös i.
Wunderbaum - väldoft sedan 1965! En svensk uppfinning tydligen! Fast namnet klingar tyskt... Okej. Provluktning var det. Eller Doftprovning, det låter bättre. Here we go. Vi kör blindtest med familjen. Sniff. Sniff. Sniffsniff.
Norge och Sverige luktar rätt lika faktiskt. Påminner om... Ja! Nu vet jag!
Fiskerens! (Norge) Vasaloppssvett!! (Båda)
Surströmming! (Sverige)
Vissa okunniga påstår att två av sakerna skulle ha fler likheter än bara lukten... Fisk som fisk liksom. Det är naturligtvis bara rent nonsens.
Lettland är svårare att sätta fingret på. En gnutta avgasrök, lite surkål och lett stänk av Siljaline-fylla..?
Njae..jag vill inte vara orättvis. Bäst att fråga en riktig Expert-näsa.
Och mycket riktigt. Det var som jag befarade. Alla tre luktar Apa.
A: Kopiera awarden på din blogg. B: Länka till personen som gett dig awarden. C: Berätta 7 intressanta fakta om dig själv. D: Välj 7 andra bloggar som du vill ge awarden till. E: Länka till deras bloggar. F: Lägg en kommentar i deras blogg att du gett dom denna award.
Så här kommer sju oumbärliga fakta om mig som ni inte visste om att ni ville veta:
1) Jag har jobbat i 22 år på samma arbetsplats. Av trivsel och ohejdad vana.
2) Om jag kommer i den sitsen att jag måste välja mellan ett par jättefula men sköna skor, och ett par jättesnygga men obekväma, är risken dessvärre stor att jag tar dom obekväma...
3) Jag har gått på gym. Tre gånger totalt tror jag. Tränade utfall med stång. Utan stång...
4) Lokalsinnet är inte min starkaste sida. Snarare min svagaste.
5) När jag var liten ville jag bli författare. Det vill jag fortfarande.
6) Jag varken röker eller snusar. Men godis äter jag. Choklad.
7) Jag Älskar att resa! Vill hinna se så mycket som möjligt av världen!! Gärna tillsammans med min familj.
Jag tycker om Awards. Mycket. Både egna och andras.
Det är ett kul och trevligt sätt att hitta nya bloggar som man kanske inte skulle ha hittat till annars. Och så får man en chans att lära känna människan bakom lite närmare. Det finns så otroligt många kloka, roliga personligheter där ute!!
Jo, jag vet att det bara är januari än, och att det brukar gå seeegt med våren åtminstone så här långt norrut... men dagarna blir faktiskt längre och längre och det dröjer inte länge innan solen står som spön i backen! Om bara åtta veckor är det dags för en av mina TV-favoriter igen och då gäller det att vara beredd!!
Så det är bara att ta tag i saken. Det gäller bara att bestämma sig. Sikta mot målet Beach 2010! Hur svårt kan det vara?
Dom här...?
Eller dom här kanske?
Eller det säkra kortet från i fjol...?
Tja, det är minsann inget lätt beslut. Och lite orättvist.
Apropå återvinningstemat tänker jag köra ett gammalt inlägg i repris. Om ni hör till det fåtal som har läst det förut, så kallas det Deja Vu!! Låter liksom lite bättre än simpel bloggtorka...
Ju mer plats man har desto mer skräp samlar man på sig. Så är det iallafall för mig. Skräp, skräp och mer skräp som man vet att man borde göra sig av med men som får ligga kvar där det ligger tillsvidare just för att det ju trots allt finns plats. Det är ju trots allt ett visst besvär att fylla en släp och köa sig fram till rätt container på återvinningsstationen. Sorteras rätt ska det göras också.
Därför kan jag glädja er alla med att jag har jobbat hårt på en lösning på problemet som inom kort kommer att finnas på marknaden.
Magic Touch.
Det är i grunden ett helt vanligt trollspö. Prototypen är handsnidad i masurbjörk med stjärna i Bolidenguld, men den kommer givetvis att finnas tillgänglig i en mängd andra utföranden. Levereras i en stilren liten ask, som även blir en trevlig inredningsdetalj.
En lätt beröring av det oönskade föremålet, och - PING så är objektet smidigt förpassat till det eviga kretsloppet, utan vare sig tunga lyft eller källsortering.
Produkten är mycket användarvänlig, varken lösenord eller besvärjelser är nödvändiga. Den är helt outslitlig och drivs av ren viljestyrka, som i otaliga studier utsetts till det mest miljövänliga alternativet.
Feng Shui är inte längre en ouppnåelig dröm. Alla har rätt till en välkomnande hall, ett trivsamt kök och garderober som går att stänga.
Jädrar vad det blir skräp i ett hushåll! I allafall i vårt. Tidningar och reklamskräp och tomma mjölkkartonger. Petflaskor, glasburkar och batterier. Bland annat. Och alltihop ska forslas till miljöstationen och stoppas i rätt hål. Var sak på sin plats, ordning och reda. Annars kommer Sopspionen och tar dej!!!
Återvinning ligger verkligen i tiden och det är väl jättebra. Att vi spar på resurserna och värnar om miljön vinner vi alla på. Vi blir allt mer medvetna. Tänker efter före innan vi köper nytt. Återanvänder.
Varför är soppåsen alltid full? Varför hinner man aldrig se botten i tvättkorgen? Varför står det tomma mjölkpaket i kylskåpet? Varför är toapapperet alltid slut? Och varför upptäcker man det aldrig i tid....?
Läste precis i lokalbladet att det är ute med stress. Vad bra! Och här har man stressat runt som ett torrt skinn mellan väggarna till ingen nytta i tron att det har varit trendigt. Som den tidsoptimist jag är har jag genom åren försökt mig på olika tekniker för att samla minuterna på min sida. Till exempel ställer jag alla klockor lite olika (till den övriga familjens förtvivlan, visserligen) så att jag aldrig kan vara helt säker på hur lång tid jag har på mig. Det har väl funkat så där Jag genomskådar mig hela tiden, nämligen. Är så förbaskat dålig på att ljuga, till och med för mig själv. Så lättlurad att jag går på mina egna lögner, det är inte ens jag.
Grejen är den, att om jag har för mycket tid på mig och är klar, säg femton minuter i förväg, så sätter jag mig inte bara ned och väntar utan då tror jag att jag ska hinna dammsuga, städa kylskåpet, laga middag eller nåt annat befängt och tidskrävande vilket givetvis resulterar i att jag hamnar i tidsnöd som vanligt. Jag ska bara tvär-... som vi säger i Norrlandslänen.
Men stress är som sagt ute. Tänkte att istället för tidsoptimist ska jag försöka bli tidspositiv. Se tiden som en tillgång istället för en bristvara. För egentligen finns den ju i överflöd om man bara hanterar den rätt. Så att den räcker till, till det man vill innan den tar slut.
Tänk dig att klockan är halv sju en bitterkall måndagsmorgon.
Du väcks av en felinställd skränande klockradio och rycker motvilligt ut öronpropparna. Gnuggar dig i ögonen och stapplar mot badrummet.
Undviker med en hårsmån att trampa på katten och kliver huttrande över badkarskanten. Skruvar på duschen och möts av pulserande ljus!
Blått och blinkande och för ett ögonblick tror man att hela poliskåren står beredd med bojorna. Men blått blir till lila och lila blir till rött. Ahhhhh!!! Ljuv värme!! Livet rinner sakta tillbaka in i kroppen. Det är bara fågelkvittret som saknas. Eller motown-disco i högtalarna. Och så själva högtalarna, förstås. Så börjar det röda blinka i takt till den inbillade musiken. Feeling HOT, HOT, HOT!!! Dags att kliva upp. Det finns sämre sätt att börja dagen.
Operation dinner out blev på grund av tidsbrist omvandlad till en stilla carbonara i hemmiljö. Funkar också. Vi hann i tid till bion iallafall. Snabba cash. Tjockt bra, som Jorge i filmen säger. Bra story, bra skådespelare, högt tempo. Som vanligt är boken ännu bättre, men så är det ju alltid. En kritisk synpunkt dock på själva filmningen. Skakig oskärpa allt som oftast, särskilt i actionscenerna - och dom var många. Säkert modernt, men ansträngande för ögonen. Annars är det ju rätt mysigt att hålla handen i biomörkret. Kanondejt, faktiskt.
Så där ja! Nu har jag äntligen tagit itu med träningen! Idag har jag kört allsidigt minsann! Kondition (tre timmars spring på stan) Koordination (att parkera en lördag på stan kräver sin kvinna) Smidighet (provat många plagg i trånga provhytter) Styrka (handlade en del tungt på systemet, också..)
Toppade med en stor kaffe (koffein för skärpans skull, förstås) och en morotskaka (grönsaker är jättenyttigt)
Några fler lördagar i den här stilen så är jag i toppform!! Beach 2010 - here I come!!!
Veckorna rullar snabbt i hamsterhjulet. Hinner knappt bli måndag så är det fredag igen. I morgon är det dessutom lördag. Och det är ju inte en dag för tidigt. Sovmorgon - Yihooo!!
Det sägs ju att tiden går fort när man har roligt. Så då är det väl det jag har. Synd bara att det går så fort att jag knappt hinner märka det... Ska man hinna fånga dagen, gäller det att skynda på!
Maken har åkt på bortamatch så nu är jag tillfälligt herrelös. Fast, ja dottern är ju hemma, så jag driver ju inte vind för våg precis. Det är dom svart-gula som ska till att spela igen. Skellefteå is-kalla stoltheter. Whatever. Man kanske borde bjuda till lite. Och heja fram grabbarna till slutspel. Tål att tänkas på. Undrar om platsen som maskot är ledig..?
Nja...dom får väl höra av sig i så fall. Så får jag se om jag har tid.
Här i huset har vi haft kylskåpsrensning. Oigenkännliga rester i fat och skålar har förpassats till soporna. Varor med sedan länge passerat utgångsdatum sprider inte längre sin sunkiga odör i vårt hem. Ut med silverfisk och mjölmask... Nej, nu överdriver jag. Fast skit har vi haft i kylskåpet, det har vi.
För några år sedan hade jag kastat vad som såg ut som en påse med sallad stadd i kraftig föruttnelse. Jag greppade eländet mellan tummen och pekfingret och bar genast ut påsen till soptunnan, där den enligt mig hörde hemma. Döm om min förvåning när maken lite senare med upprörd röst undrar vad jag har gjort med påsen han lagt i kylskåpet!
- Ja, den var ju rutten, så jag kastade den. Hurså? - Kastade?!! Det var ju björnskit!!! - Björnskit? I Kylskåpet? - Ja!?!
Det visade sig att björnskiten skulle skickas in till länsstyrelsen för analys. Vilket skitjobb. Gissa vem som fick gå ut och leta i soporna... Japp! Moi.
I serien "Vår nordiska språk-skatt" har turen nu kommit till Burträskan, detta ädla, välklingande tungomål med dess rika ordförråd som har tjusat och förbryllat oförstående utbyssare i alla tider. Jag ska nu försöka bringa klarhet i några av de vanligaste missförstånden.
Med tanke på att somliga av er hade svårigheter att tyda vissa ord i visumansökan i inlägget här nedan kan det vara på sin plats med en förklaring av följande ord och meningar:
Leinbera - lingon Snottren - hjortron apparatn - hembränningsapparat illschinen - ful Böiskboorn - folk som bor i Byske Skelet - Skellefteå Glommers - Glommersträsk
Bruuk du gå å riitt - brukar gå sysslolös (är du lat...) Ha du fraiste ränn - har du provat på att åka längdskidor
Så! Nu vet ni. Vad väntar ni på? Ta itu med fylleriövningen nu, och kom hit och hälsa på!! Ni är hjärtans välkomna! Vad vill ni hellre ha? Palt eller surströmming...?
Med anledning av det välgrundade ryktet om vår vackra natur och trevliga befolkning väntas turistströmmen slå alla rekord i år, vilket gör att ansökningshandlingarna riskerar att ta slut!!
För att ge även er, mina kära bloggbesökare chansen att ta del av det Norrländska Äventyret publicerar jag formuläret här nedan. Kom ihåg att skicka in ansökan i god tid före sportlovet.
Varmt välkommen, ska je vara!
Ansökan om tillfälligt visum till
Västerbotten
Vå hajt du - förnamne förscht:
Vå ha du före perschonnummer:
Ha du´n bil - om jåå, nummre:
Ha du körkort:
Vårs bo du nagerscht:
Postnummre:
Telifån:
Vårs jer du född nagerst:
Arbajt:
Får du betart:
Ha du´n apparat:
Jer du gift:
Jer du vaksinere:
Hårferj, om du ha nagge:
Ferj oppå öga:
Böijjksnummre:
Skonummre:
Tjörn: Pajk elle Fleijk:
Så´n som eint´vait velke:
Våfför veill du fara hit? Na frååg som va vekti:
JO
NÄÄ
JO
NÄÄ
Seij oppa naturn
Ha du´n beljett delbacks
Fiisk
Ha du vö nol om Gävle
Seij midnattssola
Ha du nanting mot Böiskboorn
Proov möiggolja
Känn du n´Henning Sjöström
Aåk akkja
Ha du fraiste ränn förr
Eta reinskave
Ha du nanting att jera ve politiken
Leit gulle
Jer du frussn
Seij vorsch n'Ingmar bodd
Et du palt'n
Plååck leinbera
Ha du nanschtin ette surströmmingen
Napp snottren i Glommers
Bruuk du gå å ritt
Trääf norrlänninga
Ha du tänkt val lenger än növändit
Nannting anne (specifirser)
I försäker oppa heder å samvete att oppgiterna va rekti å sann:
Som rekti norrlänning veill I försäker om att den som söökt de här visume ger att lit oppa, å skull klaar se schalv i Skelet å i Glommers. Han jer eint illschinen heller, se han skrääm koern. Därför kan I deilstörk ansökan.
Jag har alltid gillat språk. Både svenska och annat. Förutom engelska läste jag franska och spanska i skolan. Det var länge sedan nu. Fast man har ju snappat upp en del längs vägen under livets resa.
Det handlar mest om ändelser.
Finska, till exempel är ju skitlätt. Lättare att tala än att förstå dock. Man lägger bara till antingen -innenninnen eller -lainen efter det man vill säga. Sen tolkar man ansiktuttrycket.
Danska är svårare men inte omöjligt. Det kräver tålamod och en del fantasi, bara. Och en Gammedansk är lättare att begripa sig på än en Nynorsk. Fast norska förstår man bara man försöker. Och när man ska prata låter man bara liksom lite gladare än vanligt.
Men isländska är i allafall lättast av allt. Bara en ändelse. -Ur. Tungur knivur. Dödur sälur.
Hemma på lunch och hänger lite tvätt. Kom att tänka på Mats, han i En annan del av Köping. Han bor i egen lägenhet numera, och fick frågan av reportern vad han tyckte var svårast med att bo själv, sedan han flyttat (25 meter) från gruppboendet. - Att mangla, det är svårt, tyckte han.
Sonen blev som ett frågetecken hemma i TV-soffan. Mangla, det hade han aldrig hört talas om. Jag betraktar min skrynkliga tvätt och undrar självironiskt hur det kan komma sig... Jag som knappt stryker ens.
Slappna av, Mats i Köping. Om mangligen är enda problemet, så är det ingen fara. Ingen fara alls. Mangla är svårt. Och onödigt.
Hela familjen har längtat och nu är det äntligen dags!
I kväll är det säsongspremiär för "I en annan del av Köping"!!
En jättecharmig serie med mycket humor som handlar om Linda, Tobbe, Micke och Mats som bor på ett gruppboende i Köping. Kärlek, drömmar, glädje och vedermödor. Ett program som värmer ända in i själen!
Hittade ingen reservnyckel till Pärlan. Den ligger antagligen i Viktiga lådan som finns på Ett Säkert Ställe. Där har mängder av ovärderliga bra-att-ha-om-det-krisar-saker försvunnit spårlöst genom åren. Nycklar och koder och manualer och dokument. Känns tryggt och bra att veta att såna viktiga saker förvaras säkert. Så att dom inte kommer bort menar jag. Och inte hamnar i orätta händer. Eller i rätta...
Maken fixade nyckeln, förresten. Bankade ut den med en hammare. Händig karl.
Hade ägnat förmiddagen (alltså, den delen av dagen som kommer innan man ätit middag...) åt att stöka undan julen, när Dottern plötsligt med irriterat tonfall påpekar att det inte finns någonting i kylskåpet att äta, none whatsoever. Som föll unga fröken i smaken, vill säga. Nåväl, jag tog det för vad det var - en allvarlig uppmaning att ta tag i situationen. Att handla, kort och gott. Jag siktade på Pärlan. Nytankad, nyladdad och sugen på äventyr. Tänkte jag. Skickade ut maken att kolla läget. Som kommer in fem minuter senare med snedbruten nyckel. Tja. Ingenting förvånar mig längre.
Och någonstans finns det en reservnyckel.
Frågan är bara var. Så här femton år och två flyttar senare.
Gav mig ut i vackervädret med vovvarna som genast var med på noterna. Två armar och två hundar kan verka rimligt och rättvist. Fast linförighet är inte huvudämne hos någon av dem, tyvärr. Det nosas och kissas och hoppas i snön. Kul har dom och det är ju bra. Den ena stannar och luktar och den andra har bråttom vidare. Då märker den ena att den kommit efter och skyndar ikapp och förbi den andre. Och så vidare.
Mitt emellan hänger jag som en vante med ett snöre i varje hand. Ibland springer dom åt var sitt håll också. Då får man en aning om vad den där medeltida tortyrmetoden egentligen innebar. Jag vet att det är vårt fel, och inte hundarnas. Klart dom vill springa.
Gick extra långt idag och provade skoterspåret för första gången i år. Det var stadigt och bra så vi fortsatte slingan runt. Otroligt fint med alla snötyngda träd och frostiga stammar. Spåret brukar sluta bara en liten bit ifrån vårt hus. Har gjort så i alla år. Men inte nu. Bestämde mig för att gena lite i djupsnön, för att spara några meter. Och den var djup!! Snötäckt och svettig inser jag ännu en gång att genvägar är senvägar. Men hundarna är i allafall glada.
Nu snackar vi vinter som jag vill ha den!! Vindstilla, solsken och fem minusgrader. Och så ett vackert, gnistrande snötäcke över alltihopa! Plogad väg, skottad gårdsplan och ingen halka. I dag klagar jag inte!!
Ja..annat än över bilskrället då. Hon står i garaget och skäms. Begrundar sina synder, och ångrar sig. Förhoppningsvis.
Helsicke!! Glöm allt gott jag har sagt om Pärlan! Bilj**el!! En lömsk och långsint plåtburk, det är vad hon är!! Trodde i min naiva enfald att allt skulle vara glömt och förlåtet, när bensinen väl var påfylld och vätskorna under kontroll. När jag fjäskat med garage och kupevärmare och uppmuntrande klappar på huven. Ha!!
Nu följer ett sammandrag på fredagskvällens traumatiska upplevelser: Klar på jobbet (på Macken...) vid 21.30. Släcker, låser och tar mitt pick och pack. Låser upp Pärlan (än så länge...) och läser på kom-i-håglappen som jag tejpat fast på ratten: OBS! TANKA!!! Självklart. (Hade jag väl kommit ihåg även utan lapp..) Pärlan (so far..) startar direkt, brummar igång och jag kör femton meter till kortpumpen. Vrider av nyckeln, går ut och låser upp tanklocket och fyller full tank.
Klunk på klunk av livgivande näring åt den stackars torrlagda Pärlan (ja, ja...) som tvingats överleva det senaste dygnet med endast fem liter dunkbensin i tanken. Hon sväljer girigt liter efter liter och jag riktigt hör hur hon njuter. Till slut är hon äntligen nöjd och rapar belåtet. Jag avslutar tankningen, låser tanklocket och sätter mig bakom ratten. Vrider på nyckeln.
GAAAAAHHHH!!!!
Alla lampor börjar blinka samtidigt, dörrarna går i baklås OCH BILLARMET BÖRJAR ILLTJUTA!!!
WHAT?!!!!
Så där sitter jag i mitt blinkande, tjutande bilskrälle till allmänt åtlöje under det upplysta skärmtaket utanför macken som jag nyss har stängt. Det sägs att livet har sina goda stunder. Jag har haft bättre. Plötsligt slutar tjutandet och jag torkar svetten ur pannan. Ringer maken. Som säger åt mig att försöka igen. Varpå larmet börjar vråla igen. Skriker åt maken att han gör bäst i att skynda sig. Han inser allvaret och anländer i sin glänsande silverblixt inom fem röda minuter. Öppnar huven och kopplar startkablar varpå - guess what ? LARMET BÖRJAR TJUTA!!
Nå, vi (maken) får igång åbäket varpå vi (jag) kör hem skiten och parkerar i garaget. I morgon väntar laddning av batteri och annat daltande. HA! Vad var det jag sa? Jag ställde rätt diagnos redan från början! Batteriet! (Fast bensin behövs ju också, i och för sig...)
Behöver jag tillägga att det inte blev någon klapp på huven ikväll? Jäkla skit-Pärla.
Apropå förra inlägget undrar jag lite hur det funkar för djuren. Varför fastnar inte dom? Hundar, till exempel, som nosar och slickar på lyktstolpar dagarna i ända. Hur kommer det sig egentligen?
Det borde ju sitta klasar av fyrfotingar runt varenda stolpe.
Alla har nog gjort det. Provat, bara för att känna hur det känns. Bara lite... Fast man vet att man inte ska. Det är farligt. Man kan fastna i det! Och ändå trillar man dit. Oftast i unga år. Tragiskt, egentligen. Hur nyfikenheten kan ställa till det. Experimenterandet och upptäckarlusten. Tro mig, det slutar aldrig bra! Blod och tårar.
Jag minns min första gång. Jag var nog omkring fem. Sträckte ut tungan försiktigt, försiktigt... Och så var jag fast. Med hela tungan på den gröna, isbeklädda ledstången utanför vårt hus. Fick slita mig loss, skinnflådd på tungan. Minns att det satt blodigt skinn kvar på broräcket. Och att det knappt gick att äta på en vecka. Har aldrig gjort om det sen dess. I den här kylan gäller det att hålla tungan rätt i mun. Eller åtminstone i rätt mun...
Det är inte första gången det händer. Att det ska vara så attans svårt att komma ihåg att tanka!
Jag menar, jag är ju där varje dag. På macken. Tycker att jag håller hyfsad koll på mätaren. och även om det är liiite snålt i tanken så har jag ju bara några kilometer hem. Och lika många tillbaka till jobbet igen. Klart bensinen räcker till "i morgon." Not.
Det här är faktiskt tredje gången det händer. Även dom andra gångerna har jag utgått från att batteriet måste bytas. Eventuellt hela motorn... Samtidigt måste jag säga att jag har tur som en tokig.
Tänk att bilen faktiskt gick ända hem, utan att så mycket som hosta varnande innan den gav upp i garaget!
Hade lika gärna kunnat stanna mitt på vägen, mitt i skogen, med tre ungar i baksätet och 30 köldgrader utomhus... Hade varit lagom muntert.
Hur det löste sig? Farfar ryckte ut och hämtade hem Sonen som stod ute och frös arslet av sig. Och Maken skjutsade mig till jobbet, tankade reservdunken och åkte hem till Pärlan. Socialt skyddsnät, tror jag det kallas. Eller möjligen drulleförsäkring?
Guld värt i vilket fall som helst.
Nu är det en ny lampa som blinkar på instrumentpanelen. Ser ut som en termometer. Men det är säkert inget att bry sig om...
I den norra kallaste delen dessutom. Bit ihop och sluta gnäll. På med kamelhårskalsongerna och skoteroverallen. Pälsmössan och powerskorna. Gilla läget. Snö och kyla på vintern och regn och mygg på sommaren. That's life i midnattsolens förlovade land.
Skulle precis iväg och hämta Sonen som hälsat på en kompis inne i byn. Svinkallt ute men Pärlan brukar vara pålitlig. Dessutom har hon fått vila i garaget med kupevärmaren i. Borde inte vara några problem. Men fanskapet överraskar, och vägrar att gå igång. Försöker igen och igen men icke. Batteriet, tänker jag och går in och hämtar maken. Som kommer ut och sätter sig bakom ratten. Försöker starta, utan framgång. Batteriet, tänker jag igen.
På TV en fruktansvärt blodig historia som heter Utan Spår. Utdragen död under hemska plågor. Huga!
Med det andra ögat håller jag koll på Utetermometern. Jag följer med spänning kvicksilvrets resa mot botten. Hur lågt kan det sjunka? Hur kallt kan det bli? Just nu är det minus 27.
Det finns både fördelar och nackdelar med att bo i en sån lite by som jag gör. Långt (fyra mil) till bio, teater och restauranger och shoppinggallerior. Ännu längre till Huvudstaden (vilket många dock ser som en fördel..) Jag tycker fördelarna överväger i långa loppet. Ta festerna till exempel. Då är verkligen alla (som vill och kan) där! Brukar bli runt tvåhundra stycken. På alla fester! Det kallar jag gemenskap! Och ett jäkla drag!
Ni skulle ha varit där!!! Det går knappt att beskriva. Helt otroligt vilken fantastisk fantasi folk har!!!
Första pris för kvällens bäst utklädda gick mycket välförtjänt till Emil i Soppskålen!! Jo. Han hade en soppskål på huvudet!! Paoier mache´tror jag, vit med blå blommor, extremt välgjord. Han hade borrat två små,små hål med smalaste borren som han såg ut genom. Tror knappt att han hade ledsyn, men ingen kände igen honom i allafall...
Sen fanns det ett överkört zombie-luciatåg, ett maffia-sällskap med ett avhugget älghuvud som bordsdekoration, ett gäng thailändska bärplockare, några vägskyltar (!) en ko med tillhörande bonde, en mumie, Olyckan och så förstås dom vanliga jävlarna, demonerna, piraterna och riddarna. Och mycket, mycket annat. Omkring 150 stycken kreativa, festglada människor fanns på plats.
Fem fantastiska syskon hade sytt ihop den här festen. Mycket begåvade, dessutom - dom sjunger dansar och showar. Bjuder på sig själva på ett härligt sätt! Det det blev gästframträdanden av celebra gäster minsann. Madonna, Elvis och Michael Jackson. Britney Spears, Mick Jagger och hela Boney M. Mr Bean och The Supremes. Proffsiga klädbyten och ett rasande tempo! Superproffsigt!
By the way, Janne - maken lever och har hälsan. Det kemiska experimentet utföll till belåtenhet. Håret blev orange, som meningen var. Liksom även stora delar av vårt hem...
Nu är det hög tid att göra sig klar inför kvällens FÖRVANDLING! Inom kort kommer maken att utsättas för ett kemiskt experiment... MOAhahahaha!!! Den som lever får se...
En lite märklig helg, om man som jag inte är alltför bevandrad i den bibliska historien. Men helg är helg även om den dyker upp mitt i veckan. Och bjuds man på fest så tackar man ju inte nej.
Man tackar JA!
Maskeradfest, dessutom som traditionen bjuder. Vuxna människor som spökar ut sig. Så barnsligt och så roligt!
I kväll ska jag fila lite på dräkten. Sömnad är inte min starka sida. Möjligen min svagaste... Fast några stygn på fri hand ska jag väl klara.
I nödfall får jag väl göra som Egoinas mamma... Undrar vad det kallas när man klär ut sig på det viset?
Jag har forskat lite i bloggträsket och kommit fram till följande: Det finns Snällbloggar och det finns Gnällbloggar. Modebloggar och Resebloggar. Fotobloggar och Argbloggar. Mammabloggar, Pappabloggar, Bebisbloggar, Tonårsbloggar. Matbloggar, Bantarbloggar, Sexbloggar och Humorbloggar. Och säkert hundra sorter till. Det finns nåt som passar alla. Dom flesta som jag gillar är en blandning av alltihop. Dom helt renodlade varianterna tackar jag nog nej till. Och dom rent elaka går helt bort. Vad gillar ni?
Samhällets skyddsnät blir allt glesare samtidigt som klimatet blir allt tuffare. Dom som av olika anledningar faller igenom maskorna landar hårt. Omständigheterna varierar. Skilsmässa, missbruk, arbetslöshet. Psykisk sjukdom. Barn och ungdomar från trasiga hem som blir trasiga vuxna. Ett liv på gatan är inget vidare liv. 18 000 människor i Sverige idag bor där ändå. Ska det behöva vara så?
Ingen rivstart på det nya året precis. Här görs det inte många knop. Livets nödtorft, inte mer. Mat och disk och tvätt. Hundpromenad. Sällskapsresorna på dvd. Clint Eastwood. Dom goda intentionerna om allt som ska Tas itu med och Åstadkommas får vänta. Åtminstone till i morgon. Då kanske jag får tummen ur...
...män och kvinnor inte bör shoppa tillsammans...;D
Varsågod, ett gott skratt, hämtat från Tjuvlyssnat:
En man och en kvinna står inne i ett provrum.
Mannen (djupt allvarlig): Alltså, du kan förklara för mig hur många gånger som helst, men jag kommer ändå aldrig att fatta skillnaden mellan klänning och kjol riktigt.
Publicerat den 20 december, 2009 kl. 11:38 under Göteborg av Jennie
En till från samma ställe:
That's why... ...man icke skall bekymra sig för morgondagen...
Två kvinnor ~30 sitter och pratar om den ena kvinnas son.
Kvinna 1: Åh, han är så söt. När han blir stor kommer han att träffa en tjej som tycker att han är så snygg så de gifter sig direkt.
Kvinna 2 (besvärat): Mm… Sen inser hon hur hopplös han är. Och då är det jag som måste finnas för honom när hon tar ut skilsmässa. Fan, jag orkar inte sånt! Hahahahaha!! Snacka om att måla F*n på väggen!!!
Inga stora katastrofer har drabbat mig eller mina kära. Mycket kul har hunnits med. Resor! (Florida, Riga. ja, och Haparanda då...) Fester! (Bröllop, och en hel massa födelsedagar!! Jättekul!!!) Många skratt! (Det finns så mycket som är roligt!! Inte minst alla era inlägg och kommentarer, tack!) Nya erfarenheter! (Bloggen! Så otroligt givande! Och jag som knappt kan sms:a...)
Jag önskar att 2010 blir ett riktigt Gott Nytt År för oss alla!
Hoppas att ni hade en bra Nyårsafton allihop! Det hade jag!!
Fiskerens! (Norge) 
Vasaloppssvett!! (Båda)
.jpg)
